Lagonda – märket i Aston Martins namn

Bolaget heter Aston Martin Lagonda, men den andra halvan av namnet känner de flesta inte till. Lagonda var ett eget märke, sju år äldre än Aston Martin, grundat av en amerikansk operasångare som byggde motorcyklar i sitt växthus. Det är en av de mer förbisedda trådarna i Aston Martins historia. Vad som händer med ett brittiskt lyxmärke när någon annan köper det är ingen ovanlig fråga i branschen — Rolls-Royces övertagande av Bentley 1931 är samma historia, och de två korsar dessutom varandra.

Operasångaren i växthuset

Wilbur Gunn föddes 1859 i Springfield i Ohio och hade två parallella intressen: teknik och sång. Efter en lärlingstid hos Singer Manufacturing Company i USA kom han till Storbritannien 1891 och blev brittisk medborgare samma år. Han arbetade med snabbgående båtar i Staines i Middlesex, byggde en ångyacht som vann vad om att vara Themsens snabbaste, och började från 1898 tillverka motorcyklar i växthuset vid sitt hem. Fabriken växte sedan upp runt växthuset.

Namnet Lagonda kommer inte från Storbritannien. Det är shawneenamnet på ett vattendrag vid Gunns födelsestad, i dag kallat Buck Creek, och området har en egen plats i den nordamerikanska kolonialhistorien. Att ett av Storbritanniens mest anglosaxiskt klingande bilmärken bär ett indianskt ortnamn från Ohio hör till motorhistoriens mer oväntade detaljer.

Bolaget bildades 1906. Året därpå kom den första bilen, en sexcylindrig Torpedo, och 1910 vann Gunn själv tillförlitlighetsloppet Moskva–S:t Petersburg med den. Framgången gav en betydande exportorder till Ryssland som höll i sig fram till 1914. Under första världskriget tillverkade fabriken artillerigranater. Gunn dog 1920.

Mellankrigstiden och Le Mans 1935

Under 1920- och 1930-talen byggde Lagonda kvalitetsbilar i den övre delen av marknaden: 14/60 från 1925 med dubbla överliggande kamaxlar, tvålitersmodellen Speed från 1927 som från 1930 kunde fås med kompressor, och en rad sexcylindriga modeller. Vid det övre extremet fanns M45 med en 4,5-liters sexa från motortillverkaren Meadows, och den kortare, trimmade varianten M45R Rapide.

Det var en M45R Rapide som vann Le Mans 1935 — den enda gången märket tog en totalseger i loppet. Framgången räddade dock inte ekonomin. Samma år kallades konkursförvaltare in.

Alan Good överbjuder Rolls-Royce

Här korsas de brittiska lyxmärkenas historier på ett sätt som är svårt att hitta på. Rolls-Royce lade bud på Lagonda 1935, men blev överbjudna av affärsmannen Alan P. Good. Good gick sedan vidare och lockade över W.O. Bentley från Rolls-Royce till Lagonda, tillsammans med stora delar av hans tävlingsavdelning. Bentley hade hamnat hos Rolls-Royce mot sin vilja fyra år tidigare, sedan de köpt upp det märke som bar hans eget namn, och trivdes aldrig där.

Hos Lagonda fick han fria händer. Resultatet blev en V12 på 4 480 cc, lanserad 1937 och allmänt räknad som hans främsta motorkonstruktion. Den beskrevs som förmögen att dra bilen från gånghastighet till över 160 km/h på högsta växeln. Bentley lär däremot inte ha varit imponerad av lokalerna i Staines.

Under andra världskriget ställde fabriken om helt. Under Richard Watneys ledning drev Lagonda en av Storbritanniens största vapenfabriker och tillverkade eldkastarutrustning för pansarfordon.

1947: David Brown köper en motor

Mot slutet av kriget arbetade Bentley på en ny sexcylindrig motor på 2,6 liter med dubbla överliggande kamaxlar. Det var den motorn som fick David Brown att köpa hela Lagonda för 52 500 pund — mer än dubbelt så mycket som han betalat för Aston Martin. Konstruktionsarbetet gjordes enligt vissa källor av Willie Watson under Bentleys ledning snarare än av Bentley själv.

Lagonda flyttade in hos Aston Martin i Feltham. Den gamla fabriken vid Egham Hythe gick över till Petters Limited. Bolagen behöll sina namn men delade allt annat, och sexan blev grunden för DB2 och de Aston Martin-motorer som följde fram till att Tadek Mareks konstruktioner tog över på 1950-talet.

Under eget namn kom Lagonda 2.6-Litre 1948, en större och mer påkostad bil än de samtida Aston Martin-modellerna, med separat chassi och individuell hjulupphängning runt om. 510 exemplar byggdes fram till 1953, då den ersattes av en trelitersversion som tillverkades till 1958. Därefter var det tyst.

