Camel Trophy 1980–2000 – Land Rovers stora äventyrstävling

Camel Trophy var en terrängtävling som hölls årligen mellan 1980 och 2000 och som mer än något annat format kom att forma bilden av Land Rover som ett äventyrsmärke. Den här sidan ingår i vår genomgång av Land Rover i expedition och äventyr och beskriver tävlingens uppgång, dess svenska inslag och hur samarbetet till slut upphörde. Att ett njutningsmedelsvarumärke på det här sättet växte ihop med en biltillverkares identitet var inte unikt för eran — samma sak hände i rallyvärlden med Martini Racing, där en sprittillverkares färger blev oskiljaktiga från Lancias tävlingsbilar.

Namnet kom från huvudsponsorn, cigarettmärket Camel. Tävlingen kallades ibland fyrhjulsdriftens OS, men den var varken ett rally i vanlig mening eller en ren expedition. Snarare handlade det om en långsam, uthållighetsbaserad framryckning genom terräng som valts just för att vara nästan ofarbar.

Från tysk marknadsföringsidé till internationell tävling

Det första eventet 1980 hade inget med Land Rover att göra. Tre västtyska lag tog sig längs Transamazonica i Brasilien i Jeep-baserade fordon, Ford U50 av licensbyggd CJ5-typ. Resultatet väckte tillräckligt med uppmärksamhet för att arrangörerna skulle vilja göra om det, men de behövde en fordonsleverantör vars bilar klarade påfrestningarna bättre.

Från 1981 kom Land Rover in. Till Sumatra samma år levererades tvådörrars Range Rover med V8-motor. Fältet bestod fortfarande enbart av västtyska lag, och först året därpå, i Papua Nya Guinea 1982, blev tävlingen internationell med deltagare från flera länder.

År 1983 gick färden genom Zaire, och det blev det enda tillfället då den bladfjädrade Series III användes som tävlingsbil. Deltagarna körde 88-tumsversionen med 2,25-liters diesel, medan supportfunktionen hade 109-tummare.

De gula bilarna

Oavsett modell målades bilarna i samma kulör, sandglow, en dämpad gulockra som blev tävlingens visuella signatur. Grunden var alltid en standardbil från produktionslinan, ombyggd av Land Rovers avdelning Special Vehicles.

Utrustningslistan var omfattande: störtbågar från Safety Devices, underredes- och styrningsskydd, modifierade elsystem, vinschar, snorklar från Mantec, avluftning av växellåda och axlar, terrängdäck från Michelin eller BF Goodrich, förstärkt fjädring och kraftöverföring, extratankar, Webasto-värmare, takräcken samt arbets- och konvojbelysning från Hella. Därtill kom sandstegar, domkrafter, spadar, yxor, dunkar och navigationsutrustning.

Från 1984 tog 90 och 110 över, modellerna som senare skulle få namnet Defender. Tillsammans med Discovery blev de de arketypiska Camel Trophy-bilarna, och det är också de som dominerar bland de bevarade exemplaren i dag.

Discovery debuterade i Sibirien 1990 i tredörrars utförande och användes sedan varje år fram till 1997, då femdörrarsversionen kördes i Mongoliet. Motorerna var genomgående turbodieslar av typen 200Tdi och senare 300Tdi, som vi går igenom närmare på sidan om Land Rovers dieselmotorer.

Något elektroniskt stöd fanns inte. Förarna hade lågväxel, differentialspärr, vinsch och egen bedömning att lita till. System som Terrain Response låg ett par decennier framåt i tiden.

För Land Rover var syftet marknadsföring. Bilder på gula bilar som tog sig fram där inget annat gjorde det byggde ett rykte om oförstörbarhet, samtidigt som märkets vardagliga tillförlitlighet fick kritik på hemmamarknaderna. Spänningen mellan de två bilderna följde märket under hela perioden.

Tävlingen och deltagarna

Deltagarna var amatörer. Professionella tävlingsförare med licens fick inte vara med, och varje land representerades normalt av två personer som tagits ut genom nationella uttagningar. Bland dem fanns mekaniker, ingenjörer, poliser och företagare.

