Volkswagen Lupo – 3-litersbilen som kostade som en Golf

Volkswagen Lupo blev världens första serietillverkade bil som drog under tre liter. Den hade start-stopp nio år före resten av branschen, aluminiumkaross och en växellåda utan kopplingspedal. Den kostade också ungefär lika mycket som en Golf, och det blev dess fall. I den här delen av Volkswagens modellprogram följer vi den lilla vargen från Wolfsburg.

Vargen från Wolfsburg

Lupo kom hösten 1998 för att fylla hålet längst ner i programmet, ett hål som uppstått i takt med att Polo vuxit sig allt större och tyngre. Namnet är latin och betyder varg – en blinkning åt hemstaden Wolfsburg. Bilen mätte drygt tre och en halv meter, ungefär tjugo centimeter kortare än Polo, och byggdes bara som tredörrars. Trots det rymde den fyra fullvärdiga platser, och en femte på beställning. Formen ritades av Jozef Kabaň, och det runda ansikte Volkswagen själva kallade bilens glada uppsyn gjorde den omedelbart omtyckt.

Lupo var inte ensam om formen. SEAT hade lanserat den nästan identiska Arosa redan våren 1997, ett och ett halvt år tidigare, och byggde den i Wolfsburg fram till maj 1998 innan tillverkningen flyttade till Martorell. Även Škoda planerade en egen version, men den kom aldrig längre än ritbordet. Koncernens minsta bil delades alltså mellan märkena – ett mönster som skulle upprepas ett decennium senare med up.

Piëchs löfte

Koncernchefen Ferdinand Piëch hade lovat något ingen trodde var möjligt: en fullvärdig bil som drog under tre liter per hundra kilometer, ute på vägarna före år 2000. Experter hade spekulerat i saken i åratal utan att någon levererat.

I oktober 1998 visade Volkswagen en nästan produktionsklar trelitersbil på bilsalongen i Paris. Det var förstås en Lupo. Seriemodellen kunde beställas från mitten av 1999, och broschyren bar rubriken “Today is tomorrow”. Löftet var infriat, på minuten.

Så byggdes 2,99

Siffran landade på 2,99 liter diesel per hundra kilometer. Det gjorde Lupo 3L TDI till världens första serietillverkade bil under tre liter – en nivå Volkswagen själva påpekar att många bilar i samma klass inte når än i dag.

Vägen dit gick via vikten. Motorhuv och dörrar i aluminium, baklucka i komposit av aluminium och magnesium, stolar med magnesiumramar och tunn stoppning, extra tunt specialglas och ljudisolering enbart på torpedväggen. Sammanlagt omkring 150 kilo lättare än syskonen. Luftkonditionering och stereo fanns inte ens att beställa som standard.

Motorn var en 1,2-liters trecylindrig TDI på 61 hästkrafter, med 300 newtonmeter redan vid 1 400 varv. Växellådan hade fem steg men ingen kopplingspedal – en automatiserad manuell där elektrohydraulik skötte kopplingen och valde växel för lägsta möjliga förbrukning. Och så det mest framsynta av allt: en start-stopp-funktion som slog av motorn efter tre sekunders stillestånd och startade den igen när föraren släppte bromsen. Den tekniken blev branschstandard först omkring 2008.

Priset som avgjorde saken

Problemet stod i prislistan. En Lupo 3L TDI kostade nästan 27 000 mark – och för de pengarna fick man 1999 en Golf. Det är inte vår slutsats i efterhand; Volkswagen skriver det rakt ut i sitt eget jubileumsmaterial.

Samtidigt kom trycket från andra hållet. Bas-Lupon låg på 17 990 mark, medan en betydligt större Polo kostade knappt 2 500 mark mer. Den som ville ha något extra i sin Lupo upptäckte snabbt att pengarna räckte till en klass upp, och Volkswagen konstaterar i efterhand att kunderna hellre tog Polon. Bilen var klämd i båda ändar av sitt eget program.

FSI och GTI – de andra ingen köpte

3L var inte Lupos enda bedrift. År 2000 kom Lupo FSI med bensindirektinsprutning och 105 hästkrafter – enligt Volkswagens pressrum den första tyska bilen med den tekniken, och med en förbrukning på 4,9 liter. På samma monter i Paris där trelitersbilen visades stod dessutom en knallröd Lupo GTI: 1,6 liter, fyra ventiler per cylinder, 125 hästkrafter och över 200 km/h. Den har senare kallats en sann arvtagare till den första Golf GTI.

Volkswagen sammanfattar utfallet utan omskrivningar: 3L, GTI och FSI förblev exotiska hela sitt liv. Massorna valde bensinmotorerna på 50 och senare 60 hästkrafter. Tre tekniska genombrott i samma lilla bil, och kunderna tog grundmodellen.

Målet var 120 000 om året

Planen var 120 000 Lupo per år. Facit blev knappt 488 000 på sju år, alltså ungefär 58 procent av vad som var tänkt. Tillverkningen låg i Wolfsburg fram till mitten av 2001 och flyttade sedan till Bryssel – utom 3L, som blev kvar. Sommaren 2005 var det slut, och efterträdaren blev Fox.

Lättviktsjakten hade också en baksida som sällan nämns. Den låga vikten i kombination med de energisnåla däck som krävdes för att få skattelättnaderna gav bilen problematiska köregenskaper, särskilt med last ombord. Det var priset för de sista tiondelarna.

Tekniken vann ändå

Sett i backspegeln byggde Volkswagen 1999 en bil som var ett decennium före sin tid och satte ett pris på den som ingen var beredd att betala. Start-stopp, aluminiumlättvikt och automatiserad manuell växellåda är i dag självklarheter. Samma år gjorde Audi A2 exakt samma övning i aluminium, och floppade lika grundligt.

Tre år senare upprepades övningen i andra änden av programmet. Phaeton var också ett tekniskt mästerverk, också beställt av Piëch, också prissatt bortom vad emblemet bar – och också en bil ingen köpte. Mönstret bryr sig inte om huruvida bilen är den minsta eller den största i programmet. Det handlar om vad kunden är beredd att betala för ett folkvagnsemblem.

En Lupo som nått vägs ände är en ovanligt återvinningsvänlig bil, och 3L-versionen mest av alla. Aluminium och magnesium utgör en stor del av karossen, och båda kan smältas om gång på gång med en bråkdel av den energi det kostar att framställa ny metall. Uttjänta Volkswagenmodeller hämtas, återvinns och avregistreras korrekt hos oss, så att metall och delar tas till vara på ett miljöriktigt sätt. På Bilskrot Göteborg ser vi till att din gamla Volkswagen får ett ordnat och miljövänligt slut.

Bildkälla: Wikimedia Commons, foto av Vauxford, licensierat under CC BY-SA 4.0.