Mellan Panama och Colombia finns ett stycke regnskog och träsk där Panamerikanska landsvägen helt enkelt tar slut. Området kallas Darién Gap, på spanska El Tapón — proppen. Den här sidan ingår i vår genomgång av Land Rover i expedition och äventyr och handlar om de två fordonspassager som gjort Darién till en del av märkets historia: den ena 1960, den andra 1971–72.
Ordningen mellan dem är viktig, eftersom den nästan alltid återges fel. Det var inte Range Rovern som tog sig igenom först.
Avbrottet i Panamerikanska landsvägen
Panamerikanska landsvägen löper från Alaska till södra Sydamerika med ett enda avbrott. Vägen slutar vid Yaviza i Panama och återupptas vid Turbo i Colombia. Mellan orterna finns ingen väg alls.
Här uppstår den förvirring som gör att siffrorna i olika beskrivningar aldrig går ihop. Själva vägavbrottet är omkring 106 km fågelvägen. Den rutt som expeditionerna faktiskt tvingades ta genom regionen, längs floder och runt bergssträckningar, var betydligt längre — ungefär 400 km. Det är alltså inte fel att både 106 km och 400 km förekommer; de mäter två skilda saker.
Terrängen är blandad regnskog, bergssluttningar och ett omfattande träskområde kring Atratofloden. Skälen till att vägen aldrig byggts är flera: kostnaden, terrängen, miljöhänsyn och en önskan att behålla området som en barriär mot djursjukdomar mellan kontinenterna.
1960: den tillgivna kackerlackan
Den första fordonspassagen genomfördes av Trans-Darién-expeditionen, sponsrad av Pan-American Highway Congress och National Geographic Society. Fordonen var en Jeep-pickup och en Land Rover 88-tums station wagon som besättningen döpt till La Cucaracha Cariñosa, den tillgivna kackerlackan.
Besättningen bestod av panamanen Amado Araúz, hans hustru Reina Torres de Araúz, den tidigare SAS-mannen Richard E. Bevir från Storbritannien och den australiske ingenjören Terence John Whitfield. Reina Torres de Araúz var antropolog och blev en av Panamas mest kända forskare; expeditionen hade vetenskapliga syften vid sidan av de vägtekniska.
De lämnade Chepo i Panama den 2 februari 1960 och nådde Quibdó i Colombia den 17 juni samma år. Passagen tog 136 dagar. Räknat över hela sträckan blev medelhastigheten drygt 200 meter i timmen. En stor del av vägen tillryggalades längs Atratofloden snarare än genom skogen, och enligt en av redogörelserna passerades omkring 180 vattendrag och byggdes runt 125 stockbroar.
Corvairerna som inte kom fram
Att en Land Rover tagit sig igenom väckte intresse hos andra tillverkare. År 1962 gjorde General Motors ett försök med ett antal Chevrolet Corvair, understödda av bulldozer och tankbil. Valet var anmärkningsvärt: Corvairen var en personbil med bakmonterad, luftkyld boxermotor, inte ett terrängfordon.
De flesta redogörelser beskriver försöket som misslyckat, och minst en bil lämnades kvar i skogen. En källa hävdar i stället att gruppen tog sig igenom. Vad som är säkert är att episoden aldrig blev den marknadsföringsframgång GM hoppats på.
1971–72: British Trans-Americas Expedition
Den expedition som gjort Darién berömd i bilsammanhang startade i Anchorage i Alaska i december 1971 och nådde Eldslandet under sommaren 1972. Målet var att köra hela den amerikanska dubbelkontinenten och samtidigt undersöka en möjlig vägsträckning genom Darién. Fordonen var två Range Rover, då en helt ny modell.
Expeditionen leddes av major John Blashford-Snell och bemannades till större delen av personal ur Royal Engineers, med officerare ur 17th/21st Lancers. Kärnstyrkan uppges ha varit omkring sextio till sextiofem man; räknas allt stödarbete in blir siffran betydligt högre. Både Panama och Colombia bidrog med personal.
De två bilarna, med registreringsnumren VXC 765K och VXC 868K, var i grunden vänsterstyrda standardfordon avsedda för export till Schweiz. Karossen och ramen förstärktes inte. Det som tillkom var monterad utrustning: takräcke för aluminiumstegar och flottar, spelvinsch, en frontbåge byggd av två sammanfogade stötfångare, tankskydd, kraftiga bogseröglor, extraljus och grova träskdäck. Motor och kraftöverföring var vanliga serieprodukter.
