Aston Martin i film

Den här sidan handlar om bilar, inte om filmer. Aston Martins närvaro på vita duken hör till märkets motorsport- och kulturhistoria, men det som går att undersöka är fordonen: vilka exemplar som byggdes, av vem, vad som hände med dem efteråt och vad de är värda i dag. Det är en historia med chassinummer, ägarkedjor och auktionsprotokoll — och en olöst stöld.

Fyra bilar 1964, och vad de kostade att bygga

Fyra DB5 byggdes om till den specifikation som gjorde modellen känd. Två var avsedda för inspelning, två för marknadsföring.

Den första hade chassiprefixet DP, för development project, och började sitt liv som utvecklingsprototyp. Den kallas effektbilen. Utrustningen i den var enkel i teknisk mening — den var byggd för att fungera en gång per tagning, inte upprepade gånger. Den andra inspelningsbilen var utrustad på samma sätt.

De två marknadsföringsbilarna, med chassinummer i serien DB5/2008/R och DB5/2017/R, byggdes senare och skiljer sig tekniskt. Deras utrustning konstruerades av Aston Martin själva och gjordes hållbar nog att demonstreras om och om igen. Den fungerar på flera av dem än i dag.

Kostnaden är den uppgift som säger mest. Uppbyggnaden av en marknadsföringsbil anges till omkring 62 000 dollar per exemplar vid en tidpunkt då en vanlig DB5 kostade omkring 11 250 dollar. Det motsvarar ungefär fem och en halv bilar per specialbygge. Ingen tillverkare gör en sådan investering utan att räkna med avkastning i annan form än fordonsförsäljning.

Vad de var värda när nyhetsvärdet gått ur framgår av nästa led. År 1969 såldes båda marknadsföringsbilarna till samme brittiske köpare för omkring 3 750 dollar styck. Bilar som kostat 62 000 att bygga gick fem år senare för mindre än en sextondel. Det är den ekonomiska verkligheten bakom en historia som annars brukar berättas enbart i superlativ.

Bilen som försvann

Effektbilen med DP-prefixet har en ägarhistoria som går att följa fram till 1997 och därefter tar slut.

Aston Martin plockade bort all specialutrustning 1968 för att kunna sälja bilen som ett vanligt fordon, och den gick som begagnad bil med omkring 80 000 kilometer på mätaren. Året därpå lät den nye ägaren en firma i södra England montera tillbaka utrustningen. 1971 såldes bilen vidare till en köpare i Utah för omkring 12 000 dollar. Vid en auktion i New York under andra halvan av 1980-talet köptes den av en fastighetsutvecklare i Florida.

Den 18 juni 1997 stals bilen ur en låst flyghangar på flygplatsen i Boca Raton. Den har aldrig återfunnits. Försäkringsbolaget betalade ut ersättning, och en belöning i sexsiffrigt belopp har därefter utfästs för uppgifter som leder till bilen. En privat utredningsfirma uppgav 2018 att fordonet kunde befinna sig i en privat samling i Mellanöstern, men något bekräftat återfynd har inte skett. Märkesspecialister har påpekat att en identifiering skulle kräva fysisk undersökning, eftersom överensstämmande nummer finns på flera ställen i bilen.

Därmed återstår tre av de fyra ursprungliga specialbyggena, och bara ett av de två som faktiskt användes vid inspelning.

Vad exemplaren betingar

Den överlevande inspelningsbilen såldes av RM Auctions i oktober 2010 för 4,6 miljoner dollar till en amerikansk samlare, som sedan dess visat den vid concours-evenemang.

En av marknadsföringsbilarna såldes av RM Sotheby’s i augusti 2019 för 6 387 500 dollar inklusive avgifter — auktionsrekord för en DB5. Samma bil hade 2006 sålts för 2,09 miljoner dollar. Värdeutvecklingen på tretton år är alltså en tredubbling, i ett segment där en vanlig DB5 i samma period rört sig betydligt mindre.

Det är den mätbara effekten av filmkopplingen: inte på nybilspriset, utan på andrahandsvärdet för de enskilda exemplar som har dokumenterad koppling. En DB5 utan sådan historik är en dyr klassisk bil. En med är något annat.

Modellerna däremellan

Efter 1964 följde en oregelbunden rad. En DBS användes 1969, och en öppen V8 Vantage Volante 1987. Därefter dröjde det femton år.

År 2002 kom en specialbyggd V12 Vanquish. Tidpunkten är värd att notera: modellen hade redan långa leveranstider, och exponeringen sammanföll med att företaget för första gången på decennier hade en produkt som gick att sälja i den prisklassen. Sedan dess har bilar ur det löpande programmet återkommit regelbundet, inklusive modeller ur DB11- och DB12-generationen.

DB10: tio bilar som inte fick köras på väg

2015 gjorde Aston Martin något företaget aldrig gjort tidigare: byggde en modell som inte fanns i programmet. DB10 konstruerades och handbyggdes i Gaydon i tio exemplar, på Vantage-grund med en 4,7-liters V8 och kolfiberkaross.

Åtta modifierades för inspelning och slets hårt. Två behölls som visningsbilar. Ingen av dem krocktestades, och ingen är därför godkänd för allmän väg — de kan inte heller byggas om för att bli det.

Ett av visningsexemplaren såldes hos Christie’s i London den 18 februari 2016. Värderingen låg på en till en och en halv miljon pund. Klubbslaget gick på 2 434 500 pund, och hela beloppet gick till Läkare utan gränser. Det var det enda DB10-exemplar som någonsin sålts till privat ägare.