Vid sidan av huvudpriset delades Team Spirit Award ut till det lag som visat bäst laganda, och under en period fanns även ett Special Task Award för de tekniska momenten. Från 1997 ersattes det senare av Land Rover Award för bästa körning. Italien vann tävlingen tre gånger, medan Nederländerna, Frankrike, Tyskland och Turkiet tog två segrar var.

Sverige i Camel Trophy

Den svenska kopplingen är starkare än vad som brukar framgå. Sverige deltog under flera år, och vid eventet i Mongoliet 1997 tog Rikard Beckman och Marie Hansen hem Team Spirit Award. Mer om märkets väg på den svenska marknaden finns på sidan om Land Rover i Sverige.

Året därpå hölls Camel Trophys internationella uttagningar i norra Sverige. Under fem dagar i Jämtland tränades och bedömdes kandidaterna i navigation, första hjälpen, kommunikation, vinteröverlevnad och mekanik. Programmet omfattade isbanekörning på Djupsjön, vandring uppför och nedför backarna i Trillevallen, forsränning nedanför Ristafallet och mountainbike i markerna kring Fäviken. Höjdpunkten var en nattlig slalomtävling på isen där banan märkts ut enbart med levande ljus.

Bilen som prövades där var Freelander, Land Rovers första modell med självbärande kaross. Den fick sitt elddop på svensk snö, lera, grus och närmare en meter tjock sjöis, och blev sedan tävlingsbil vid eventet i Tierra del Fuego samma år. Det förblev det enda Camel Trophy där modellen användes.

Vid 1998 års event ställde Finland och Sverige upp som ett gemensamt lag, med Fredrik Pettersen och Maarit Järvilehto bakom ratten.

Slutet: 1998, det inställda 1999 och 2000

Tierra del Fuego 1998 blev det sista eventet med Land Rover som tävlingsfordon. Tjugo lag rörde sig fritt mellan fyra fasta mötespunkter från Santiago i Chile till Ushuaia i Argentina, en sträcka på mellan 5 000 och 8 000 km beroende på vald väg. Frankrike vann, Sydafrika tog Team Spirit Award, och Spaniens Emma Roca och Patricia Molina fick Land Rover Award som det första helt kvinnliga laget sedan 1981.

I början av 1999 upplöste Land Rover och varumärkesägaren Worldwide Brands sitt samsponsringsavtal. Motiveringen från båda håll var att tävlingen kommit att innehålla så många andra sportgrenar att fyrhjulsdriften inte längre stod i centrum, och att sponsringen därmed inte gav Land Rover det den skulle. Det planerade eventet 1999 ställdes in. Källorna är oense om huruvida det skulle ha hållits i Zambia eller i Peru.

År 2000 genomfördes ett sista Camel Trophy i Tonga och Samoa, då med gummibåtar i stället för bilar. Defender användes fortfarande av arrangörerna som supportfordon, men tävlingsmomentet hade lämnat fyrhjulsdriften. Land Rover byggde i stället upp ett eget arrangemang, G4 Challenge, som kördes från 2003 fram till nedläggningen 2008.

Vad hände med de gula bilarna

Med undantag för support- och specialfordon användes varje bil bara ett enda event. En del deltagare köpte loss sina exemplar och många stannade kvar i värdlandet. De bilar som kom tillbaka till Storbritannien hade låg mätarställning, men milen hade gått i en miljö som slet betydligt hårdare än vanlig körning.

Land Rover monterade dessutom av det mesta av utrustningen innan bilarna släpptes vidare, vilket gör en återställning till tävlingsskick både dyr och tidskrävande. Eftersom replikor är vanliga har samlarslangen fått ett eget ord för dem, shamels. En äkta bil känns igen på detaljer som är svåra att kopiera: Defender-exemplaren har en särskild kombinerad inner- och ytterbåge, och på Discovery är takräcket bultat genom taket ned i störtbågen.

När en gammal Land Rover tjänat ut

Alla Land Rover blir inte samlarobjekt. När en gammal Discovery, Freelander eller Defender till slut har tjänat ut i Göteborgstrakten tar vi hand om hela processen. Vi hämtar bilen, ser till att den skrotas på en auktoriserad anläggning och att den avregistreras hos Transportstyrelsen, så att du slipper både besväret och det fortsatta ansvaret för fordonet.

Bildkälla: foto av Spanish Coches (Wikimedia Commons), beskuren, licensierat under CC BY 2.0.