Namnet som togs fram och lades undan

Från och med nu följer Lagonda ett mönster: namnet plockas fram när Aston Martin vill bygga något som inte är en tvådörrars sportbil, och läggs sedan undan igen. 1961 återuppstod modellnamnet Rapide på en fyrdörrars sedan byggd på DB4, med aluminiumkaross från Carrozzeria Touring i Milano och en toppfart kring 201 km/h. Vid det laget hade verksamheten flyttat till Newport Pagnell. Rapide tillverkades till 1965 i mycket små tal.

1969 dök namnet upp igen på en fyrdörrars prototyp baserad på DBS. Den bilen behöll fabriken och den användes av David Brown själv som privatbil. Mellan 1974 och 1976 byggdes sju fyrdörrars Lagonda på förlängt V8-chassi.

Den kilformade Lagondan

1976 kom den bil de flesta menar när de säger Lagonda: en låg, kantig, kilformad fyrdörrars sedan ritad av William Towns och byggd på komponenter från Aston Martin V8. Den var 5,28 meter lång och 1,30 meter hög. Aston Martin befann sig i ekonomisk kris, och bilen behövdes för att få in pengar snabbt — förskotten från beställningarna hjälpte likviditeten omedelbart.

Tekniskt var den först i världen med digital instrumentering och färddator i en serietillverkad bil, och instrumenteringen kunde ställas om mellan flera språk. Elektroniken blev samtidigt bilens stora problem: den var opålitlig och orsakade fabriken betydande bekymmer. Priset låg över både Rolls-Royce Silver Spirit och Bentley Mulsanne. Tillverkningen fortsatte till 1990, och totalt byggdes 645 exemplar av de båda generationerna.

Åren 1993 och 1994 byggdes ytterligare sexton Lagonda på förlängt Virage-underrede — nio sedaner och sju herrgårdsvagnar. Samma år visades konceptbilen Lagonda Vignale i Genève. Den togs väl emot men sattes aldrig i produktion: under Ford-eran bedömdes namnet vara för okänt utanför Storbritannien för att motivera kostnaden att återuppliva det.

Försöken på 2000-talet

2008 meddelade Aston Martin att Lagonda skulle återlanseras inför märkets hundraårsjubileum. Motiveringen från Ulrich Bez var densamma som 1976 och 1961: namnet gjorde det möjligt att bygga bilar med en annan karaktär än sportbilar. Vid bilsalongen i Genève 2009 visades en fyrhjulsdriven konceptbil av SUV-typ.

Det som till slut byggdes blev inte en SUV utan en sedan: Lagonda Taraf, visad i Dubai 2014 och tillverkad från 2015 i Gaydon på VH-arkitekturen. Toppfarten var 314 km/h och priset över en miljon dollar, vilket vid lanseringen gjorde den till världens dyraste sedan. 120 exemplar byggdes. Därefter lades varumärket åter vilande, vilket det också varit mellan 1995 och 2008 samt mellan 2010 och 2013.

Ett namn som överlevt sina bilar

Lagonda har byggt bilar under egen skylt i drygt femtio av sina hundratjugo år. Resten av tiden har namnet funnits kvar utan produkter bakom sig — som andra halvan av ett bolagsnamn och som en möjlighet att ta fram när något behöver byggas som inte passar under Aston Martins egen skylt. Mönstret är detsamma som för många uppköpta brittiska lyxmärken: namnet överlever, men det blir sekundärt i förhållande till köparens eget.

Vad källorna inte är eniga om

Året för David Browns Lagonda-köp anges omväxlande till 1947 och 1948, precis som på sidan om David Brown-eran. Priset 52 500 pund är däremot entydigt. Vem som konstruerade den sexcylindriga motorn anges också olika: den tillskrivs vanligen W.O. Bentley, men enligt vissa källor gjordes själva konstruktionsarbetet av Willie Watson under hans ledning.

Även produktionsåren för den kilformade Lagondan skiljer sig mellan källor. Svenska uppslagsverk anger 1976–1990, engelska anger 1974–1990. Båda stämmer beroende på vad man räknar: sju bilar byggdes 1974–1976 på förlängt V8-chassi, medan den kilformade Series 2 kom först 1976. Totalsiffran 645 avser båda generationerna tillsammans. Effektuppgifter för Lagonda-motorerna varierar kraftigt mellan källor och mätstandarder och redovisas därför inte här.

Lagonda i Sverige

Lagonda har aldrig sålts i Sverige i någon omfattning värd namnet. De exemplar som finns här är importerade samlarbilar, och den kilformade modellen är den enda de flesta svenskar känner igen. Mer om märkets svenska närvaro på sidan om Aston Martin i Sverige. För vanliga bruksbilar gäller som alltid att en uttjänt bil ska lämnas till auktoriserad bilskrot och avregistreras hos Transportstyrelsen.

Bild: foto av Charles01 (Wikimedia Commons), beskuren, licensierat under CC BY-SA 3.0.