Formgivningen hade en andra funktion. DB10 visade riktningen för nästa generations Aston Martin innan någon produktionsbil med det formspråket fanns. En bil som aldrig såldes fungerade alltså som förhandsvisning av dem som skulle säljas.

Continuation-serien 2020

Femtiofem år efter att den sista DB5 lämnat Newport Pagnell började nya byggas där igen. Serien omfattar 25 sålda exemplar plus tre som inte såldes: ett till tillverkaren, ett till produktionsbolaget och ett till en välgörenhetsauktion.

Bilarna byggdes med originalens verktyg och lackerades samtliga i Silver Birch. Under huven sitter fyralitersmotorn med femväxlad ZF-låda, kompletterad med skivbromsar som originalen inte hade. Byggtiden anges till mellan 4 000 och 4 500 timmar per bil beroende på källa.

Specialutrustningen utvecklades tillsammans med filmproduktionens effektansvarige och fungerar på riktigt, till skillnad från på de flesta repliker. Ett moment gick inte att lösa: den utskjutbara passagerarstolen. I stället finns en löstagbar takpanel. Bilarna är inte gatlagliga i de flesta jurisdiktioner.

Priset var 2,75 miljoner pund plus skatter, vilket gjorde bilen till den dyraste i tillverkarens dåvarande program. Affärslogiken är densamma som bakom märkets övriga specialserier: ett litet antal bilar till förbetalande kunder, framtagna i en anläggning som annars sysslar med renovering.

Vad samarbetet har varit värt

Effekten går att beskriva men är svår att kvantifiera, och den bör beskrivas försiktigt.

På volym hade exponeringen begränsad verkan. Fabriken byggde några hundra bilar om året före 1964 och några hundra efter. Produktionskapaciteten ändrades inte av efterfrågan, och orderböcker som fylls snabbare gör inte en handbyggd bil snabbare att bygga.

På varumärket och andrahandsvärdet är effekten desto tydligare. Ett märke som byggde färre bilar under hela 1960-talet än en volymtillverkare gjorde på en vecka fick en igenkänningsgrad som annars kräver reklamkostnader långt utanför dess omsättning. Det är sannolikt den enskilt viktigaste förklaringen till att Aston Martin överlevde flera ägarbyten och konkursnära lägen — namnet var värt mer än bolaget.

Continuation-serien och DB10-auktionen visar att kopplingen numera är en intäktskälla i sig, oberoende av bilförsäljning. Fyrtio bilar som inte får köras på allmän väg har sammanlagt betingat belopp i storleksordningen sjuttio miljoner pund.

Två andra brittiska bilar

Aston Martin var inte ensamt. Lotus Esprit fick samma roll under senare delen av 1970-talet, i en period då Aston Martin knappt byggde bilar alls. Skillnaden i utfall är instruktiv: Lotus fick uppmärksamhet men behöll aldrig platsen, och märkets identitet formades i stället av dess tävlingsverksamhet.

Tydligast är mekanismen hos Mini, där en filmroll från 1969 blev en bestående del av vad märket uppfattas vara — i en helt annan prisklass och för en helt annan kundgrupp. Att en bils identitet kan formas av en enda produktion är alltså inte unikt för dyra bilar.

Vad källorna inte är eniga om

Fem uppgifter spretar, och samtliga rör den stulna bilen eller Continuation-serien.

Effektbilens chassibeteckning återges med två olika sifferföljder i källor med jämförbar ställning. Köpeskillingen vid auktionen på 1980-talet anges till 250 000 respektive 275 000 dollar, och året till både 1986 och 1987. Försäkringsersättningen efter stölden anges till 4,2, 4,3 och 4,6 miljoner dollar av tre olika källor.

Byggtiden per Continuation-bil anges till 4 000 timmar av auktionshus och omkring 4 500 av tillverkaren själv. Motorns effekt anges till 215 kW i ett sammanhang och 290 hk i ett annat, utan att någon anger mätbas — talen motsvarar ungefär varandra men bekräftar inte varandra.

Uppgifter om bilens marknadsvärde före stölden, ofta angivna till mellan sju och tio miljoner dollar, saknar redovisat underlag och är i praktiken uppskattningar. De används inte här som värdering.

En anmärkning gäller AI-genererade uppslagsverk och listartiklar, som rankar högt på det här ämnet. De blandar samman de fyra ursprungliga bilarna, tillskriver dem varandras historia och anger belopp utan källa. De har inte använts.

Aston Martin i Sverige

Ingen av bilarna på den här sidan når någonsin en bilskrot — de är samlarobjekt eller museiföremål, och märkets svenska närvaro beskrivs på sidan om Aston Martin i Sverige. Konstruktionen bär däremot samma svaghet som alla bilar med blandade metaller: aluminiumpanel mot stålstruktur ger galvanisk korrosion så snart fukt och vägsalt tränger in, och ett saltat vinterklimat påskyndar förloppet. Vid skrotning ska materialen därför separeras — rent aluminium kan smältas om nästan obegränsat, medan en blandad smälta bara duger till enklare gjutgods. En auktoriserad bilskrot skiljer fraktionerna åt, hanterar olja och kylvätska som farligt avfall och avregistrerar bilen hos Transportstyrelsen.

Bild: foto av Karen Roe (Wikimedia Commons), beskuren, licensierat under CC BY 2.0.