DB5 är sannolikt den mest igenkända bilen i världen, och en av de minst byggda i Aston Martins modellprogram. Drygt tusen exemplar blev det på lite drygt två år. Den var dessutom ingen ny konstruktion utan en vidareutveckling av föregångarens sista serie — och det är den motsägelsen som gör bilen intressant som företagshistoria snarare än som ikon.
Vad som faktiskt ändrades från DB4
Den sista serien av DB4, byggd från hösten 1962, hade redan fått den längre och något högre kaross som blev DB5:ans. Plattformschassit var detsamma, hjulbasen densamma, och Superleggera-metoden användes fortfarande under licens från Touring.
Tre saker var nya. Motorn borrades upp från 3 670 till 3 995 cc. En femväxlad låda från tyska ZF ersatte den fyrväxlade, till en början som tillval och sedan som standard. Och utrustningsnivån höjdes med elfönsterhissar, justerbara stötdämpare och heltäckningsmattor som standard.
Det är en blygsam lista för ett modellbyte, och skälet är detsamma som genom hela företagets historia: att utveckla en ny bil kostade pengar som inte fanns. Växellådan köptes in i stället för att konstrueras, karossmetoden hyrdes, och den befintliga bilen ändrades så lite som möjligt. Att resultatet blev märkets mest kända modell hade ingenting med den ingenjörsinsatsen att göra.
Fyra liter — och en siffra som vandrat
Tadek Mareks sexa hade nu fyra liter, aluminiumblock och dubbla överliggande kamaxlar. Standardutförandet med tre SU-förgasare angavs av tillverkaren till 282 bhp. Från september 1964 fanns ett Vantage-utförande med tre Weber-förgasare och 314 bhp.
Här behöver en spridd felaktighet redas ut. Engelska Wikipedias faktaruta för DB5 anger effektspannet till 282–325 bhp. Talet 325 hör inte hemma där — det är efterföljarens Vantage-siffra. Felet sprids vidare av sajter som skriver av rutan utan att kontrollera, och 325 bhp för en DB5 förekommer därför på ett stort antal sidor. Siffran är 314.
Storheten är bhp genomgående. Samma tal förekommer i kontinentala register som PS, vilket det inte kan vara: 282 bhp motsvarar omkring 286 PS. Sidan räknar inte om, utan anger tillverkarens egna brittiska uppgifter med utsatt storhet.
Saloon, cabriolet — och tolv ombyggda
Huvudmodellen kallades sports saloon trots att den var en tvådörrars coupé. Den öppna versionen hette bara convertible; namnet Volante kom först med DB6, och de sista DB5-cabrioleterna såldes faktiskt under beteckningen Short Chassis Volante vid sidan av den nya modellen.
Den tredje karossformen är den mest missförstådda. Tolv DB5 fick herrgårdsvagnskaross av typen shooting brake, byggda av den fristående firman Harold Radford. De byggdes inte som sådana från början — varje exemplar började som en färdig saloon och byggdes om efteråt. Det förklarar varför de räknas in i totalen i stället för att läggas till den, och varför uppgifterna om antalet ibland skiljer sig med ett exemplar beroende på om en senare ombyggnad räknas med.
Filmrollen
DB5 förekom i en brittisk spionfilm som hade premiär 1964, och märkets samlade närvaro på film behandlas på sidan om Aston Martin i film. Två sakuppgifter hör ändå hemma här. Bilen som användes vid inspelningen var DB5-prototypen, alltså inte en serietillverkad bil. Och i den roman filmen bygger på förekom en tidigare modell — DB5 valdes för att den var företagets nyaste bil när inspelningen skedde, inte för att den stod i förlagan.
Effekten på efterfrågan var reell och hör till bilens historia. Orderböckerna fylldes, men produktionskapaciteten i fabriken ändrades inte av det. Företaget byggde hundratal bilar om året före filmen och hundratal efter. Berömmelsen gav priser och andrahandsvärde, inte volym.
Samtidens måttstockar
Den brittiska rivalen var Jaguar E-type, lanserad två år tidigare. Jämförelsen är upplysande av samma skäl som den mellan DB2 och XK120 ett decennium innan: bilarna var jämförbara att köra men inte att tillverka. E-type byggdes i tiotusental och kostade en bråkdel. DB5 byggdes för hand i en fabrik som aldrig var avsedd för volym.
Den europeiska måttstocken var däremot äldre. Mercedes 300 SL hade tio år tidigare definierat vad en dyr, snabb och färdigbyggd GT skulle vara, och det var den standarden brittiska tillverkare mätte sig mot när de skulle sälja bilar i USA. Skillnaden låg i tillverkningen: Mercedes byggde med industriell precision, Aston Martin med handverktyg.
Antalet: 1 021 eller 1 022
Produktionen pågick från juli 1963 till september 1965 i Newport Pagnell. Aston Martins egen jubileumstext anger 887 saloons, 123 cabrioleter och 12 shooting brakes. Summan blir 1 022.
Det vanligast förekommande talet är ändå 1 021, som används av auktionshus och uppslagsverk. Skillnaden på en bil är sannolikt en fråga om huruvida prototypen räknas in. Sidan anger båda, eftersom ingen källa förklarar avvikelsen.
Vad källorna inte är eniga om
Utöver totalantalet spretar tre uppgifter. Antalet saloons anges till 887 av tillverkaren, till 899 i en brittisk köpguide och till 886 på annat håll — och de tre talen kan inte alla vara riktiga eftersom cabriolet- och shooting brake-siffrorna är stabila. Antalet shooting brakes anges till 12 i de flesta framställningar och till 13 i engelska Wikipedia. Och hur många bilar som lämnade fabriken med Vantage-motorn anges till 65, till 95 och till omkring 69 fördelat på karosstyp, av tre källor med jämförbar ställning.
Ingen av dem redovisar sitt underlag. Aston Martin Owners Clubs register är den källa som skulle kunna avgöra frågan, men den är inte allmänt tillgänglig, och de sekundära framställningarna anger inte om de bygger på den.
En sista anmärkning gäller AI-genererade uppslagsverk och specifikationssajter. På just den här modellen rankar de högt, och de anger genomgående exakta tal utan förbehåll — ofta 325 bhp och 1 059 byggda, alltså två uppgifter som båda går att spåra till fel i andra källor. De har inte använts här.
Aston Martin i Sverige
DB5 finns i Sverige i enstaka exemplar och är utan undantag samlarobjekt — ingen skrotas, alla restaureras. Hur märket etablerades här beskrivs på sidan om Aston Martin i Sverige. Konstruktionen illustrerar däremot en princip som gäller alla bilar med blandade metaller: aluminiumpanel mot stålrörsram innebär galvanisk korrosion så snart fukt och vägsalt tränger in, och ett saltat vinterklimat påskyndar förloppet. Vid skrotning ska materialen därför separeras — rent aluminium kan smältas om nästan obegränsat, medan en blandad smälta bara duger till enklare gjutgods. En auktoriserad bilskrot skiljer fraktionerna åt, hanterar olja och kylvätska som farligt avfall och avregistrerar bilen hos Transportstyrelsen.
Bild: foto av Bernard Spragg. NZ (Wikimedia Commons), CC0.
Har du en gammal Aston Martin som tjänat ut? Vi hämtar den i Göteborg och ser till att den skrotas och avregistreras korrekt.
Ring 031-94 37 60 Boka hämtning