Le Mans 1959 och Aston Martin DBR1

Aston Martin har vunnit Le Mans totalt en enda gång. Det skedde den 21 juni 1959, och bilen hette DBR1. Segern är den mest omskrivna enskilda händelsen i märkets motorsport- och kulturhistoria — och samtidigt den mest svårförklarade, eftersom företaget lade ned hela sportvagnssatsningen bara månader efteråt.

Reglerna som gjorde segern möjlig

Den avgörande förändringen hade inget med Aston Martin att göra. Från och med säsongen 1958 begränsades motorvolymen i sportvagns-VM till tre liter. Det slog undan benen på de större konstruktionerna och gjorde att en treliters bil plötsligt var det största som fick köra, inte det minsta som hade en chans.

Bakgrunden går längre tillbaka. Efter katastrofen i Le Mans 1955 följde år av utredningar, ombyggda banor och gradvis hårdare regler för hur snabba sportvagnarna fick vara. Volymtaket 1958 var slutledet i den processen. För ett litet företag med en treliters motor i skåpet innebar det att de stora tillverkarnas resursövertag delvis neutraliserades av reglementet.

Till 1959 kom ytterligare en ändring: arrangören öppnade startfältet för GT-bilar i egna klasser, med kravet att modellen skulle ha byggts i minst hundra exemplar under tolv sammanhängande månader. Det påverkade inte Aston Martins fabriksbilar, som gick i prototypklassen, men det förklarar varför resultatlistan från 1959 innehåller bilar som knappast var byggda för att tävla.

DBR1 — och motorn som inte var den man tror

DBR1 ritades av Ted Cutting, som ansvarade för både kaross, chassi och motorarbete. Konstruktionen var en rörram med karosspaneler i lättmetall, och bilen var till skillnad från föregångaren DB3S inte längre bunden till någon vägbil. Regeländringen 1956 hade tagit bort kravet på släktskap med en gatgående modell, och DBR1 var den första Aston Martin som utnyttjade det fullt ut.

Motorn är den detalj som oftast återges fel. Den var inte den aluminiumsexa Tadek Marek konstruerade för tävlingsbilen DBR2, utan en vidareutveckling av den äldre Lagonda-härledda sexan — samma grundkonstruktion som drev DB2 och dess efterföljare. Att den motor som tog märkets största seger var ett arv från ett uppköpt bolag snarare än en egen nykonstruktion hör till de mer talande dragen i företagets historia.

Effekten anges till 250 bhp för 1957 års utförande i de källor som har bäst ställning. Talen 252 och 255 bhp förekommer för senare specifikationer. Storheten är bhp genomgående — några PS-tal med stöd i ett europeiskt register finns inte för den här motorn, och sidan räknar inte om.

Motståndet: Ferrari på plats, Jaguar borta

1950-talets Le Mans hade dominerats av Jaguar, som vann fem gånger under decenniet. Men fabrikssatsningen var vid det laget avvecklad, och 1959 fanns bara privatanmälda D-types kvar i fältet. Aston Martin vann alltså det år då den tillverkare som annars brukade vinna inte längre tävlade själv.

Ferrari var däremot på plats med full styrka och var favorit. Fyra DBR1 startade: tre fabriksbilar under David Brown Racing Department och en privatanmäld. Totalt kom 53 bilar till start, och 13 av dem klassificerades vid målgång.

Taktiken — den enda delen som var Aston Martins egen

Stallets upplägg var ovanligt hårt styrt. Stirling Moss fick fria händer i bil nummer 4 och satte ett tempo han omöjligen kunde hålla i ett dygn. Syftet var att tvinga upp farten hos Ferrari. De två andra fabriksbilarna kördes samtidigt efter en fast varvtid — omkring fyra minuter och tjugo sekunder — med depåstopp planerade var trettiofjärde varv, oavsett vad som hände längre fram i fältet.

Ferrari hade ingen motsvarande instruktion till sina förare. Det är den skillnaden hela loppet till slut hängde på, och Salvadori sade efteråt rakt ut att det var Moss tempo som knäckte det italienska motståndet snarare än någon insats från hans egen bil.

Priset betalades av lockbetet. Moss bil bröt med motorhaveri efter omkring sjuttio varv. Den privatanmälda DBR1:an välte tidigt sedan föraren fått olja på däcken. Två av fyra Aston Martin var därmed ute innan halva loppet gått.

