MTM och det löpande bandet – Volvos verkliga produktionsrevolution

Bild: Volvo 144 (1966). Foto: Volvo Cars – offentlig egendom (Public Domain), via Wikimedia Commons.

Det löpande bandet brukar få äran som den stora revolutionen i biltillverkningen – så även hos Volvo. Men det är en rejäl överdrift. Den som verkligen förtjänar äran är MTM-systemet och slopandet av de gamla tidsstudierna med stoppur. På samma löpande band i Lundbyfabriken på Hisingen arbetade också metodarna – “spillkråkorna” vid banan. Här är deras historia.

Inte bandet – utan MTM

Det talas ofta om att det löpande bandet var den revolutionerande förbättringen av monteringsarbetet i bilindustrin. I själva verket var det något annat: borttagandet av tidsstudier med stoppur och införandet av MTM. Förkortningen står för Method-Time Measurement, ett system hämtat från USA där grundversionen släpptes 1948. I MTM delas varje sekund in i 27,8 TMU – Time Measurement Units – och tiden för varje arbetsmoment räknas fram i förväg utifrån rörelser och avstånd, helt utan stoppur. Systemet kom att räknas som ett av de effektivaste monteringsuppläggen i svensk industri under modern tid.

MTM kom till Sverige först genom Volvo. Den första installationen gjordes i motorfabriken i Skövde 1950, och det var Volvos dåvarande vd, Assar Gabrielsson, som tog på sig ansvaret att införa systemet i landet. Vid Lundbyfabriken rullades MTM ut på monteringsbanan för PV 444 – ett steg som brukar beskrivas som rena räddningen för Volvos personbilstillverkning.

Metodarna – ”spillkråkorna” vid banan

Införandet och underhållet sköttes av en grupp ingenjörer på den produktionstekniska avdelningen – metodarna. Längs banorna rörde de sig i gråa rockar, och montörerna gav dem öknamnet ”spillkråkor”. Namnet kom av ackordsättningen: när det uppstod oplanerade arbetsstörningar räknades en ”spilltid”, och det var just den förhandlingsbara spilltiden som alltid stod i fokus vid diskussioner om betalningen. Sådana ackordstider gällde främst arbetet vid förmonteringsstationerna.

Innan MTM installerades hade metodarna fått en komplett utbildning i systemet, utökad med grunderna i ergonomi. Poängen var att eliminera tunga lyft och förbättra arbetsställningarna redan innan systemet sattes i drift.

Var, hur och varför – så fungerade analysen

Grundregeln för en metodare vilade på tre frågor: var, hur och varför. MTM byggde på mätning av rörelse och hinder – bland annat momentet ”blint inpassa”, där operatören inte ser var en detalj ska sitta utan måste känna sig fram till läget.

Frågan ”var” handlade om avståndet: hur långt monteringsdetaljen behövde flyttas till sin plats, där steg och långa rörelser skulle begränsas till ett minimum. ”Hur” rymde det egentliga analysarbetet, och den bärande tanken var att arbeta med båda händerna samtidigt. Med den filosofin kunde produktiviteten öka med minst 50 procent. Lika viktigt var att undersöka om något hjälpmedel kunde konstrueras för varje moment – analyserna gav upphov till mängder av fixturer, och tack vare den ergonomiska utbildningen syftade de också till bättre arbetsställningar. Tunga lyft över en viss vikt förbjöds. Frågan ”varför”, slutligen, innebar att varje metodare skulle dubbelgranska resultatet innan det slutgiltigt fastställdes.

Förslagsverksamhet och ständig ombalansering

I samband med MTM-installationen införde Volvo också ”förslagsverksamheten”. Varje operatör kunde tjäna pengar på ett rationaliseringsförslag – en andel av den vinst förslaget gav gick till idékläckaren. Det gav en välkommen stimulans i det annars monotona bandarbetet.

Metodarnas jobb tog inte slut när MTM väl var infört på ett avsnitt. Varje förändring krävde ombalansering, och vid varje höjning eller sänkning av bantakten måste arbetsuppgifterna för varje operatör analyseras och balanseras om efter den takt ledningen bestämt. Sådana taktförändringar var vanliga.

Baksidan – och vägen till arbetslag i dockor

För montörerna var bilden av MTM kluven. Systemet pressade upp tempot och upplevdes ofta som ett sämre arbetsförhållande, och metodarna blev därför aldrig särskilt populära. Ibland användes systemet som påtryckning: när ett ackord enligt vanlig tidsstudie strandade kunde ledningen beordra MTM i stället. Efter några decennier skrotades systemet.

Historiskt går det i dag att slå fast att det löpande bandet inte ensamt var det som lyfte produktionen på 1950-talet. Personbilstillverkningen flyttade 1964 till den nya storfabriken i Torslanda, men banan och MTM följde med. Just monotonin och pressen vid bandet blev senare skälet till att Volvo byggde de mer människovänliga monteringsfabrikerna i Kalmar och Uddevalla. I dag monteras bilar och lastbilar i stället i så kallade dockor av ett arbetslag, där alla i laget kan utföra samtliga moment och rotera mellan uppgifterna – ett upplägg som märks tydligt i Volvos lastvagnstillverkning. Det gamla MTM-systemet har ersatts av modernare metoder, med det uttalade målet att komma bort från de monotona arbetsuppgifterna.

Läs vidare

• Inifrån Volvos gamla bilfabrik på Hisingen
• Volvo PV 444 – den svenska folkbilen
• Torslandaverken – Volvos storfabrik
• Volvo lastvagnar
• Tillbaka till Volvos historia