När man tittar på en lagstridig uppsamlingsområde med bilvrak från Märsta är det är inte underligt, att en påhälsning hos en bilkyrkogård ger en tillbakablickande av sällan känt slag. De rostangripna stålskeletten från amerikanare erinrar om en epok som många inte varit med om, men kanske har drömmar om. Men tidsperioden för liknande fräcka bilar är slut. Premisserna för klimat och bilåtgång har totalt ändrats, också på den nord amerikanska handeln. Bastanta men väldigt stilenliga muskelknippen är ett minne blott. Och det är dessa minnen eller fantasier som triggas hos en ivrig turist. Att hitta väldigt åtgångna rester efter en primitiv modell förstör inte uppfattningen om ett verk som inte någon gång kommer åter. I och med de flesta årliga besökarna har 2 bilkyrkogårdar i Ryd och Båtnäs lyckats få bestående tillstånd för verksamheten. Ortens förenade inkomster från dessa får också en orubblig klimatsjäl att tänka om. Men på något ställe har meningsutbytet varit kraftiga. Att söka auktorisation för en etablering är å andra sidan förgäves. illegitima ihopsamlingsutryme, som klimatmässigt kan jämställas med gravplatser för gamla fordon med personbilar, är ett tilltagande dilemma, som tycks vara tufft att slåss mot.
Ingen tillåten kyrkogård för rostiga bilar finns nu för tiden i Märsta
Det förekommer flertalet ihopsamlingsställen för skrotade fordonsvrak i Sverige. Men enbart 2 är godkända av platsens klimatkontor som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Märsta. Dessa allmänt bekanta ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar många hundra fordonsmodeller från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 personer årligen. Fastän ett myndighets rådslut om tömmande av alla bilar, har ett tillstånd, som fortgår till 2050. Det är verkligen ett bevis på turistnäringens betydelse för platsen och vårdas följaktligen på ultimata sätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte innehaft likadan undsättning till upprättande av kulturminnen. Här skapades en bildemontering under mitten av förra seklet. Försäljning av begagnade reservdelar fortgick till 80-talet då skrotföretaget avvecklades. Vraken blev orörda efter särskild omhändertagande av skrotbilar, som var placerade på annans egendom. Cirka tusen skilda modeller från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, tillät gemene man att promenera omkring och beskåda de gamla rariteterna. Sorgligt nog har dessa vistelser resulterat i minskade bilar. Först och främst har Vw bubblor varit begärliga för plundrare. Endast fälgar med däck har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland skall ses som kulturminne eller miljöförödelse har debatterats av klimatkommissionen. Nu för tiden bedöms en utjänad bil, som klimatgiftigt avfall. Men så ålderstigna vrak har självrensats och miljöbesvär har befriats från skog och mark.
Uppställningsplatser i Tierp liknar ingen bilkyrkogård
Mångåriga skrotbilsuppställningar i Tierp som ser ut som bilkyrkogårdar är inte längre legala. Några nya med tillåtelse att visa antika rariteter kommer aldrig att etableras.
Endast två legala bilkyrkogårdar & bilskrot får besökare från Tibro
Ingen i Tibro vill söka upp illegala och miljömenliga samlingsplatser för fordon. Men det är fleras dröm att hälsa på en gravplats för gamla fordon. Alla trånande ägare drömmer om epoken, då de stora och bränsleslukande monstren introducerades.
Fara förekommer för förbjuden kyrkogård för rostiga bilar i Märsta
Inte någon i Märsta kommer dock att kunna se objekt från de mest välkända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes cirka 200 personbilar fram ur en sankmark. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och övervakning, då ägarna bestämde sig att begrava fordonet på detta sluga sätt. Och Värmland har det förekommit dolda attraktioner. Östra Sivbergs gruva avvecklades och fylldes med vatten omgående under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal vrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nu för tiden hittar man helt andra olagliga bilkyrkogårdar spridda i Sverige. Och det är överraskande hur dåligt dessa uppställningsställen är utvalda. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Trafikverkets är påfallande. Det handlar glasklart om uppställningsställen. Bristen på aktioner från betrodd polis är närmast kass och inspirerar till många oegentligheter. En heder måste ändå lämnas till Sveriges två i särklass belevade och legala kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Kyrkö Mosse.