Siffrorna

Loppet startade klockan 16 lördagen den 20 juni 1959 i varmt och torrt väder, på en bana som mätte 13 461 meter per varv. Segrande bil blev nummer 5, en DBR1/300 delad av Carroll Shelby och Roy Salvadori. De körde 323 varv och 4 347,900 kilometer, med en snitthastighet på 181,163 km/h.

Tvåa kom den andra fabriksbilen, nummer 6, med Maurice Trintignant och Paul Frère: 322 varv och 4 337,539 kilometer. Trea blev en Ferrari 250 GT anmäld av Equipe Nationale Belge. Snabbaste varv noterades av Jean Behra i Ferrari på 4.00,9, motsvarande 201,161 km/h — alltså av en bil som inte fanns kvar vid målgång.

Aston Martin hade kört Le Mans första gången 1928 och deltagit i praktiskt taget varje lopp sedan 1931. Före 1959 hade det blivit tre andraplatser och två tredjeplatser. Dubbelsegern innebar dessutom att märket samma år tog hem sportvagns-VM.

Varför segern blev en slutpunkt

Det som gör 1959 svårbegripligt är inte segern utan vad som följde. Aston Martin drog sig ur sportvagnsracingen nästan omedelbart. Förklaringen är ekonomisk och ligger i att David Brown vid det laget redan hade bundit upp tävlingsbudgeten någon annanstans.

Sedan 1957 pågick arbetet med DBR4, bilen som skulle ta företaget in i formel 1. Le Mans var den enda VM-deltävling stallet över huvud taget hade tänkt köra 1959; Sebring och Nürburgring lades till under säsongens gång, delvis för att arrangörerna betalade startpengar. Ett företag som byggde några hundra bilar om året kunde inte driva två fabrikssatsningar samtidigt, och när valet stod mellan att försvara en seger och att fullfölja ett projekt som redan kostat pengar i två år, föll det på det senare.

Formel 1-satsningen blev misslyckad. Sportvagnsprogrammet, som just vunnit både Le Mans och VM, återkom inte. Det är sällsynt att ett företag lägger ned en verksamhet i samma ögonblick som den lyckas, och det säger något om hur snäva marginalerna var.

Först i modern tid har Aston Martin gjort ett allvarligt försök att upprepa 1959. Den satsningen, med en tävlingsversion av Valkyrie, behandlas på sidan om återkomsten till Le Mans.

Vad källorna inte är eniga om

Loppdata är ovanligt väl belagt — varvantal, distans och snitthastighet återges samstämmigt i resultatlistorna. Tre saker skiljer sig ändå åt.

Motorns slagvolym anges till 2 992 cc i en linje av källor och 2 922 cc i en annan. Skillnaden är sannolikt att det senare talet avser DB3S-motorn och det tidigare den vidareutvecklade tävlingsversionen, men ingen källa säger det. Effekten anges till 250, 252 eller 255 bhp beroende på vilket år i utvecklingen som avses, och sällan med årtalet utsatt.

Förarordningen i den segrande bilen anges olika. Vissa framställningar sätter Shelby först, andra Salvadori, och den officiella resultatlistan följer inte samma ordning som arrangörens egen historik. Båda körde bilen; ordningen är utan betydelse för resultatet men förs vidare som om den vore fastställd.

En anmärkning gäller AI-genererade uppslagsverk, som rankar högt på det här ämnet och återger loppet med exakta siffror utan förbehåll. De har inte använts här.

Aston Martin i Sverige

De fyra DBR1 som byggdes som fabriksbilar finns kvar och tillhör de dyraste bilar som sålts på auktion — de når aldrig en bilskrot. Hur märket i övrigt etablerades här beskrivs på sidan om Aston Martin i Sverige. Konstruktionsprincipen är däremot allmängiltig i återvinningssammanhang: lättmetallpaneler på en stålrörsram är två metaller i kontakt, och där fukt och vägsalt tränger in uppstår galvanisk korrosion. Vid skrotning måste materialen därför separeras — rent aluminium kan smältas om nästan obegränsat, medan en blandad smälta bara duger till enklare gjutgods. En auktoriserad bilskrot skiljer fraktionerna åt, hanterar olja och kylvätska som farligt avfall och avregistrerar bilen hos Transportstyrelsen.

Bild: foto av Darren (Wikimedia Commons), beskuren, licensierat under CC BY 2.0.