Carroll Shelby är i dag mest känd för bilarna som bär hans eget namn. Men innan dess var han fabriksförare hos Aston Martin i sex år, och den perioden behandlas nästan alltid som en upptakt till något annat. Den hör hemma i märkets motorsport- och kulturhistoria som en egen historia — om en amerikan som kom in i ett brittiskt stall genom ett sammanträffande och lämnade det som segrare i världens svåraste lopp.
Texas, flygvapnet och kycklingarna
Carroll Hall Shelby föddes den 11 januari 1923 i Leesburg i Texas. Under andra världskriget tjänstgjorde han i det amerikanska flygvapnet som flyglärare och provflygare. Efter kriget försörjde han sig på fjäderfäuppfödning, en rörelse som inte bar sig.
Tävlandet började som en bisak. Hans första seger kom 1952 i en lånad MG TC, och därefter gick det snabbt. Under 1953 körde han Cadillac-motoriserade Allard-bilar med stor framgång på den amerikanska scenen. Det var den meriten som fick honom över Atlanten.
Buenos Aires, januari 1954
Vändpunkten var ett tusenkilometerslopp i Buenos Aires i januari 1954. Där lade John Wyer märke till honom. Wyer var tävlingschef hos Aston Martin under David Brown och skulle senare bli en av efterkrigstidens mest framgångsrika stallchefer. Han erbjöd Shelby en plats i fabriksstallet.
Rekryteringen säger något om hur ett litet stall arbetade. Aston Martins tävlingsverksamhet drevs från Feltham med en handfull anställda, och förarval byggde på personlig bedömning snarare än på testprogram. Wyer såg en amerikan köra en tungt motoriserad specialbil och drog slutsatsen att han skulle klara ett dygnslopp. Det visade sig stämma, men det tog fem år att bevisa.
Fabriksåren
Debuten skedde i tolvtimmarsloppet i Sebring i mars 1954 och slutade med brusten bakaxel. I april körde han på Aintree i England och kom tvåa mot Jaguars C-types. I juni startade han sitt första Le Mans, med belgaren Paul Frère som medförare, och även den gången blev det brott.
Bästa resultatet det året kom i tusenkilometersloppet på Monza i slutet av juni, en femteplats tillsammans med Graham Whitehead. I november skadades han allvarligt i armbågen vid en krasch under Carrera Panamericana i Mexiko. Han fortsatte köra våren därpå med armen i gips, fasttejpad vid ratten.
Åren 1955 till 1957 tillbringade han huvudsakligen i USA, där han körde Ferrari och Maserati för privata ägare och utsågs till årets förare av Sports Illustrated två år i rad. Kopplingen till Aston Martin låg vilande men bröts aldrig. 1958 var han tillbaka hos Wyer i Europa, och samma år gjorde han sin formel 1-debut i en privat Maserati.
Två program samtidigt
Säsongen 1959 körde Shelby både sportvagn och formel 1 för samma arbetsgivare. Aston Martin hade äntligen fått fram DBR4, den frontmotoriserade formelbil som beskrivs på sidan om Aston Martin i formel 1, och Shelby var en av två ordinarie förare vid sidan av Roy Salvadori.
Utfallet blev magert. I International Trophy på Silverstone i maj kvalade Shelby sexa och låg och jagade en tredjeplats när ett ramlager gav upp. Det var en varning om att den raka sexan inte tålde full grand prix-distans vid höga varvtal, och den varningen visade sig befogad. Han tog inga VM-poäng under säsongen.
Vid sidan av tävlandet ägde han vid det laget en egen Aston Martin. David Brown sålde en DB2/4 Mark III som tjänat som fabriksdemonstrationsbil till sin stjärnförare för ungefär halva listpriset, och Shelby lät montera en ny 2,9-liters sexa i den. Bilen stod kvar i Europa under hela säsongen 1959.
Den 21 juni 1959
Sportvagnssäsongen slutade annorlunda. Tillsammans med Salvadori vann Shelby Le Mans 1959 i en DBR1, den enda totalsegern i märkets historia. Bilen tog ledningen på söndagsförmiddagen sedan den ledande Ferrarin brutit med motorproblem efter att ha lett i nio timmar.
Båda förarna körde sjuka. Salvadori hade influensa under större delen av loppet och brände dessutom foten på en överhettad gaspedal. Shelby hade magbesvär och uppgav efteråt att han druckit Coca-Cola genom hela dygnet. Uppgifterna om precis vad han led av skiljer sig mellan källorna, men att båda var nedsatta är väl belagt.
