Subaru Leone – bilen som gjorde Subaru till Subaru

Om någon enskild bil förtjänar epitetet “bilen som gjorde Subaru till Subaru” är det Leone. I 23 år var den märkets ryggrad, dess ansikte utåt i världen och fordonet som gjorde fyrhjulsdrift till något vanligt folk kunde köra. Ändå är den i dag förvånansvärt bortglömd. Den här artikeln är en del av Subarus historia.

Lejonet som ersatte 1000:an

Namnet Leone är italienska för lejon, och bilen lanserades 1971 som efterträdare till den banbrytande Subaru 1000. Den ärvde 1000:ans recept – en längsgående boxermotor och framhjulsdrift – men växte till en fullvärdig bil för den kompakta mellanklassen. Det speciella med Leone var dess roll: eftersom Subarus små kei-bilar inte såldes utomlands var Leone under många år den enda modell märket erbjöd internationellt. I stora marknader som USA, Australien och Europa fick den därför ofta heta något annat – DL, GL, GLF, GL-10, RX, Loyale eller helt enkelt L-serien. I praktiken sa folk bara “en Subaru”.

Tre generationer på 23 år

Den första generationen (1971–1979) inledde som framhjulsdriven kupé, men det var kombiversionen från september 1972 som skrev historia – den blev startskottet för Subarus symmetriska fyrhjulsdrift. Andra generationen (1979–1984) införde en ny 1,8-liters boxer och allt smartare teknik; 1981 visade Subaru Japans första fyrhjulsdrivna bil med automatlåda, där föraren kunde koppla in drivningen med en knapptryckning i stället för en spak. Tredje och sista generationen (1984–1994) klädde sig i en kantig, rätlinjig kostym som fick smeknamnet “folded paper” – vikt papper. Under den fyrkantiga plåten fanns en modernare 1,8-liters motor med överliggande kamaxel, och i toppen en turboladdad version.

En kaross för varje behov

Leone fanns som kupé, sedan, halvkombi, kombi och till och med en kombi med förhöjt tak för extra lastutrymme. På samma grund byggdes dessutom den udda pickupen Subaru Brat. Praktiska finesser saknades inte: vissa modeller hade mekaniskt justerbar markfrigång, en extra lågväxel för terräng, backrullningsbroms (hillholder) från 1983 och en klassledande släpvikt på upp till 1 350 kilo bromsat – ovanligt mycket för en så liten bil. Designen var aldrig vacker i europeisk mening; en svensk tidning sammanfattade 1987 saken med den ordvitsiga rubriken “Udda bil utan udd”. Men bilen köptes sällan för utseendets skull – den köptes för att den tog sig fram.

RX – fröet till WRX

Med tredje generationen tog Subaru sina första steg mot att bli ett prestandamärke. RX-modellen från 1985 hade turbomatad boxer, femväxlad låda, låsbar centerdifferential och rallytrimmat chassi. Namnet RX stod för “Rally-X” – och modellen är den direkta föregångaren till Subaru WRX. Leone var också bilen som förde in Subaru i rallyvärlden: från 1980 ställde fabriksteamet upp i bland annat det brutala Safari-rallyt, och bilen kördes under 80-talet av förare som Ari Vatanen, svensken Per Eklund och Possum Bourne – den sistnämnde tog märkets allra första pallplats i Rally Nya Zeeland 1987.

Rivalerna och arvet

Leone mätte sig mot tidens japanska storsäljare – Toyota Corolla, Nissan Sunny, Honda Civic och Mitsubishi Lancer. Mot dessa hade den sällan mest hästkrafter eller snyggast kaross, men ett trumfkort de övriga saknade: grepp på alla fyra hjul. Det gjorde den till en självklarhet på snöiga och bergiga platser, från Schweiz och Colorado till norra Sverige. När den till slut fasades ut delades arvet i två: den större motoriseringen ledde till Subaru Legacy 1989, den mindre till Subaru Impreza 1992. I Sverige hade Leone redan hunnit bli en trogen vinterföljeslagare.

Leone vann aldrig några skönhetspriser och toppade aldrig några säljlistor i Sverige. Men den var den seglivade, oförstörbara arbetshästen som byggde Subarus rykte sten för sten – och med den tredje längsta produktionstiden av alla Subarumodeller bar den märket från kuriös japansk särling till etablerat namn. Ett lejon utan brak, men med tassar som tog sig fram överallt.

Bildkälla: foto av TuRbO_J (Wikimedia Commons), licensierad under CC BY 2.0.