Renault i Formel 1 – motor-VM och Alonso-titlarna

Efter turboårens pionjärinsats blev Renault en av de mest framgångsrika krafterna i formel 1:s historia. Med sina motorer och sitt eget stall vann fransmännen mästerskap på mästerskap, från Williams gyllene 1990-tal till Fernando Alonsos dubbeltitlar. I vårt Renault-historiekluster berättar vi om Renaults långa väg till toppen av racingens kungaklass.

Från turbopionjär till motorleverantör

Renaults moderna F1-historia började med turboåren från 1977, då märket var först i världen med en turbomotor i formel 1. Det egna fabriksteamet vann visserligen lopp men aldrig någon titel, och i mitten av 1980-talet tvingade ekonomiska problem Renault att dra sig tillbaka som stall.

Men Renault var inte borta för gott. År 1989 återvände man, nu enbart som motorleverantör, och inledde ett samarbete med det brittiska stallet Williams. Det skulle visa sig bli en av de mest framgångsrika allianserna i sportens historia.

Williams-Renault dominerar 1990-talet

Med Renaults kraftfulla tiocylindriga motorer i ryggen blev Williams snart oslagbara. Nigel Mansell tog förartiteln 1992, och året därpå följde Alain Prost upp med ännu en mästartitel. Williams bilar, drivna av den franska V10:an, var helt enkelt i en klass för sig.

Framgångarna fortsatte i en strid ström. Michael Schumacher vann 1995 med Renault-motor i en Benetton, och Williams tog tillbaka tronen med Damon Hill 1996 och Jacques Villeneuve 1997. Renault vann samtliga konstruktörstitlar mellan 1992 och 1997, sex år i rad.

Renault köper Benetton och bildar eget team

Efter 1997 drog sig Renault tillbaka från det officiella tävlandet en tid, men ambitionerna fanns kvar. År 2000 köpte företaget upp det brittiska stallet Benetton, baserat i Enstone, och bestämde sig för att åter satsa fullt ut med ett eget fabriksteam.

Från och med 2002 tävlade stallet under namnet Renault F1 Team. De första åren handlade om uppbyggnad, men med en ung och hungrig spanjor vid namn Fernando Alonso i bilen pekade kurvan snabbt uppåt.

Alonso-titlarna 2005 och 2006

År 2005 small det till. Fernando Alonso vann sju lopp och tog både sin egen första förartitel och Renaults första titel som eget stall. Han bröt därmed den långa dominans som Michael Schumacher och Scuderia Ferrari hållit i flera år, och blev den dittills yngste världsmästaren i F1-historien.

Renault och Alonso rivstartade året efter och släppte aldrig greppet. 2006 försvarade spanjoren sin titel och Renault vann återigen både förar- och konstruktörsmästerskapet. Två raka dubbeltitlar gjorde fabriksteamet till en av världens mest hyllade racingstallar.

Red Bull-Renault och Vettel-eran

Renaults motorer fortsatte att vinna även efter Alonso-åren, fast i en ny förklädnad. Som motorleverantör till det framstormande stallet Red Bull Racing var Renault med och skrev historia på nytt under det tidiga 2010-talet.

Mellan 2010 och 2013 vann Sebastian Vettel fyra raka förartitlar i en Red Bull med Renault-motor, och stallet tog lika många konstruktörstitlar. Den franska motorn var därmed återigen den drivande kraften bakom en hel epok av dominans.

Arvet och vägen till Alpine

Sammanlagt förknippas Renaults formel 1-motorer med ett tjugotal världsmästerskap, fördelade på elva förartitlar och tolv konstruktörstitlar. Få motortillverkare kan visa upp en sådan meritlista, och ännu färre har dessutom vunnit titlar med sitt eget stall.

År 2021 tog historien en symbolisk vändning. Renaults fabriksteam bytte namn till Alpine F1 Team, en nick till det legendariska sportmärket som en gång gav världen Alpine A110. Cirkeln var därmed på sätt och vis sluten, från rallybanan till formel 1:s absoluta topp.

En formel 1-bil hamnar aldrig på skroten, men för vanliga bilar kommer dagen då de tjänat ut. När din egen uttjänta bil ska skrotas hämtar vi den i Göteborg, sköter hela hämtningen och avregistrerar den hos Transportstyrelsen åt dig. Kanske inte lika snabbt som en Renault-V10, men minst lika pålitligt.

Bildkälla: foto av David Merrett, licensierat under CC BY 2.0.