Få bilar har betytt så mycket för ett helt land som Fiat Nuova 500 betydde för Italien. När den lilla bilen visades i Turin sommaren 1957 gav den vanliga familjer råd att skaffa egen bil för första gången, och den blev snabbt en symbol för efterkrigstidens optimism. Den här sidan ingår i vårt Fiat-historiekluster, där vi följer märket från Turin fram till dagens Stellantis, och här berättar vi historien om folkbilen som kom att kallas bara cinquecento.
En folkbil för efterkrigstidens Italien
I mitten av 1950-talet var Italien mitt uppe i en snabb återhämtning efter kriget, och miljontals familjer drömde om billig, egen transport. Fiats ledning gav konstruktören Dante Giacosa i uppdrag att rita en riktig minibil vars inköps- och driftskostnader skulle rymmas i en vanlig arbetarfamiljs budget. Parallellt hade Giacosa redan tagit fram den något större Fiat 600, och den nya 500:an byggde vidare på samma grundidé om en enkel, bakhjulsdriven bil med motorn placerad längst bak.
4 juli 1957 – Nuova 500 visas i Turin
Den 4 juli 1957 presenterades Nuova 500 officiellt i Turin. Den första versionen, kallad 500 N, var spartansk: ett tygtak som gick att rulla upp i hela längden, enkla säten och bakåtgångna dörrar. Priset var lågt men inte försumbart, och tidiga utföranden ansågs av många nästan i magraste laget på utrustning. Trots det fångade bilen snabbt italienarnas hjärtan, och under sina arton år i produktion byggdes nära fyra miljoner exemplar, till stor del vid fabriken Mirafiori i Turin.
Giacosas ingenjörskonst: liten svansmotor, stor smarthet
Hemligheten bakom 500:ans framgång låg i Dante Giacosas sinnrika konstruktion. Längst bak satt en luftkyld tvåcylindrig motor på blygsamma 479 kubikcentimeter som gav runt 13 hästkrafter och en toppfart kring 85 kilometer i timmen. Den självbärande karossen var lätt och styv trots bilens minimala mått på knappt tre meter, och den luftkylda motorn slapp både kylare och frostskydd. Enkelheten gjorde bilen billig att tillverka, lätt att reparera och perfekt för trånga italienska gränder.
Varför den hette “Nuova” – arvet från Topolino
Namnet Nuova, italienska för ny, fanns där av en anledning: beteckningen 500 hade redan använts 1936 på Fiat 500 Topolino. För att skilja efterkrigsbilen från sin förkrigsföregångare döptes den till Nuova 500, även om uppgiften var densamma – att ge italienarna mobilitet. Med tiden föll ordet Nuova bort i dagligt tal, och bilen blev för alla bara cinquecento, den lilla femhundran.
Från 500 N till 500 R: modellens många versioner
Under produktionsåren förfinades 500:an steg för steg. 1960 kom 500 D med en större motor på knappt 500 kubik, och samma år tillkom den praktiska kombiversionen Giardiniera med liggande motor under lastgolvet. 1965 fick 500 F äntligen framhängda dörrar i stället för de tidigare bakåtgångna, och 1968 kom den mer påkostade 500 L. Den sista versionen, 500 R från 1972, fick en ännu större motor från efterträdaren och såldes som billig instegsmodell ända till 1975.
Designikon och arvtagare: Compasso d’Oro och Fiat 126
Att 500:an var mer än bara transport bekräftades redan 1959, när Giacosas formgivning belönades med det prestigefyllda designpriset Compasso d’Oro. Idag finns bilen i designsamlingen på Museum of Modern Art i New York. Produktionen avslutades 1975, två år efter att efterträdaren Fiat 126 lanserats, men någon riktig ersättare i italienarnas hjärtan blev 126:an aldrig. Originalets charm lever vidare, inte minst i den moderna 500:a som Fiat återlanserade 2007.
När en gammal Fiat till slut har tjänat ut tar vi i Göteborg hand om hela processen åt dig. Vi hämtar bilen, ser till att den skrotas på en auktoriserad anläggning och att den avregistreras hos Transportstyrelsen, så att du slipper både besväret och det fortsatta ansvaret för fordonet.
Bildkälla: foto av DILIN via Wikimedia Commons, licensierat under CC BY-SA 4.0.
Har du en bil som tjänat ut? Vi hämtar den i Göteborg och ser till att den skrotas och avregistreras korrekt.
Ring 031-94 37 60 Boka hämtning