Aston Martin Rapide

Rapide är den enda bilen i Aston Martins modellprogram där avståndet mellan plan och utfall går att mäta exakt. Fabriken byggdes för tvåtusen bilar om året. Den siffran nåddes aldrig, och samarbetet avslutades sex år före avtalstidens slut.

Sju veckor och en prototyp

Arbetet inleddes 2005. Marek Reichman ritade grundformen på omkring sju veckor, och efter drygt fyra månaders utveckling stod en prototyp färdig den 22 december samma år. Den visades i Detroit i januari 2006 och möttes av så goda omdömen att företaget beslutade att sätta bilen i produktion.

Det var möjligt tack vare VH-arkitekturen. Rapide är i grunden en förlängd DB9 — hjulbasen växte till 2 990 mm och längden till 5 019 mm — och just den skalbarheten var hela poängen med att Ulrich Bez samlat utvecklingen kring en enda modulär grund. Att en fyrdörrarsbil kunde ritas på sju veckor säger mer om arkitekturen än om formgivaren.

Produktionsversionen visades i Frankfurt i september 2009. Karossen är egentligen en femdörrars halvkombi med öppningsbar bakdel, och dörrarna är av den svanvingetyp som blivit märkets signatur — de öppnas något uppåt för att gå fria från trottoarkanter.

Fabriken i Graz

Här ligger sidans mest intressanta beslut. Aston Martin byggde inte bilen själv. Produktionen lades hos kontraktstillverkaren Magna Steyr i Graz i Österrike, i en särskild anläggning uppbyggd efter förebild från Gaydon och döpt till Aston Martin Rapide Plant. Serietillverkningen startade den 7 maj 2010.

Skälet var kapacitet. Gaydon byggde redan DB9, DBS, Vantage och Virage, och att lägga till en femte modell hade krävt investeringar företaget inte kunde bära. Magna Steyr bygger bilar åt andra tillverkare på beställning och hade kapaciteten färdig. Anläggningen dimensionerades för omkring tvåtusen Rapide om året.

Rapide blev därmed den första Aston Martin i företagets historia som tillverkades utanför Storbritannien.

Bäst byggda — och ändå hemflyttad

Det som följde är värt att återge utan förskönande. Volymen nåddes aldrig i närheten. Produktionen stoppades tillfälligt redan i maj 2011, och sommaren 2012 avslutade Aston Martin samarbetet — sex år tidigare än avtalet förutsatt. Tillverkningen flyttades hem till Gaydon under hösten samma år.

Den delen av historien som sällan berättas är hur bilarna faktiskt blev. Flera bedömare menade vid lanseringen att Graz-bilarna var de bäst byggda Aston Martin som gjorts, med en passform märkets egen fabrik inte höll vid den tiden. Kontraktstillverkaren gjorde alltså jobbet väl. Att produktionen ändå flyttades handlade om att en anläggning dimensionerad för tvåtusen bilar är olönsam när det byggs några hundra.

Motorn och Rapide S

Motorn var V12:an på 5 935 cc, angiven till 477 PS motsvarande 470 bhp, med 600 Nm. Att båda storheterna anges av samma källa är ovanligt i det här materialet och gör uppgiften entydig. Växellådan var först en sexstegad ZF-automat, från 2014 en åttastegad.

Rapide S tog över i slutet av 2012 med en omarbetad motor på 550 bhp, större grill och ändrad frontpartisform. Den byggdes till 2018, och därefter fortsatte modellen i begränsad utsträckning fram till 2020.

På samma grund byggdes också Lagonda Taraf, en fyrdörrars lyxsedan i mycket få exemplar avsedd främst för Mellanösternmarknaden.

Rapide E: elbilen som inte blev av

Modellen fick också bära företagets första försök att bygga en elbil. Rapide E utvecklades tillsammans med Williams Advanced Engineering, med ett batteri på 65 kWh och två bakmonterade elmotorer som tillsammans angavs till 602 bhp. Planen var 155 exemplar. Bilen visades i Shanghai 2019 men nådde aldrig kund. Varför projektet lades ner, och hur märkets elektrifiering utvecklats sedan dess, behandlas på sidan om elektrifieringen.

Att just Rapide valdes för försöket följer samma logik som resten av bilens historia. En befintlig kaross där motorn kunde bytas ut mot batteri och elmotorer var billigare än en ny konstruktion — samma resonemang som burit företaget sedan 1947.

Vad andra gjorde samtidigt

Porsche Panamera kom samma år och tog samma risk: ett sportbilsmärke som byggde en fyrdörrarsbil och riskerade att späda ut sitt varumärke. Utfallet blev det motsatta. Panamera sålde i tal som Rapide aldrig kom i närheten av och blev en bärande modell i Porsches program. Skillnaden låg inte i konceptet utan i vad koncernresurserna räckte till — och i att Porsche redan hade visat med Cayenne att märket tålde en bil utanför formen.

Segmentet var i sin tur skapat av Mercedes CLS några år tidigare. Idén att bygga en sedan med coupéns taklinje och sälja den på formen snarare än på utrymmet var Mercedes, och Rapide och Panamera följde efter i olika riktningar.

Vad källorna inte är eniga om

Produktionssiffran saknas. Ingen publicerad källa anger hur många Rapide som byggdes, och det är tredje modellen i rad ur Gaydon-eran där uppgiften helt enkelt inte finns. Att målet var tvåtusen om året är däremot väl belagt, liksom att det aldrig nåddes.

Tidpunkterna för flytten anges något olika. Sommaren 2012 uppges som när samarbetet avslutades, hösten 2012 som när Gaydon tog över, och slutet av 2012 som när den ursprungliga Rapide utgick till förmån för Rapide S. De tre uppgifterna beskriver ett förlopp och motsäger inte varandra, men de återges ibland som olika versioner av samma händelse.

För Rapide E anges 602 bhp i amerikanska källor. Om talet ursprungligen är ett PS-värde framgår inte, och eftersom bilen aldrig såldes finns ingen tillverkarspecifikation att kontrollera mot.

Aston Martin i Sverige

Rapide såldes i Sverige under hela sin produktionstid men i mycket små tal — mer om märkets svenska led på sidan om Aston Martin i Sverige. Vid skrotning skiljer sig bilen från märkets tvådörrarsmodeller främst genom storleken: en femdörrars kaross på tre meters hjulbas innehåller betydligt mer aluminium, vilket gör materialåtervinningen mer värd besväret. Den limmade strukturen kräver samma noggranna demontering som övriga VH-bilar — limfogar går inte att värma isär, och stålnitar och limrester måste skiljas från aluminiumet för att smältan ska bli användbar. Olja, kylvätska och bränsle räknas som farligt avfall. En auktoriserad bilskrot separerar fraktionerna och avregistrerar bilen hos Transportstyrelsen.

Bild: foto av IFCAR (Wikimedia Commons), allmän egendom (public domain).