One-77, Vulcan och specialserierna

Aston Martin har byggt bilar i 77 exemplar, i 24 exemplar och i ett enda. Serierna hör till det mest omskrivna i märkets motorsport- och kulturhistoria, och de framställs nästan alltid som uttryck för överflöd. Det är precis tvärtom. Varje gång företaget har byggt en extremt begränsad serie har det haft ont om pengar, och det är där förklaringen ligger.

Affärsmodellen: kunden betalar först

Metoden är äldre än bilarna. När Victor Gauntlett lät bygga en Zagato-version 1986 var samtliga produktionsbilar sålda innan kunderna sett den färdiga formgivningen. De betalade deposition på en skiss. Pengarna finansierade sedan utvecklingen av nästa ordinarie modell.

One-77 följde samma mönster. Bilen presenterades i augusti 2008 med ett pressmeddelande på några rader, mitt under finanskrisen, och potentiella köpare inbjöds att lägga en icke återbetalbar deposition på 200 000 pund. Bilen fanns då inte. Det som visades i Paris i oktober samma år var en modell, till tre fjärdedelar täckt av ett tygdrapri, och den fullständiga bilen visades först i Genève i mars 2009.

Ett företag som säljer 77 bilar till en miljon pund styck innan produktionen börjat har finansierat sitt eget utvecklingsprojekt utan att låna. Det är den enda modell som fungerar för en tillverkare av den här storleken, och den förutsätter att märket har tillräckligt anseende för att någon ska betala i förväg.

One-77: kolfibern kommer

Bilen byggdes mellan 2009 och 2012 i Gaydon, i 77 exemplar plus ett antal utvecklingsbilar. Den var den första Aston Martin med bärande kolfiberstruktur, och tekniken bakom den behandlas på sidan om kolfibern och Valkyrie-tekniken. Monocoquen byggdes av kanadensiska Multimatic, medan karosspanelerna formades för hand i aluminium på samma sätt som i den gamla fabriken.

Kombinationen är ovanlig och säger något om var företaget stod tekniskt. Strukturen köptes in från en världsledande underleverantör, ytterhöljet gjordes med hantverksmetoder från 1950-talet. Marek Reichman stod för formgivningen.

Motorn var en uppborrad version av märkets egen V12, tagen från 5 935 till 7 312 cc tillsammans med Cosworth. Den angavs till 750 bhp, motsvarande 760 PS, vid 7 500 varv, och tillverkaren beskrev den som världens starkaste naturligt andade motor i en serietillverkad bil. Motorn placerades omkring 26 centimeter bakom framaxeln för att flytta tyngdpunkten bakåt, en lösning hämtad från tävlingsbilar med frontmotor.

Tjänstevikten angavs till 1 630 kilo. Mot slutet av produktionen byggdes sju exemplar i en särskild Q-serie med egna lackeringar, framtagna av företagets specialbeställningsavdelning.

Priset — och varför tre tal cirkulerar

Tillverkarens eget pressmeddelande 2008 angav en miljon pund plus skatter. Talen 1 050 000 och 1 150 000 pund förekommer i motorpress utan redovisat underlag och avser sannolikt priset inklusive skatter eller med tillval. Sidan anger tillverkarens uppgift och noterar spridningen i stället för att välja. One-77 marknadsfördes vid lanseringen som dyrare än Bugatti Veyron, som då var måttstocken för vad en bil kunde kosta.

Att bilen ändå tog tre år att sälja slut hör till historien. Priset låg över vad marknaden var beredd att betala för märket 2009, och de sista exemplaren fann köpare först 2012.

Vulcan: 24 bilar, en för varje timme

Tre år efter att One-77 tagit slut kom Vulcan, visad i Genève 2015. Antalet var 24, en för varje timme i det dygnslopp märket vann 1959. Det är tillverkarens egen motivering, och den säger något om vilken enskild händelse företaget fortfarande bygger sin identitet kring.

Bilen var banbunden och inte godkänd för allmän väg. Motorn var en naturligt andad V12 på 6 949 cc som angavs till 831 PS vid 7 750 varv och 780 Nm vid 6 500. Tjänstevikten låg kring 1 350 kilo, alltså nära trehundra kilo under One-77:ans, och strukturen var aluminium med kolfiberkaross.

Den mest ovanliga detaljen är att effekten var valbar. Föraren kunde med ett vred begränsa motorn till omkring 507 eller 684 PS innan full effekt släpptes fram. Det är en konstruktion för kunder som köpt en tävlingsbil utan att nödvändigtvis kunna köra den, och den är ärligare om sin målgrupp än marknadsföringen brukar vara.

