De två bokstäverna DB är sannolikt de mest kända initialerna i bilvärlden, och de tillhörde en man som tillverkade kugghjul och traktorer i Yorkshire. Perioden 1947–1972 är den mest framgångsrika i Aston Martins historia, och den inleddes med en annons i tidningen. Samma sak hände i den brittiska bilindustrin på flera håll: William Lyons hos Jaguar byggde under exakt samma decennier upp ett sportbilsmärke med bakgrund i en helt annan bransch.
Mannen från Huddersfield
David Brown föddes 1904 i Park Cottage i Huddersfield, en bostad som låg inne på familjeföretagets eget fabriksområde. David Brown & Sons tillverkade kugghjul och verktygsmaskiner och hade grundats av hans farfar. Vid sjutton års ålder började han som lärling i firman, och 1931 blev han verkställande direktör sedan hans farbror avlidit.
Företaget breddade sig mot traktorer inför kriget. Samarbetet med Harry Ferguson från 1939 sprack på konstruktionsfrågor, och Brown ritade i stället en egen, tyngre traktor. Över 7 700 exemplar byggdes under krigsåren, samtidigt som efterfrågan på växellådor till militär utrustning steg kraftigt. Det var kombinationen av kugghjul och traktorer som gjorde honom förmögen.
Privat var han en annan sorts person än beskrivningen “industriman från Yorkshire” antyder: han ägde kapplöpningshästar, spelade polo, tävlade med bil och motorcykel och hade flygcertifikat.
Annonsen och de 20 500 punden
I slutet av 1946 läste Brown en radannons i The Times där en “High Class Motor Business” erbjöds till försäljning för 30 000 pund. Säljarens namn stod inte i annonsen. Efter förfrågan visade det sig vara Aston Martin, och några dagar senare besökte Brown fabriken i Feltham och provkörde prototypen Atom, som byggts under krigsåren.
Bilen övertygade honom. Chassit var enligt hans bedömning gott, motorn svag. I februari 1947 köpte han Aston Martin Ltd för 20 500 pund — alltså en tredjedel under utgångspriset. Köpet gjordes för egna pengar, inte via koncernen.
Den första bilen under det nya ägarskapet blev en vidareutvecklad Atom med öppen kaross, i dag känd som 2-Litre Sports eller i efterhand DB1. En prototyp av den anmäldes till 24-timmarsloppet i Spa 1948 för att pröva hållbarheten och vann loppet rakt av med St. John Horsfall och Leslie Johnson vid ratten.
Lagonda köptes för en motors skull
Här går svenska framställningar ofta fel. Aston Martin och Lagonda slogs inte ihop 1947. Det var två skilda köp, gjorda vid olika tillfällen och till mycket olika priser.
Lagonda hade också ekonomiska problem, och när Brown besökte företaget träffade han W.O. Bentley, som arbetade där efter att ha lämnat sitt eget märke. Bentley visade en modern sexcylindrig motor på 2,6 liter med dubbla överliggande kamaxlar. Brown insåg omedelbart vad den skulle göra för Aston Martins chassin. Flera andra intressenter fanns, men hans bud gick igenom och han fick Lagonda för 52 500 pund — mer än dubbelt så mycket som han betalat för Aston Martin, och det han egentligen köpte var rätten till motorn.
Bolagen behöll sina namn men delade motorer, verkstäder och resurser. Det var kombinationen av Aston Martins chassi och Lagondas motor som blev grunden för DB-serien.
DB-bilarna
Modellbeteckningarna var ägarens egna initialer. DB2 presenterades 1950 och följdes av DB2/4 1953, DB2/4 MkII 1955 och DB Mark III 1957. Nästa steg blev DB4 1958, med kaross ritad hos Carrozzeria Touring i Milano och en helt ny 3,7-liters sexa i aluminium.
Motorerna från 1954 och framåt konstruerades av Tadek Marek, en polsk ingenjör som blivit kvar i Storbritannien efter kriget. Hans raka sexa bar upp hela DB-programmet, och den V8 han ritade mot slutet av 1960-talet skulle bära märket i decennier framåt.
