Jim Clark – bonden som blev Lotus störste förare

Han var fårbonde i södra Skottland och körde tävling på helgerna. När Jim Clark omkom i april 1968 hade han vunnit fler Grand Prix än någon annan förare i historien, tagit två VM-titlar och vunnit Indianapolis 500 — och han hade kört varenda Formel 1-start för samma stall. Den här sidan är porträttet av honom; övriga delar av märkets historia finns på Lotus historia.

Gården i Berwickshire

James Clark föddes den 4 mars 1936 på Kilmany House Farm i Fife, yngst av fem syskon och enda pojke. När han var sex år flyttade familjen till Edington Mains Farm nära Duns i Borders, gränstrakterna mot England, där de födde upp får. Han gick i skola i Chirnside och senare på internat utanför Edinburgh, men gården var alltid hans hem, och han fortsatte att driva den parallellt med tävlandet under hela karriären.

Intresset kom via en svåger som tävlade lokalt. Föräldrarna var emot idén, men Clark började ändå köra rally, backtävlingar och sprintlopp i sena tonåren och gjorde sitt första banlopp 1956. Han var alltså inte ett barn av motorsportens miljöer utan en person som råkade visa sig extremt begåvad, och som aldrig riktigt slutade vara bonde.

Border Reivers och vägen till Lotus

Genombrottet kom med det skotska privatstallet Border Reivers, som han körde sportvagnar för. Han startade i Le Mans tre år i rad från 1959 och slutade trea 1960. Vid samma tid provkörde han en Lotus åt stallet — och den som såg honom göra det var Colin Chapman. Clark fick Formel 1-debutera för Team Lotus i Nederländernas Grand Prix 1960 och lämnade sedan aldrig stallet. Samtliga 72 starter i karriären gjordes i en Lotus.

Relationen mellan de två blev ovanligt nära. Chapman ritade, Clark körde, och ingen av dem fungerade riktigt lika bra utan den andra. Clark höll medvetet sina kontrakt korta, ett år i taget, för att kunna gå när han ville. Han gick aldrig.

Monza 1961

Clarks andra säsong präglades av något han aldrig kom över. Under Italiens Grand Prix på Monza 1961 kolliderade hans bil med Wolfgang von Trips Ferrari. Von Trips, som ledde VM-kampen, omkom tillsammans med ett stort antal åskådare när hans bil lämnade banan. Det blev en av motorsportens svåraste olyckor.

Italienska myndigheter inledde en utredning som drog ut i tiden i flera år. Clark dömdes aldrig för något i samband med olyckan. Att beskriva vad som hände som mer än en tävlingsincident mellan två bilar går utöver vad källorna ger stöd för, men händelsen följde honom, och han undvék därefter Monza-helgen så långt det gick.

1963 – året allt stämde

Från 1962 hade Lotus en bil som matchade föraren. Lotus 25 byggde på ett bärande skalchassi i stället för en rörram, vilket gav en styvare och lättare bil och lät föraren sitta lägre och mer liggande. Tekniken bakom finns beskriven under monocoquen i Lotus 25.

Resultatet 1963 var i det närmaste absurt. Clark vann sju av tio lopp och säkrade titeln med tre tävlingar kvar. Han blev vid 27 års ålder den dittills yngste världsmästaren, och Lotus tog sin första konstruktörstitel. Samma år körde han dessutom sitt första Indianapolis 500, blev tvåa och utsågs till årets nykomling.

Här syns också något som mekanikerna märkte tidigt. Clark var påfallande skonsam mot materialet: hans bromsbelägg räckte flera gånger längre än stallkamraternas, och hans växellådor gick att känna igen på hur lite slitna de var. I ett stall vars bilar var kända för att gå sönder var det en egenskap med direkt värde.

Standardvagnar, Formel 2 och Tasman

Clark körde inte bara formelbilar. 1964 vann han det brittiska standardvagnsmästerskapet i en Lotus Cortina, obesegrad i sin klass, och bilder av honom med ett bakhjul i luften genom en kurva blev en av 1960-talets mest spridda motorsportbilder. Samma säsong tog han också de brittiska och franska Formel 2-titlarna.

Till det kom Tasman-serien, en vinterserie i Australien och Nya Zeeland för äldre formelbilar, där han vann mästerskapet 1965, 1967 och 1968 med sammanlagt femton segrar på trettiotvå starter. Räknar man ihop det blev 1965 ett år då han vann fyra mästerskap parallellt. Bredden var inte en kuriositet — den var måttet på hur långt före han var.

