Lionel Martin och Robert Bamford

Ingen av grundarna hette Aston. Den ene var ingenjör och byggde bilarna, den andre hade pengarna och körde dem i tävling — och den fördelningen kastas regelbundet om i det som skrivs om dem. Här är vad som faktiskt går att belägga om de två männen bakom Aston Martins historia. Vägen från bilhandlare till biltillverkare var för övrigt inte ovanlig: Colin Chapman byggde sin första Lotus av en Austin Seven som blivit över när hans egen lilla bilhandel gick omkull.

Robert Bamford – ingenjören

Robert Bamford föddes den 16 juni 1883 i Lamarsh Lodge i Lamarsh i Essex, son till kyrkoherden Robert Bamford och Blanch Edith Porter. Han gick i skola vid Sherborne School mellan 1897 och 1900 och utbildade sig till ingenjör. Vid sidan av yrket var han tävlingscyklist, och det var på cykeln han kom att möta sin blivande kompanjon.

Yrkesmässigt arbetade han för Hesse and Savory, en tillverkare av båtmotorer, och fick ansvar för företagets londondepå när verksamheten breddades mot bilar. Depån låg i Henniker Mews vid Fulham Road i västra London. När Hesse and Savory beslutade att inte fortsätta med bilsidan var det de lokalerna som blev lediga.

Lionel Martin – pengarna, publiciteten och körförbudet

Lionel Walker Birch Martin föddes den 15 mars 1878 på Nansladron vid Pentewan nära St Austell i Cornwall och var enda barnet. Fadern Edward Martin ägde kaolinhandeln Martin Brothers i St Austell och porslinsfabriken Lee Moor i Plympton. Moderns far hade grundat kalk- och kritahandeln Singleton Birch. Det var pengar ur den senare släktgrenen som senare gjorde bilverksamheten möjlig. Martin växte upp i Knightsbridge, gick i Eton från 1891, började vid Brasenose College i Oxford 1897 och tog sin examen 1902.

Han var inte ingenjör. Han var en synnerligen framgångsrik tävlingscyklist. Med Oxford University Bicycle Club och därefter Bath Road Club satte han långdistansrekord: den 27 augusti 1902 cyklade han från Land’s End till Hyde Park Corner i London på 22 timmar och 16 minuter, mot det tidigare rekordet på 25 timmar och 25 minuter. I april 1903 tog han tandemrekordet Edinburgh–York på 12 timmar och 17 minuter och förbättrade det med 43 minuter.

Han slutade cykla 1904. Att han återupptog det 1910 har en konkret orsak, och den är egentligen hela företagets ursprung. I april 1909 ertappades Martin med att köra i 42 km/h på Kew Road. Han betalade inte böterna och dömdes i Guildford till två års körförbud enligt Motor Car Act 1903. Han överklagade till High Court i januari 1910 och förlorade. Under de två åren utan körkort satt han på cykeln igen — och det var där, i Bath Road Club, han blev vän med Robert Bamford.

Cykelklubben som blev en bilfirma

De två började sälja bilar tillsammans under 1912, och deras första annons gick i Bath Road News — cykelklubbens egen publikation. Kombinationen av hantverkskunnande och affärssinne hos två privatpersoner som blev tillverkare var tidstypisk för brittisk bilindustri: tio år senare startade två grannar i Blackpool Swallow Sidecar Company med samma arbetsdelning, och det företaget blev till slut Jaguar.

Här finns förklaringen till att både 1912 och 1913 förekommer som startår. Handelsrörelsen kom först — engelska Wikipedia daterar den till december 1912, och Grace’s Guide anger att de under 1912 handlade med småbilar från lokaler på Callow Street i Chelsea. Aktiebolaget Bamford & Martin Ltd registrerades därefter den 15 januari 1913, vilket är det datum Aston Martin själva räknar som företagets födelse. Båda årtalen är alltså riktiga, men de syftar på olika saker. Detaljerna kring grundandet 1913 och de första bilarna behandlas på egen sida.

Vem gjorde vad

Rollfördelningen är den punkt där flest framställningar går fel, och felet går åt ett bestämt håll: Bamford beskrivs som den affärsinriktade och Martin som ingenjören. Det är omvänt. Bamford var partnerskapets ingenjör. Martin var mannen med familjeförmögenheten, tävlingsföraren och den som skötte publiciteten.

Verksamheten började som återförsäljning av sportbilar av märket Singer, som byggdes om för backtävlingar. Ambitionen att göra en helt egen bil kom ur missnöje med det man sålde: samma karaktär, men bättre hållfasthet och prestanda.

Backen som gav namnet

Aston Hill vid Aston Clinton i Buckinghamshire var inte en plats de råkade hamna på. Martin och Bamford tävlade tillsammans med motorcykel och sidvagn i North West London Motor Cycle Clubs årliga lopp från London till Gloucester och tillbaka — 378 km, med en rutt som gick via Brockley Hill, Aston Hill, Princes Risborough och Cirencester och tillbaka över Birdlip Hill, Aston Rowant och High Wycombe. De kände backen från motorcykelsadeln innan Martin körde upp för den i bil.

