Mazda 787B är den racerbil från Mazda som 1991 blev den första, och hittills enda, bilen med wankelmotor att vinna Le Mans 24-timmars. Det var också första gången en japansk tillverkare vann loppet. Bilen utvecklades av Mazda och tävlingsavdelningen Mazdaspeed, med ett chassi ritat av britten Nigel Stroud, och tävlade enligt grupp C-reglementet. Den här artikeln ingår i vår stora guide till Mazdas historia.
R26B – den skrikande fyrarotorn
787B drevs av en fyrarotors rotationsmotor, R26B, på 2,6 liter som gav omkring 700 hästkrafter. Med tre tändstift per rotor, perifera in- och utloppsportar, keramiska tätningar och ett steglöst variabelt insug var den ett tekniskt mästerverk byggt på den grund Kenichi Yamamoto och hans ingenjörer lagt sedan 1960-talet. Framför allt var motorn lätt, tålig och förhållandevis bränslesnål – egenskaper som passade uthållighetslopp – och den hade en karakteristisk, gäll ljudbild som beskrivits som ett vrål. Det var kulmen på Mazdas långa satsning med rotationsmotor på banan, som tidigare gjort RX-7 till en av sportvagnsracingens mest framgångsrika bilar.
Sista chansen – och en viktfördel
En regeländring innebar att 1991 blev det sista året då en rotationsmotor fick tävla i Le Mans – från 1992 krävdes 3,5-liters insugsmotorer. Segern kom alltså i grevens tid. Men 1991 var ett övergångsår, och här spelade reglerna Mazda i händerna: äldre grupp C-bilar fick köra med en straffvikt på 1 000 kg, men tack vare rotorns slagvolymsberäkning lyckades lagchefen Takayoshi Ohashi få igenom att 787B fick tävla på bara 830 kilo. Medan rivaler som Jaguar och Porsche tyngdes av omkring 200 kg ballast hade Mazda ett avgörande övertag i effekt mot vikt. Som rådgivare hade laget dessutom den sexfaldige Le Mans-vinnaren Jacky Ickx.
Mazda 787B tar över ledningen
Mazdaspeed ställde upp med tre bilar: föregående års 787 med nummer 56 (Pierre Dieudonné, Takashi Yorino och Yojiro Terada) samt två nya 787B. Nummer 18 kördes av David Kennedy, Stefan Johansson och Maurizio Sandro Sala, medan nummer 55 – i en lysande orange-grön färgsättning till ära av huvudsponsorn Renown, en japansk klädtillverkare som stöttat laget sedan 1988 – kördes av Volker Weidler, Johnny Herbert och Bertrand Gachot.
Mazda var inte favorittippad – snabbare på enstaka varv var Sauber-Mercedes, Jaguar och Porsche. De tre Mercedes C11:orna ledde genom natten, och bland deras förare fanns en ung Michael Schumacher, som satte loppets snabbaste varv nästan fem sekunder under rekordet men bromsades av växellådsproblem. 787B:s tillförlitlighet och snålare bränsleförbrukning gjorde i stället skillnad: bilen behövde färre depåstopp och arbetade sig stadigt uppåt. Vid den 22:a timmen tog nummer 55 ledningen sedan den ledande Mercedes-Benz C11:an (med Alain Ferté vid ratten) tvingats i depå med överhettning och brutit. Johnny Herbert körde de avslutande varven i en maratondubbeltur och förde nummer 55 först över mållinjen efter 362 varv (4 932,2 km) – två varv före de tre Jaguar XJR-12 som fyllde platserna närmast bakom. Nummer 18 slutade sexa och nummer 56 åtta.
Arvet efter segern
Herbert var så uttorkad efter sin avslutande körning att han fick hjälpas ur bilen och missade segerceremonin, där Weidler och Gachot firade. Den vinnande bilen gick nästan felfritt genom hela loppet, med bara en trasig strålkastarlampa och ett förebyggande hjullagerbyte som anmärkningar. Det skulle dröja 27 år innan en japansk tillverkare vann Le Mans igen – Toyota tog över stafettpinnen 2018. Den vinnande 787B:n bevaras i dag på Mazdas museum i Hiroshima och har bland annat körts igen av Johnny Herbert på Le Mans-banan, 20 år efter triumfen.
Har du en äldre Mazda eller annan bil som tjänat ut? Vi hämtar den i Göteborg och ser till att den skrotas och avregistreras korrekt.
Ring 031-94 37 60 Boka hämtning