DB5 kom 1963 och blev den mest kända av dem alla. DB6 tog över 1965, blev rymligare och sålde i betydligt fler exemplar än både DB4 och DB5 innan produktionen upphörde i början av 1971. DBS, ritad av William Towns och lanserad 1967, var tänkt att gå vid sidan av DB6 med den nya V8:an. Motorn blev inte färdig i tid, och bilen fick därför gå i produktion med DB6:ans sexcylindriga.
Flytten till Newport Pagnell
1955 köpte Brown karosserifirman Tickford med anläggning på Tickford Street i Newport Pagnell i Buckinghamshire. Skälet var kvalitet: Tickford byggde bättre karosser än de underleverantörer Aston Martin dittills anlitat.
Flytten från Feltham skedde stegvis under flera år. Den utlösande orsaken var praktisk — hyran för den stora hangaren vid Hanworth Park skulle omförhandlas till kraftigt höjt pris. Övergången var inte smärtfri. Många nyckelpersoner hade bott i Felthamtrakten i generationer och vägrade flytta med, vilket gav företaget ett allvarligt personalproblem mitt under en modellövergång. Feltham lämnades slutgiltigt i december 1963, och DB6 blev den första modell som konstruerades helt efter flytten.
Motorsporten – och det dyra misstaget
Brown drev tävlandet som en egen verksamhet under namnet David Brown, och växellådorna kom från den egna fabriken i Huddersfield. Höjdpunkten nåddes 1959, då märket tog både segern på Le Mans med DBR1 och sportvagns-VM.
Samma år gav sig företaget in i formel 1 med DBR4, anmäld under namnet David Brown Corporation. Satsningen kom för sent och med fel koncept: bilen hade motorn fram i en tid då konkurrenterna gick över till mittmotor. DBR5 för 1960 var mindre och lättare men gav inga bättre resultat. Aston Martin lämnade formel 1 utan en enda VM-poäng, och de två DBR5:orna skrotades 1961.
Slutet: 101 pund
David Brown adlades 1968. Fyra år senare var det över.
Grundproblemet hade aldrig försvunnit. Aston Martin gick sällan med vinst, och under Browns tjugofem år finansierades verksamheten i praktiken av hans övriga företag. I början av 1970-talet försämrades försäljningen samtidigt som koncernens egen ekonomi blev ansträngd. Traktorrörelsen såldes till amerikanska Tenneco 1972 och byggdes om till Case.
Samma år lämnade han ifrån sig Aston Martin. Innan överlåtelsen betalade han av bolagets samlade skulder, som uppgetts till fem miljoner pund eller mer, och överlät sedan företaget för 101 pund till Company Developments, ett investmentkonsortium från Birmingham med revisorn William Willson som ordförande. Beslutet beskrivs genomgående som motvilligt.
Brown flyttade senare till Monaco och avled där 1993, 89 år gammal. Året innan hade han gett företaget tillstånd att använda hans initialer igen på en ny modell. Han hann aldrig se den säljas.
Vad källorna inte är eniga om
Året för Lagonda-köpet anges olika. Vissa källor placerar det under 1947, alltså samma år som Aston Martin köptes, medan andra anger året därpå. Priset 52 500 pund är däremot entydigt i samtliga. Köpeskillingen för Aston Martin anges nästan undantagslöst till 20 500 pund, men enstaka källor avrundar till omkring 20 000.
Även flytten till Newport Pagnell beskrivs olika beroende på källa, vilket beror på att den skedde i etapper mellan 1955 och 1963 snarare än vid ett tillfälle. Chassitillverkningen låg kvar i Feltham längre än den övriga verksamheten. Effektuppgifterna för Marek-motorerna varierar mellan källor och mätmetoder och redovisas därför inte här.
Aston Martin i Sverige
Det är från David Brown-eran som de första Aston Martin-bilarna började dyka upp i svensk ägo i någon nämnvärd omfattning, om än i mycket små tal. Mer om det på sidan om Aston Martin i Sverige. DB-bilarna är i dag samlarobjekt och skrotas inte, men principen är densamma för alla fordon: när en bil är uttjänt ska den lämnas till auktoriserad bilskrot och avregistreras hos Transportstyrelsen.
Bild: foto av Pedro Ribeiro Simões (Wikimedia Commons), beskuren, licensierat under CC BY 2.0.
Har du en gammal Aston Martin som tjänat ut? Vi hämtar den i Göteborg och ser till att den skrotas och avregistreras korrekt.
Ring 031-94 37 60 Boka hämtning