Ronnie Peterson – Sveriges störste Formel 1-förare

Ronnie Peterson vann tio Grand Prix och slutade tvåa i VM två gånger utan att någonsin bli världsmästare. Han är fortfarande den mest framgångsrike svenske Formel 1-föraren genom tiderna, och större delen av hans karriär kördes i svarta och guldfärgade bilar från samma stall. Den här sidan är porträttet av honom; övriga delar av märkets historia finns på Lotus historia.

Örebro, gokart och vägen ut i Europa

Bengt Ronnie Peterson föddes den 14 februari 1944 i Örebro. Fadern hade ett visst motorintresse, men det fanns ingen given bana in i motorsporten. Ronnie började tävla i gokart som tonåring och tog svenska mästerskapstitlar 1963 och 1964.

Steget vidare gick via Formel 3, där han 1969 vann det europeiska mästerskapet och dessutom supportloppet i Monaco — en tävling som traditionellt fungerade som skyltfönster mot Formel 1. Det räckte. Året därpå debuterade han i Monacos Grand Prix.

March och genombrottet

Peterson körde sina första säsonger för March. Redan 1971 slutade han tvåa i VM utan att vinna ett enda lopp — resultatet av en lång rad andraplatser och en körstil som gjorde honom till publikfavorit direkt. Han körde med en sladdande, spektakulär teknik som såg vårdslös ut men krävde stor precision, och han var påfallande snabb på banor där andra tvekade.

Lotus 1973 – de svarta guldbilarna

Inför 1973 värvades han till Team Lotus vid sidan av den regerande världsmästaren Emerson Fittipaldi. Bilen var Lotus 72, den kilformade konstruktionen i John Player Specials svarta och guldfärgade dekor som blev en av motorsportens mest kända bilder.

Säsongen blev både en framgång och en läxa. Peterson tog sin första Grand Prix-seger i Frankrike och vann ytterligare tre lopp, bland dem Monza. Men de två Lotus-förarna körde utan tydlig inbördes ordning, tog poäng av varandra och lät Jackie Stewart komma emellan. Stallet vann konstruktörstiteln, ingen av förarna vann VM, och Fittipaldi lämnade efter säsongen. Erfarenheten kom att prägla hur stallet organiserade sig fem år senare.

Mellanåren

Åren som följde blev svårare. Lotus 72 blev med tiden omodern, och ersättaren dröjde. 1976 återvände Peterson till March och vann Italiens Grand Prix, och 1977 körde han för Tyrrell och deras sexhjuliga P34 — en konstruktion som väckte uppmärksamhet men aldrig fungerade som avsett. Röster började hävda att hans bästa år var förbi.

Privat hade han vid det laget gift sig med Barbro Edwardsson, 1975, och paret fick dottern Nina. Familjen bodde periodvis i Monte Carlo.

Återkomsten 1978 och kontraktet

Inför 1978 kom Peterson tillbaka till Lotus. Villkoret var uttryckligt: han skulle vara andreförare bakom Mario Andretti. Efter 1973 ville stallet inte upprepa misstaget att låta två förare slåss om samma titel.

Bilen var Lotus 79, som utnyttjade markeffekt och var kraftigt överlägsen fältet under stora delar av säsongen. Peterson höll sitt avtal. Han vann i Sydafrika och Österrike och körde in som tvåa bakom Andretti i Belgien, Spanien, Frankrike och Nederländerna, trots att det stod klart att han skulle lämna stallet till 1979. Vid hemmaloppet på Anderstorp i juni blev han trea — det blev det sista svenska Grand Prix som körts.

Relationen mellan de två förarna beskrivs samstämmigt som god trots konkurrensen och den inbyggda orättvisan i uppdelningen. Att Peterson accepterade rollen och sedan lojalt körde efter den är en av de saker som ofta lyfts fram om honom.

Monza, 10 september 1978

Italiens Grand Prix var säsongens fjortonde deltävling. Monza var Petersons favoritbana; han hade vunnit där tre gånger och var mycket populär bland de italienska åskådarna.

En omständighet faller nästan alltid bort i svenska skildringar, och den är väsentlig. Under söndagsmorgonens uppvärmningspass fick Peterson bakbromsfel och kraschade sin Lotus 79 i Della Roggia-chikanen. Skadorna var för omfattande för att bilen skulle gå att reparera i tid. Han fick därför starta loppet i stallets reservbil — den ett år äldre Lotus 78, en konstruktion från föregående säsong. Det var i 78:an, inte i 79:an, som olyckan senare inträffade.