Hans randiga overall blev en igenkänningsdetalj i depån, och den brukar tillskrivas åren som fjäderfäuppfödare. Det är en anekdot utan säker källa, och den bör läsas som sådan.
Hjärtat
Shelby hade hjärtbesvär och avslutade förarkarriären 1960 av det skälet. Under sina sista säsonger körde han med nitroglycerintabletter under tungan mot kärlkramp. Han hann ändå vinna det amerikanska sportvagnsmästerskapet 1960 innan han slutade.
Exakt när tillståndet uppstod går inte att fastställa. Vissa framställningar anger diagnos 1960, andra att besvären fanns redan under Le Mans 1959. En uppgift talar om blåsljud konstaterat i barndomen och långvarig sjukdom i unga år, en annan beskriver tillståndet som medfött. Sidan väljer inte mellan dem. Att sjukdomen avgjorde när karriären tog slut är däremot ostridigt, och det är den relevanta uppgiften här.
Vad Aston Martin-åren ledde till
Övergången från förare till konstruktör skedde snabbt. Shelby öppnade en förarskola, tog en distributionsrörelse för tävlingsdäck och grundade 1962 Shelby American. Där kombinerade han ett chassi från brittiska AC Cars med en amerikansk V8 från Ford, och resultatet blev Cobra.
Kopplingen tillbaka till Aston Martin-åren är tydligare än den brukar framställas. Metoden — brittiskt chassi, motor utifrån, egen sammansättning — var precis den Aston Martin själv tillämpat under hela sin historia. Och målet var detsamma. Shelby återvände till Le Mans som stallchef, och de bilar hans verksamhet drev vann loppet 1966 och 1967. Den historien behandlas på sidan om Ford GT40 och Le Mans. Han är därmed en av få som vunnit loppet både bakom ratten och som ansvarig för ett stall.
Carroll Shelby avled den 10 maj 2012 i Dallas, 89 år gammal. Han hade genomgått en hjärttransplantation 1990 och fått en njure av sin son 1996.
Vad källorna inte är eniga om
Vilken bil han körde 1954 anges olika. Flera uppslagsverk skriver att Wyer satte honom i en DBR3 vid Sebring och Aintree. Den beteckningen hör till en bil som byggdes 1958, och för Le Mans-starten anger arrangörens eget arkiv i stället DB3S. Uppgiften ser ut att ha kopierats mellan sajter, men eftersom ingen källa förklarar avvikelsen redovisas båda.
Antalet Le Mans-starter som förare anges till två av arrangören, alltså 1954 och 1959. Engelska Wikipedias faktaruta anger i stället perioden 1958 till 1959, vilket varken rymmer 1954 eller stämmer med den löpande texten i samma artikel.
Hjärtsjukdomens datering behandlas i eget avsnitt ovan. Utöver den förekommer uppgiften att han var den andre USA-födde föraren att vinna Le Mans totalt. Den anges av en källa och saknar bekräftelse i övrigt material, och används därför inte här.
En anmärkning gäller AI-genererade uppslagsverk och listartiklar, som rankar högt på den här personen. De återger anekdoter utan spårbar källa och daterar hjärtsjukdomen bestämt trots att underlaget inte medger det. De har inte använts.
Aston Martin i Sverige
De bilar Shelby körde för fabriken finns kvar i samlingar och når aldrig en bilskrot. Hur märket etablerades i Sverige beskrivs på sidan om Aston Martin i Sverige. Hans egen DB2/4 illustrerar däremot något allmängiltigt: en aluminiumkaross på stålstruktur ger galvanisk korrosion där fukt och vägsalt tränger in, och i ett saltat vinterklimat går det fortare. Vid skrotning ska metallerna separeras — rent aluminium kan smältas om nästan obegränsat, medan en blandad smälta bara duger till enklare gjutgods. En auktoriserad bilskrot skiljer fraktionerna åt, hanterar olja och kylvätska som farligt avfall och avregistrerar bilen hos Transportstyrelsen.
Bild: foto av C5813 (Wikimedia Commons), beskuren, licensierat under CC BY-SA 4.0.
Har du en gammal Aston Martin som tjänat ut? Vi hämtar den i Göteborg och ser till att den skrotas och avregistreras korrekt.
Ring 031-94 37 60 Boka hämtning