Bland alla kapitel i Nissans historia är få lika dramatiska som jakten på Le Mans. I decennier kastade Nissan resurser, vansinniga turbomotorer och djärva idéer på världens tuffaste uthållighetslopp – och nådde svindlande höjder utan att någonsin ta den totalseger man drömde om. Det är en berättelse om enorm fart, briljant ingenjörskonst och det stora “nästan”.
Group C-monstren
Nissan debuterade på Le Mans 1986 med March-baserade prototyper, men det var under Group C-eran i slutet av 1980-talet som allvaret började. Hjärtat i satsningen var en twinturbomatad V8 kallad VRH35, en motor som i kvaltrim kunde pressas till långt över tusen hästkrafter. Group C-bilarna från den tiden brukar kallas just “monster”, och inte utan skäl: utan elektroniska hjälpmedel, utan servostyrning och med manuell växellåda fick förarna brottas med dessa raketer i över 350 kilometer i timmen längs Le Mans-banans långa rakor. Det var också japansk storsatsning på bredden, där Nissan, Toyota och Mazda alla reste halvvägs runt jorden för att utmana de etablerade europeiska tillverkarna på deras egen mark.
1990 – varvet som blev legend
Höjdpunkten kom 1990. I kvalet satte den brittiske föraren Mark Blundell sin Nissan R90CK på pole position med ett varv på 3:27.020 – så snabbt att han slog den näst snabbaste bilen, en Porsche, med över sex sekunder. Det var första gången en japanskbyggd bil tog pole på Le Mans, och gapet har än idag aldrig överträffats. Bilen hade dessutom en krånglande turbo och nådde 366 kilometer i timmen på Mulsannerakan, samma år som banans första chikaner introducerades. Blundell, som var ny på banan i en otestad bil, beskrev själv varvet som “ett skott i mörkret”. Hoppet om en första japansk seger var enormt – men loppet blev en besvikelse. Fyra av Nissans R90-bilar bröt, och den enda som nådde mål slutade femma. Det var visserligen det bästa resultatet dittills för en japansk bil och japanska förare, men långt från den seger man jagat.
Vägen till R390
När Nissan återvände till Le Mans 1995 skedde det med en racerversion av Skyline GT-R, kallad GT-R LM, som tävlade i den nya GT1-klassen. Bilen var snabb, men sprang snart ifrån sig av en våg av specialbyggda konkurrenter som utnyttjade kryphål i reglerna för att bygga renodlade racerbilar med knappt något gemensamt med vanliga gatbilar. Nissan insåg att Skyline-baserade bilen inte räckte till, och behövde något helt nytt för att ha en chans mot toppen.
R390 GT1 – brittiskt samarbete och en pallplats
Lösningen blev R390 GT1, byggd i samarbete med brittiska Tom Walkinshaw Racing (TWR) – samma stall som vunnit Le Mans 1988 och 1990 med Jaguar. Utvecklingen leddes av Tony Southgate, mannen bakom de Le Mans-vinnande Jaguarerna, medan Ian Callum stod för formgivningen. Motorn var en uppgraderad version av den gamla Group C-V8:an från R89C: en 3,5-liters twinturbo i aluminium med 641 hästkrafter. Premiäråret 1997 blev en fars – de franska funktionärerna underkände bilens bagageutrymme, vilket tvingade fram ändringar som i sin tur skapade problem med växellådans kylning, och bästa resultat blev en tolfteplats. Men 1998 kom upprättelsen. Med fyra reviderade bilar gick samtliga i mål bland de tio bästa, och nummer 32 med Hoshino, Suzuki och Kageyama tog tredjeplatsen – Nissans bästa Le Mans-resultat någonsin, slagna endast av två Porsche. Bara tio R390 byggdes totalt, åtta racerbilar och två blå gatbilar, varav en finns bevarad i Japan. Motorn fick dessutom ett andra liv: McLaren köpte rättigheterna, och V8:orna i deras supersportbilar – från McLaren 12C till P1 – bygger på samma grundkonstruktion.
GT-R LM – det djärva felsteget
Efter ett kort äventyr med prototypen R391 lämnade Nissan Le Mans i slutet av 1999 – men 2015 var man tillbaka med kanske den mest egensinniga bil företaget någonsin byggt. GT-R LM Nismo var en LMP1-bil som vände på hela formeln: i stället för den gängse mittmotorlayouten satt motorn fram, och bilen var i grunden framhjulsdriven. Det var ett vågat tekniskt vägval, helt i linje med Nissans tradition av att tänka annorlunda, men den här gången gick det inte vägen. Bilen var långt ifrån konkurrenskraftig, och Nissan drog sig ur sin LMP1-satsning efter loppet. Bland förarna fanns dock en charmig detalj: flera kom från Nissans GT Academy, ett program som förvandlade skickliga tv-spelare till riktiga racerförare.
Arvet – det stora “nästan”
Nissan vann aldrig Le Mans rakt av. Den äran gick bland de japanska tillverkarna i stället till Mazda 787B, som tog totalsegern 1991. Men att reducera Nissans Le Mans-saga till ett misslyckande vore orättvist. Här finns ett av historiens mest legendariska kvalvarv, en hårt tillkämpad pallplats, motorer som överlevde i andra märkens supersportbilar och en obändig vilja att pröva idéer ingen annan vågade. Mycket av denna tävlingsanda lever vidare i Nismo, Nissans motorsportarm, vars 1998-bil fortfarande hänger på väggen i högkvarteret i Yokohama – en ständig påminnelse om hur nära man kom.
När en äldre eller uttjänt Nissan tjänat ut hämtar vi den i Göteborg och ser till att den skrotas och återvinns på rätt sätt.
Bild: Nissan R390 GT1 (1997). Foto: 韋駄天狗, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.
Har du en äldre Nissan eller annan bil som tjänat ut? Vi hämtar den i Göteborg och ser till att den skrotas och avregistreras korrekt.
Ring 031-94 37 60 Boka hämtning