Cyclecar Club arrangerade backtävling vid Aston Clinton den 4 april 1914. Det var därifrån förledet i namnet hämtades, och radiatoremblemet fick bokstäverna AM. Att kalla tävlingen “Aston Hill Speedclimb”, som förekommer i svenska sammanhang, är fel — den hette inget sådant.

Kriget delade dem

Första världskriget stängde verkstaden innan serietillverkningen hunnit börja, och maskinerna såldes till flygplanstillverkaren Sopwith Aviation Company. Martin arbetade under kriget för amiralitetet vid varven i Chepstow. En del sammanställningar skriver kort att han gick till flottan, vilket är en förenkling av samma sak.

Bamfords krigstjänst redovisas ofta motstridigt — vissa källor anger en cyklistbataljon, andra Army Service Corps. Motsägelsen är skenbar. Han tjänstgjorde först ett år som menig i London Regiments 25:e cyklistbataljon, och därefter som löjtnant i Army Service Corps, Mechanical Transport. Uppgiften har stöd i The London Gazette från oktober 1915. Att även krigstjänsten började på cykel hör till de mer passande detaljerna i den här historien.

Bamford lämnar 1920

Robert Bamford drog sig ur bolaget 1920, sju år efter att det bildats och innan någon egentlig serietillverkning kommit i gång. Skälet anges olika: Aston Martins egen jubileumsskrift skriver att han inte delade Martins ambition om högre volymer, medan andra framställningar pekar på bolagets ansträngda ekonomi efter kriget. Han återvände aldrig till bilbranschen.

Vid slutet av 1930-talet hade han dragit sig tillbaka till Ditchling i East Sussex. Han dog den 16 april 1942 på Royal Sussex County Hospital i Brighton, 58 år gammal, och begravdes i Ditchling. På gravstenen står att han var motoringenjör och grundare av Bamford & Martin, som senare blev Aston Martin.

Martin lämnar – 1925 eller 1926

I november 1925 sattes Bamford & Martin Ltd under förvaltning, och Lionel Martin var vid den tidpunkten inte längre direktör i bolaget. Han arbetade då redan för Singleton Birch och blev 1929 företagets största aktieägare. Efter 1925 ägde han aldrig mer en Aston Martin. Vad som hände med bolaget därefter beskrivs på sidan om konkursen 1925 och Feltham.

Årtalet för hans avhopp anges omväxlande till 1925 och 1926, och oenigheten finns till och med inom engelska Wikipedia, där artikeln om Martin knyter avgången till förvaltningen i november 1925 medan artikeln om Bamford anger 1926. Skillnaden beror sannolikt på om man räknar från den formella förvaltningen eller från fabrikens slutliga stängning. Hur många ekonomiska kriser bolaget genomgått genom åren, och varför siffran skiljer sig mellan källor, reds ut på sidan om konkurserna och räddningarna.

Slutet – och cykeln igen

Lionel Martin bodde från 1932 på Palings Cottage vid Warboys Road på Kingston Hill i sydvästra London. Under andra världskriget gjorde bensinransoneringen att han återgick till cykeln, fyrtio år efter sina rekordfärder. Den 14 oktober 1945 blev han påkörd vid ett trafikljus på Gloucester Road nära hemmet. Han dog en vecka senare, den 21 oktober, på Kingston County Hospital, 67 år gammal, och begravdes på Putney Vale Cemetery.

Ingen av dem fick uppleva den period då märket blev världsberömt. Bamford dog fem år och Martin två år innan David Brown köpte bolaget 1947. Båda valdes in i Automotive Hall of Fame 2013, hundra år efter att de registrerat sitt aktiebolag.

Vad källorna inte är eniga om

Adressen anges på flera sätt. Engelska Wikipedias artikel om Bamford placerar bolagets bildande på 16 Henniker Place i West Kensington vid Fulham Road, medan artikeln om Martin skriver Henniker Mews i Kensington och Grace’s Guide anger Callow Street i Chelsea för 1912 års verksamhet. Uppgifterna avser samma lilla område i västra London men olika lokaler och olika tidpunkter, och de är svåra att förena i en enda mening.

Omständigheterna kring Martins död beskrivs också olika. Engelska Wikipedia och genealogiska register anger cykel, medan Grace’s Guide skriver trehjuling. Datum, plats och dödsdag är däremot samstämmiga. Bamfords ålder vid dödsfallet anges till både 58 och 59 år inom en och samma Wikipedia-artikel; hans födelse- och dödsdatum ger 58.

Året då namnet Aston-Martin togs i bruk anges till 1914 av vissa källor och 1915 av andra, beroende på om man utgår från backtävlingen eller från registreringen av den första bilen. Uppgifter om hur mycket kapital Martin sköt in i bolaget saknas i kontrollerbara källor och redovisas därför inte här.

Aston Martin i Sverige

Bilar från grundarnas tid finns inte i den svenska fordonsparken — de byggdes i tvåsiffrigt antal och är i dag dokumenterade samlarobjekt. Hur märket senare etablerades i Sverige beskrivs på sidan om Aston Martin i Sverige. För bilar i vanlig trafik gäller samma sak oavsett märke: när en bil är uttjänt ska den lämnas till auktoriserad bilskrot och avregistreras hos Transportstyrelsen.

Bild: Aston Martin A3 på 1920-talet, okänd fotograf (Wikimedia Commons), allmän egendom (public domain).