Starten gick fel. Startsignalen gavs innan hela fältet hunnit på plats, och bilarna längre bak fick fart medan de främre fortfarande rullade i gång. På den breda raksträckan mot den första inbromsningen packades fältet ihop, och flera bilar kolliderade. Peterson träffades och slog i räcket. Han ådrog sig svåra benskador och fördes tillsammans med Vittorio Brambilla till Niguarda-sjukhuset i Milano. Loppet avbröts och startades om senare.

Skadorna bedömdes inledningsvis inte som livshotande, och de flesta lämnade Monza den kvällen i tron att han skulle vara tillbaka nästa säsong. Under natten försämrades tillståndet. Han avled på morgonen den 11 september 1978, 34 år gammal. En obduktion angav dödsorsaken som fettemboli — en känd komplikation efter större benfrakturer, där material från benmärgen når blodomloppet.

Andretti säkrade världsmästartiteln samma helg. Han har senare beskrivit den som samtidigt karriärens största och värsta stund. Lotus vann även konstruktörspokalen — för sista gången i stallets historia, som beskrivs närmare under Lotus i Formel 1. Peterson tilldelades andraplatsen i förarmästerskapet postumt.

Efterspelet

Två saker följde, och de bör hållas isär.

Den första handlade om skuld. Uppmärksamheten riktades mot den då 24-årige Riccardo Patrese, och fem etablerade förare — James Hunt, Mario Andretti, Niki Lauda, Emerson Fittipaldi och Jody Scheckter — meddelade att de inte skulle starta i nästa deltävling om Patrese fick köra. Han stängdes av från det loppet. Patrese hävdade hela tiden att han varit fri från Petersons bil och bilarna omkring den, och något entydigt bildmaterial fanns inte att tillgå i det läget. Motorsportens dåvarande styrande organ tog aldrig ställning offentligt. I efterhand har flera bedömare beskrivit hanteringen som orättvis mot Patrese, som senare fick en lång och framgångsrik karriär. Vad som faktiskt utlöste kollisionen har aldrig fastställts.

Den andra handlade om sjukvården. Tiden det tog innan hjälp nådde fram till olycksplatsen och hur den fortsatta vården sköttes kritiserades hårt, och det uppstod en långlivad debatt om huruvida utgången kunnat bli en annan. Professor Sid Watkins, som var på plats den natten, bemötte senare i sin bok de rykten som cirkulerade om sjukhuset i Milano. Frågan går inte att avgöra i efterhand, och det är inte den här sidans uppgift att göra det.

Det som däremot går att konstatera är följderna. Watkins hade tillträtt som Formel 1:s medicinske ansvarige samma år, utsedd av Bernie Ecclestone, och kom att inneha rollen fram till 2004. Under de åren byggdes sportens medicinska beredskap om från grunden: läkarbil, helikopter, fastställda rutiner och krav på sjukhusberedskap vid varje tävling. Även startrutinerna gjordes om. Monza 1978 är en av de händelser som gjorde det arbetet möjligt att driva igenom.

Eftermäle

Vid begravningen bars kistan av kollegor ur förarkåren, bland dem John Watson, Emerson Fittipaldi, James Hunt, Niki Lauda och Jody Scheckter. Att just de gjorde det säger något om hans ställning i fältet. 1978 blev ett tungt år för svensk motorsport även i övrigt — Gunnar Nilsson, som vunnit Belgiens Grand Prix i en Lotus året innan, avled i cancer bara veckor senare. Den svenska Lotus-historien i stort behandlas på sidan om Lotus i Sverige.

I Örebro står en staty till hans minne, och Ronnie Peterson Memorial Award delas varje år ut till unga svenska motorsporttalanger. Hans liv har skildrats i dokumentärfilmen Superswede, där dottern Nina medverkar. Generationer av svenska förare efter honom — från Stefan Johansson till senare namn — har pekat på honom som anledningen till att de började. En samlad bild av stallets tävlingshistoria finns under Lotus i motorsport.

Han vann aldrig ett mästerskap. Han återkommer ändå i varje diskussion om de bästa förare som aldrig blev världsmästare, och i Sverige är han fortfarande den självklara referenspunkten för vad en racerförare kan vara.

Bild: foto av Markku Lepola (Wikimedia Commons), licensierat under CC BY 4.0.