En tredje bil följde med och nämns sällan: en äldre kortaxlad Land Rover som gick före konvojen som stigfinnare. Den överlevde expeditionen i tämligen misshandlat skick och skänktes efteråt till chefen för Panamas nationella säkerhetsstyrkor.
Hundra dagar och fyra kilometer om dagen
Själva Darién-avsnittet tog omkring hundra dagar. Dagsetappen låg i snitt kring fyra kilometer, och bränsleåtgången uppges ha motsvarat ungefär en liter per hundra meter. Försörjningen skedde från luften: Army Air Corps flög in bränsle, post och materiel med Beaver-flygplan och släppte lasten med fallskärm på platser som markerats med rök, ljussignaler eller ballonger.
Det tekniska problemet var bakaxeln. Bilarna gick sönder om och om igen på bakaxelns differential. Orsaken var kombinationen av kraftig överlast, mycket vikt högt placerad på taket och de grova träskdäckens hävstångsverkan, i terräng med lutningar upp mot fyrtiofem grader. Konstruktionen med permanent fyrhjulsdrift fördelade kraften mellan axlarna, men det hjälpte inte mot belastningen i sig.
Lösningen kom inte från fältet utan från fabriken. Utvecklingsingenjören Geof Miller flög till Panama, lät byta däck och såg till att en stor del av utrustningen lyftes av de överlastade bilarna. Därefter höll de.
Myten om vem som var först
Den brittiska expeditionen beskrivs än i dag ofta som den första fordonspassagen av Darién Gap. Det stämmer inte. Påståendet gjordes i den första och som officiell betraktade boken om expeditionen, utgiven 1974, och Rover lät det stå oemotsagt utan att någonsin korrigera det.
Elva år tidigare hade Trans-Darién-expeditionen redan gjort det, och det är den passagen som noterats av Guinness World Records. Vad som däremot var nytt 1972 var något annat: att köra hela vägen från Alaska till Eldslandet i ett sammanhang, med Darién som den avgörande flaskhalsen.
Det roande i sammanhanget är att båda passagerna gjordes med bilar från samma tillverkare. Land Rover hade inte behövt förstora sin insats — den var redan störst.
Bilarna i dag
Båda Range Rover-bilarna finns bevarade. Den ena står på British Motor Museum, den andra i Dunsfold Collection, som förvärvade VXC 765K 2003 när ett hundratal föremål auktionerades ut ur en museisamling. Bilen på bilden överst är däremot ingen av dem, utan en vanlig serietillverkad tvådörrars Range Rover Classic av samma grundmodell. Om modellens utveckling och betydelse har vi en systersida om First Overland som beskriver en besläktad långfärdsbedrift ett par decennier tidigare.
Ushuaia i Argentina, expeditionens slutpunkt 1972, dök för övrigt upp igen i Land Rovers historia. Det var där det sista Camel Trophy med Land Rover som tävlingsfordon avslutades 1998.
Darién i dag
Området är i dag inte i första hand känt för bilexpeditioner. Under 2020-talet har Darién blivit en genomfartsväg för människor på väg norrut, och omfattningen har varierat kraftigt mellan åren. Det är en allvarlig och omdiskuterad fråga som ligger utanför den här sidans ämne, men den är svår att förbigå när platsen nämns.
Vägavbrottet består. Sommaren 2026 fanns ingen genomförd plan på att bygga någon väg genom området, och de förslag som diskuterats har rört färjeförbindelse eller järnväg snarare än asfalt. Proppen som stoppade Land Rovers ingenjörer sedan märket grundades 1948 sitter alltså kvar.
När en gammal Land Rover tjänat ut
De flesta Land Rover och Range Rover slutar sina dagar betydligt mer odramatiskt än i panamansk regnskog. När en gammal bil till slut har tjänat ut i Göteborgstrakten tar vi hand om hela processen. Vi hämtar den, ser till att den skrotas på en auktoriserad anläggning och att den avregistreras hos Transportstyrelsen, så att du slipper både besväret och det fortsatta ansvaret för fordonet.
Bildkälla: foto av Mr.choppers (Wikimedia Commons), beskuren, licensierat under CC BY-SA 4.0.
Har du en gammal Land Rover som tjänat ut? Vi hämtar den i Göteborg och ser till att den skrotas och avregistreras korrekt.
Ring 031-94 37 60 Boka hämtning