Aston Martin Virage

År 1992 byggde Aston Martin 46 bilar. Inte fyrtiosextusen, inte fyratusensex — fyrtiosex. Den siffran är den viktigaste enskilda uppgiften om Virage, och den saknas i nästan allt som skrivits om bilen. Modellen har en omtvistad plats i Aston Martins modellprogram, men kritiken mot den blir begriplig först när man vet under vilka förhållanden den togs fram.

Första helt nya bilen på tjugo år

Virage visades den 18 oktober 1988 på bilsalongen i Birmingham. Det var den första helt nya Aston Martin sedan DBS 1967 — William Towns kaross hade då burit företaget i tjugoett år.

Att bilen över huvud taget blev av berodde på pengar som kommit in från annat håll. Victor Gauntlett hade finansierat utvecklingen med intäkterna från Zagato-serien och från Vantage i begränsad upplaga. Namnet valdes av Gauntlett och styrelsen ur förslag från anställda och från märkesklubbens medlemmar. Virage betyder kurva på franska och passade ihop med Vantage och Volante, vilket gav 1990-talets bilar smeknamnet V-serien.

Tre månader och en dag i vindtunneln

Formgivningen avgjordes genom en tävling. Deltagarna fick tre månader på sig att ta fram ett förslag och en skalmodell i kvartsskala. Vinnare blev John Heffernan och Ken Greenley, två unga brittiska formgivare, med en notchback-form med uppfällbara strålkastare — en detalj som aldrig kom med i produktionsbilen.

Heffernan har i efterhand beskrivit förutsättningarna, och de förklarar det mesta. Han kom från Audi, där en bil kunde tillbringa uppemot 6 000 timmar i vindtunnel. Virage fick en dag i tunneln vid Southampton-universitetet. Aston Martin hade heller ingen tradition av egna formgivare, och de två utifrån mötte motstånd inne på fabriken. Budgeten var minimal, och mellan ergonomi, aerodynamik och formgivning fanns motstridiga krav som ingen medlade mellan.

Den enskilda ändring som fått mest kritik gjordes inte av formgivarna. Ingenjörerna höjde bakpartiet med omkring femton centimeter för att få den nedåtkraft de ville ha, utan att stämma av med dem som ritat bilen. Proportionerna baktill, som är det oftast påpekade i kritiken mot Virage, är alltså resultatet av en teknisk åtgärd tagen vid sidan av formgivningsarbetet.

Motorn: fyra ventiler och amerikanska topplock

Under huven satt Tadek Mareks V8 på 5 340 cc, nu i sin mest omfattande omarbetning. Bilen fick fyra ventiler per cylinder — trettiotvå totalt — med topplock konstruerade tillsammans med amerikanska Callaway Engineering, samt Weber-Marelli-insprutning och höjd kompression från 9,3 till 9,5:1.

Syftet var inte i första hand mer kraft utan att kompensera för katalysatorn. En katalysator kostar effekt, och de nya topplocken tog igen förlusten: 330 bhp vid 6 000 varv mot föregångarens 315 bhp vid 5 000. Lika viktigt var att motorn nu kunde säljas i ett enda utförande på alla marknader och gå på blyfri bensin överallt — de tidigare bilarna hade krävt särskilda amerikanska versioner som var märkbart svagare.

Storheten är bhp, angiven av brittiska källor och av tillverkaren. Karossen tillverkades av handformad aluminiumplåt i Tickford Works, precis som tidigare. Växellåda var femväxlad ZF eller treväxlad Chrysler-automat.

Vad kritiken faktiskt gällde

Mottagandet var svalt, och det gällde inte bara utseendet. Bilen beskrevs av dem som körde den som mjuk, långsam och sladdrig — en dyr GT som inte höll vad prislappen lovade. Det är värt att säga rakt ut, eftersom en ärlig historieskrivning inte kan utelämna att bilarna ofta var lika mycket problem som drömmar för sina ägare.

Reaktionen inne i företaget säger något om läget. En fristående märkesspecialist arbetade tillsammans med fabrikens egen serviceavdelning i Newport Pagnell för att komma till rätta med väghållning, utseende och effekt. Arbetet skedde kvällar och helger, utanför den ordinarie organisationen.

46 bilar

Aston Martins egen historiker har redovisat årsproduktionen för perioden, och talen förklarar allt annat. 1988 byggdes 193 bilar. 1989 blev det 208, 1990 blev det 201 och 1991 blev det 168. År 1992 byggdes 46 bilar.