Indianapolis 1965

Den amerikanska klassikern kördes med tunga frontmotorbilar av en typ som knappt förändrats på decennier. Lotus kom dit med en lätt bil med motorn bakom föraren, och 1965 höll den hela vägen: Clark ledde 190 av 200 varv och vann. Det var den första segern i Indianapolis för en bil med motorn bak, och sedan dess har ingen frontmotorbil vunnit loppet. Hela historien finns på sidan om Indianapolis 500 1965.

För att köra loppet fick han hoppa över Monacos Grand Prix, en tävling han aldrig vann. Samma säsong tog han sin andra VM-titel. Han är fortfarande den ende som vunnit Indianapolis 500 och Formel 1-mästerskapet under samma år.

De svaga åren och comebacken

1966 infördes treliters motorer och Lotus hade ingenting konkurrenskraftigt. Clark var nära att lämna. Vändningen kom året därpå med Lotus 49 och den nya Ford Cosworth-motorn, som Clark gav segern redan i debutloppet på Zandvoort 1967. Han vann fyra lopp den säsongen men förlorade titeln på tillförlitlighet — ett återkommande mönster genom hela hans karriär.

Nyårsdagen 1968 vann han Sydafrikas Grand Prix från pole position i en Lotus 49. Det var hans 25:e Grand Prix-seger och gjorde honom till den mest framgångsrike föraren i sportens historia, ett bättre än Fangio. Det blev också den sista segern för en Lotus i de gamla brittiska gröngula färgerna — några veckor senare gick stallet över till sponsordekor.

Hockenheim, 7 april 1968

Formel 1-säsongen 1968 hade ett fyra månader långt uppehåll efter premiären, och förarna körde andra serier under tiden. Ford hade bett Clark köra deras nya sportvagn på Brands Hatch, men han hade redan tackat ja till Chapman och ett Formel 2-lopp på Hockenheim, Deutschland Trophäe. Stallkamrat var Graham Hill. Bland de anmälda fanns också svensken Picko Troberg, som dock inte kom till start.

Det hade regnat före det första heatet och sikten var dålig. På fjärde varvet lämnade Clarks Lotus banan i en snabb kurva och slog i träden vid sidan. Han avled av sina skador. Det fanns inga bromsspår.

Lotus lät utreda olyckan av personer som normalt utredde flyghaverier. Peter Jowitt vid Royal Aircraft Establishments haveriutredningsenhet och en tekniker från däcktillverkaren Firestone gick igenom allt material och kom fram till samma slutsats: ett bakdäck hade tappat luft, och när sidkraften i kurvan blev tillräckligt stor lossnade däckets kant från fälgen. Firestone accepterade ansvaret. Förarfel avfärdades.

Vad dödsfallet innebar

Reaktionen i motorsportvärlden gick utöver sorgen efter en enskild förare. Clark ansågs vara den skickligaste och samtidigt en av de säkraste i fältet, en som nästan aldrig gjorde fel. Jackie Stewart, som delat lägenhet med honom, sammanfattade det med att om Jim Clark kunde dö kunde vem som helst dö. Chapman sa att han förlorat sin bäste vän.

Insikten fick praktiska följder. Den säkerhetsrörelse som Stewart drev under de följande åren, och som förändrade banor, barriärer och sjukvård i Formel 1, tog sin kraft från just den här dagen. Att sportens bäste förare kunde dö av ett punkterat däck gjorde argumentet omöjligt att avfärda.

Ett museum i hemstaden Duns dokumenterar hans liv, och den lokala rallytävling som bär hans namn körs fortfarande i Borders. I Skottland är han inte i första hand en Formel 1-förare utan en av landets mest omtyckta idrottsmän.

Eftermäle

Clarks rekord på 25 segrar stod till 1973, då Stewart passerade det. Rekordet på 33 pole positions höll ännu längre. The Times placerade honom överst på sin lista över Formel 1:s största förare 2009, och han återkommer högt upp i nästan varje sådan sammanställning som gjorts sedan dess.

Det finns också en motfråga som är värd att ställa. Chapmans bilar var lätta och snabba men i grunden bräckliga, och tekniska haverier kostade Clark segrar och sannolikt minst en VM-titel till. Samma konstruktionsfilosofi som gjorde honom oslagbar när bilen höll gjorde honom också sårbar. Hur den avvägningen såg ut i övrigt beskrivs under Lotus i Formel 1, och en samlad översikt över stallets tävlingshistoria finns under Lotus i motorsport.

Bildkälla: Wikimedia Commons, foto av Joop van Bilsen / Anefo (Nationaal Archief), CC0.