Victor: en bil av en lagerhylla

2020 byggdes ett enda exemplar under namnet Victor, uppkallat efter Victor Gauntlett och beställt av en kund. Tillkomsten är ovanligt öppet redovisad av företagets chef för specialfordon: man hade en One-77-prototyp med låg mätarställning stående i förråd och började fundera på vad som kunde göras av den.

Bilen sattes ihop av delar från flera håll. Formspråket hämtades från 1977 års V8 Vantage, avgassystemet i sidorna från Vulcan och bakljusen från Valkyrie-programmet. Motorn var One-77:ans 7,3-litersmotor, omarbetad av Cosworth, kombinerad med en sexväxlad manuell låda i stället för den automatiserade.

Effekten anges till 836 bhp i brittiska källor och 848 hk i amerikanska. Talen går inte ihop vid omräkning och storheten anges sällan ut, så sidan redovisar spannet. Att en enda bil byggs av lagerhållna delar och en prototyp som stått oanvänd är i vart fall inte en lyxprodukt i vanlig mening — det är återbruk med mycket hög marginal.

Valour och Valiant

Victor blev i sin tur förlaga till en serie. Valour visades i juli 2023 och byggdes i 110 exemplar för att markera företagets 110 år. Formen är i huvudsak Victors, men tekniken en annan: en 5,2-liters dubbelturbomatad V12 på 705 bhp, motsvarande 715 PS, och 753 Nm, kombinerad med sexväxlad manuell låda.

Året därpå följde Valiant i 38 exemplar, hårdare avstämd och framtagen efter önskemål från en av företagets formel 1-förare. Gemensamt för de tre bilarna är den manuella lådan, vilket i den här klassen och prisnivån inte hade förekommit på flera år.

Namnfrågan bör hållas isär. Namnet Vanquish har burits av tre bilar i det ordinarie programmet och hör inte hit; den historien finns på sidan om Vanquish. Specialserierna är något annat än flaggskeppen, även när bokstaven är densamma.

Den brittiska parallellen

Logiken är inte Aston Martins egen. McLaren F1 byggdes ett drygt decennium tidigare i drygt hundra exemplar och etablerade principen: en brittisk tillverkare utan volym tar fram en bil utan kompromisser, säljer den till ett fåtal och låter den definiera märket uppåt. Skillnaden ligger i syftet. McLaren byggde en bil som skulle vara bäst i världen. Aston Martin byggde bilar som skulle finansiera nästa modell.

Det förklarar också varför serierna kommit i kluster snarare än jämnt. One-77 under finanskrisen, Vulcan mitt i en period av kapitalanskaffningar, Victor och Valour under omstruktureringen efter 2020. När kassaflödet är svagt är en dyr bil till en förbetalande kund det snabbaste sättet att få in pengar.

Vad källorna inte är eniga om

Priset på One-77 behandlas i eget avsnitt ovan. Utöver det spretar tre uppgifter.

One-77:ans effekt anges till omkring 700 bhp i tidiga framställningar och 750 bhp i senare. Det rör sannolikt olika skeden i utvecklingen, men ingen källa daterar sitt tal. Victors effekt anges till 836 bhp respektive 848 hk i källor med jämförbar ställning, och storheten framgår sällan.

Cosworths roll i motorarbetet beskrivs olika, från att företaget konstruerade motorn till att det bistod vid modifieringen. Samma oklarhet finns kring märkets övriga V12-motorer och är inte avgjord.

Antalet byggda One-77 anges genomgående till 77, men utvecklings- och marknadsföringsbilar räknas inte in. Hur många sådana som byggdes redovisas inte av tillverkaren, och totalantalet färdigställda karosser är därför okänt.

En anmärkning gäller AI-genererade uppslagsverk och specifikationssajter, som rankar högt på de här modellbeteckningarna. De blandar bhp och PS inom samma text och anger prisuppgifter utan källa. De har inte använts.

Aston Martin i Sverige

Specialserierna når aldrig en svensk bilskrot — de är samlarobjekt från leveransdagen, och märkets svenska närvaro i övrigt beskrivs på sidan om Aston Martin i Sverige. Materialvalen är ändå värda att förstå, eftersom de visar var återvinningens gräns går. En kolfiberstruktur kan inte smältas om: härdplast och fiber går inte att skilja åt, och materialet kan i praktiken bara malas ner till fyllnadsmaterial eller energiåtervinnas. Aluminiumpanelerna är däremot en av de värdefullaste fraktionerna om de separeras rätt. En auktoriserad bilskrot skiljer materialen åt, hanterar olja, kylvätska och bränsle som farligt avfall och avregistrerar bilen hos Transportstyrelsen.

Bild: foto av Mr.choppers (Wikimedia Commons), beskuren, licensierat under CC BY-SA 3.0.