Biltillverkning: Volvo historia

Att lämna Volvo-tillverkning i dagens moderna anläggningar, för att minnas 50-talets produktion på Assar Gabrielssons och Gunnar Engellaus tid, är väl detsamma som en resa till medeltiden. Men det är inte så lång tid gången. Många anställda på AB Volvo från den tiden finns och har minnet kvar. Det var på den tiden bebyggelsen tog fart och Hisingen behövde massor av bostäder till varvsgiganterna nere i hamnen. Den lilla biltillverkaren krävde dock inte så många. Fabriksområdet var indelat i olika hallar. Där A-hallen var basen för hopsättning av PV 444.

Den lilla biltillverkaren krävde dock inte så många. Fabriksområdet var indelat i olika hallar. Där A-hallen var basen för hopsättning av PV 444.

Genom hallen gick det löpande bandet med montörer på båda sidorna. Materialställ flankerade banan och fylldes kontinuerligt med nya komponenter eller reservdelar. Längs banan låg så kallade för monterings- stationer. På dessa monterades delar till större komponenter som motorer, växellådor, axlar, rutor och dynor. Sadelmakeriet som låg i en annan hall tillförde tillskurna delar för ihopsättningen av säten och dynor. Karosserna flöt sin lugna gång under taket.

De sänktes ned i en öppning från måleriet våningen ovanför för att sänkas på banan vid wedding-point. Och något problem med logistik existerade inte. Alla bilar var svarta. Och alla bilar hade exakt lika motorer och axlar. Banans takt varierade något beroende på efterfrågan. Mellan 8 till 12 bilar lämnade bandet varje timme. Man kan tänka att dåtidens veckoproduktion klaras på några timmar idag. Varg-buren som var betydlig större än en bur, fanns i anslutning till banan. Alla bildelar som bedömdes som defekta av montören skulle lämnas in där. Och dessa, många gånger inte defekta, fick köpas till vrakpriser.

Många montörer köpta gamla skrotbilar, som de sedan ändrades till rena lyxåken. Så i verkligheten var den här buren inget annat än en guld-bur. I G-hallen på andra sidan mellan-gatan monterades duetter. Här var takten betydlig lägre Endast 3-4 bilar i timmen monterades. Många störningar på grund av dålig passning stoppade banan. De grönklädda kontrollanterna fick löpa upp och ner längs banan för att undsätta och tillrättalägga monteringsarbetena. Det fanns också spillkråkor springande längs banorna i sina gråa rockar. Metodare kallade dom sig. Dessa ingenjörer hade bland annat till uppgift att sätta ackord på olika arbeten.

Vid förhandlingar om betalningar var spilltiden, som kunde bedömas vara rimlig, alltid i fokus. Sådana ackordstider var endast aktuella vid arbeten på för stationerna. På banorna med Volvo-tillverkning gällde uppläggning efter MTM-systemet. Detta hade revolutionerat amerikansk biltillverkning. I grund bestod metoden i exakta mätningar av samtidiga rörelser och avstånd för förflyttning av delar. Detta innebar att den mänskliga effektiviteten kunde höjas med minst 50 procent i genomsnitt. Många gånger missbrukades det av företaget. När ett ackord enligt ordinär tidsstudie strandade kunde företagsledningen beordra MTM. Systemet skapade alltid ett sämre arbetsförhållande för montören. Så dessa spillkråkor blev aldrig populära på Volvo. Efter några tiotals år skrotades systemet. 

Justeringsavdelningen, som förfogade över en egen hall, var stor leverantör till varg-buren vid Volvo-tillverkning . Vid frågan varför, var standardsvaret. Idag har vi bara fått skrotbilar, vad gör man på banorna egentligen.