Ett företag som bygger fyrtiosex bilar på ett år har i praktiken ingen produktion. Ford hade köpt in sig 1987 och tog full kontroll 1991, och det är mot den bakgrunden Ford-eran ska förstås: koncernen räddade inte ett välmående märke utan ett som byggde bilar i tvåsiffrigt antal. Den bil som skulle vända det var inte Virage utan DB7, byggd på ett Jaguar-underrede i en helt annan fabrik.

6,3 liter, Vantage och namnbytet

I mars 1992 kom en 6,3-litersversion med bättre bromsar, breddade hjulhuskanter och för första gången på en Aston Martin låsningsfria bromsar. Den öppna Virage Volante hade visats redan 1990 på samma mässa som coupén två år tidigare.

1993 kom Vantage, med två Eaton-kompressorer på samma motor. Enligt Heffernan var det den bilen som låg närmast vad han och Greenley ursprungligen tänkt sig. Den kom fem år efter lanseringen, och under de åren var det en öppen fråga om företaget skulle finnas kvar när den var klar.

1996 byttes basmodellens namn till V8 Coupé, eftersom Vantage vid det laget var den bil som bar namnet Virage i kundernas medvetande. Tillverkningen upphörde 2000.

Namnet återkom 2011

På bilsalongen i Genève 2011 visades en ny Virage. Den hade ingenting gemensamt med 1988 års bil utöver namnet: den byggde på VH-arkitekturen och var placerad mellan DB9 och DBS i programmet. Den luckan visade sig vara för smal, och modellen utgick redan efter ett drygt år.

Att engelskspråkiga uppslagsverk behandlar de två bilarna i samma artikel är en vanlig källa till förvirring, eftersom produktionsangivelsen då blir 1989–2000 och 2011–2012 i samma faktaruta.

Andra som gjorde samma resa

Parallellen ligger i Modena. Maserati Biturbo var också ett exotmärkes försök att komma vidare med små resurser under 1980-talet, och också den fick ett rykte om bristande kvalitet som blev svårare att bli av med än de tekniska problemen själva. I båda fallen var grundproblemet detsamma: ambitionen översteg vad kassan tillät, och kunden fick betala mellanskillnaden i form av en bil som inte var färdigutvecklad.

En annan samtida jämförelse är Lamborghini Diablo, som kom 1990 under en ny amerikansk ägare. Där gick det annorlunda: koncernkapitalet räckte till att slutföra bilen, och den blev märkets bärare i ett decennium. Skillnaden mellan Virage och Diablo är inte i första hand teknisk utan handlar om hur mycket pengar som fanns när bilen skulle färdigställas.

Vad källorna inte är eniga om

Antalet byggda Virage-coupéer anges till 370 i en sammanställning, medan 365 förekommer i andra. För Vantage 1993–2000 anger engelska Wikipedia själv två tal, 224 eller 233, utan att ta ställning. Totalen för hela V-serien fram till och med år 2000 anges till 1 050 bilar, men det talet omfattar flera modeller och karosstyper och går inte att bryta ned mot de andra uppgifterna.

Lanseringsåret anges omväxlande till 1988 och 1989. Bilen visades i oktober 1988 och nådde kund året därpå, vilket förklarar båda uppgifterna. Effekten för 6,3-litersversionen och för Vantage anges i flera versioner och behandlas på sidan om V8-motorn, där också frågan om varför tillverkaren länge vägrade publicera effektuppgifter reds ut.

Aston Martin i Sverige

Virage nådde Sverige i mycket små tal och kom huvudsakligen hit genom enskild import; märkets svenska led beskrivs på sidan om Aston Martin i Sverige. Just den här modellen är en av få klassiska Aston Martin där skrotning är en reell möjlighet: värdena låg länge lågt medan reparationskostnaderna var höga, vilket är den kombination som får bilar att bli stående. Konstruktionen kräver att metallerna separeras — handformad aluminiumkaross på stålstomme, och ett aluminiumblock med gjutjärnsfoder i motorn. Olja, kylvätska och bränsle räknas som farligt avfall. En auktoriserad bilskrot skiljer fraktionerna åt och avregistrerar bilen hos Transportstyrelsen.

Bild: foto av Ben (Wikimedia Commons), beskuren, licensierat under CC BY 2.0.