Att lämna in en gammal Volvo för skrotning i dag och samtidigt minnas hur bilarna en gång byggdes är nästan som en resa till en annan tid. Men det är inte längesedan. Under Volvos första decennier – på Assar Gabrielssons och senare Gunnar Engellaus tid – byggdes personbilarna i Lundbyfabriken på Hisingen i Göteborg, samtidigt som stadsdelen växte med bostäder åt arbetarna vid varvsjättarna nere i hamnen. Den lilla biltillverkaren behövde i jämförelse inte särskilt många händer. Fabriksområdet var indelat i olika hallar, och i A-hallen löpte bandet för hopsättning av PV 444.
Vid löpande bandet i Lundbyfabriken
Genom hallen gick det löpande bandet med montörer på båda sidor. Materialställen längs banan fylldes kontinuerligt med komponenter och reservdelar, och vid förmonteringsstationerna byggdes delar ihop till större enheter – motorer, växellådor, axlar, rutor och dynor. Sadelmakeriet, som låg i en annan hall, levererade tillskurna delar till säten och dynor. Karosserna kom glidande under taket och sänktes ned från måleriet på våningen ovanför till banan vid den så kallade wedding-point, där kaross och chassi möttes.
Logistiken var enkel – av en enkel anledning: alla bilar var svarta, och alla hade exakt samma motorer och axlar. (Först 1950, med PV 444 AS, kom den första alternativa färgen, duvgrå.) Banans takt växlade med efterfrågan, men mellan åtta och tolv bilar lämnade bandet varje timme. Det som då var en veckas produktion skulle en modern fabrik klara på några timmar.
Varg-buren – fabrikens guldgruva
I anslutning till banan fanns den så kallade varg-buren, betydligt större än vad namnet antyder. Alla bildelar som en montör bedömde som defekta skulle lämnas in där – och kunde sedan köpas tillbaka för en spottstyver. Eftersom långt ifrån alla delar i själva verket var defekta blev buren i praktiken en guldgruva: många montörer köpte gamla skrotbilar och byggde med tiden om dem till rena lyxåk.
I G-hallen, på andra sidan mellangatan, monterades Volvo Duett – kombimodellen byggd på PV 444:s grund och marknadsförd som ”två bilar i en”, för både arbete och fritid. Här var takten lägre, bara tre till fyra bilar i timmen, och dålig passning stoppade ofta banan. Grönklädda kontrollanter fick löpa upp och ned längs banan för att rätta till monteringsarbetet.
Metodarna och MTM-systemet
Längs banorna rörde sig också ”spillkråkor” i gråa rockar – metodare, som ingenjörerna kallades. Det var de som införde MTM, det amerikanska tidsstudiesystem som i själva verket, mer än bandet självt, blev Volvos stora produktionslyft på 1950-talet. Hela den historien – om spilltiden, sekunden delad i 27,8 TMU och vägen från monotonin vid bandet till dagens arbetslag – har vi samlat på en egen sida: MTM och det löpande bandet. Ironiskt nog skulle Volvos biltillverkning årtionden senare hamna i amerikanska händer på riktigt, när Ford köpte märket och förde in det i sin Premier Automotive Group.
Justeringsavdelningen, som förfogade över en egen hall, var en flitig leverantör till varg-buren. På frågan varför löd standardsvaret med ett leende: i dag har vi ju bara fått skrotbilar – vad gör man egentligen på banorna?
Läs vidare
- MTM och det löpande bandet – Volvos verkliga produktionsrevolution
- Volvo PV 444 – den svenska folkbilen
- Assar Gabrielsson – Volvos förste vd
- Gunnar Engellau – vd:n som tog Volvo ut i världen
- Tillbaka till Volvos historia
Har du en gammal Volvo som tjänat ut? Vi hämtar den i Göteborg och ser till att den skrotas och avregistreras korrekt.
Ring 031-94 37 60 Boka hämtning