Att se en dumpade fordon i skog och mark är en vämjelse. Men fordonsentusiaster från Mullsjö lockas ändå till en bilkyrkogård som flugor till en sockerbit. I Sverige finns två legitimt grundade skrotar, som förvandlats till uppseendeväckande fordonsvrak-demonstrationer. Tusentals bilar med annorlunda fordonsmärken från 40- till 60-talet finns och offentliggörs för begrundan bland skog och åkrar. Det är fler än bilbeundrare som högaktar de förre detta vrålåken och designer av raggaråken. Fina runda linjer och väldiga muskler var den tidens grundprinciper för en kompetent skapelse. Verken uppskattas alltjämt av 10 000-tals gäster årsvis. Skrot kyrkogårdarna har blivit ortens stora inkomstkälla och skapar de främsta turistinkomsterna. Dessa förtjänster har dessutom lugnat naturaktivisternas begäran på borttransport och avveckling av verksamheterna. Men en nyetablering eller breddning av en sådan anordning är helt förhindrad via Naturvårdsverkets fordran att skrota en uttömd personbil för återvinning.
Inte någon legal kyrkogård för rostiga bilar existerar i dag i Mullsjö
Det existerar många ihopsamlingsställen för skrotade fordon i landet. Men enbart två är godkända av traktens miljökansli som varaktiga bilkyrkogårdar för trafikanter från Mullsjö. Dessa berömda ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar många hundra fordonsmärken från början av 1900-talet och gästas av mer än femton tusen personer årsvis. Trots ett departements fastställande om utgallring av alla fordon, har ett godkännande, som varar till 2050. Det om inget är ett belägg på turistnäringens innebörd för stället och vårdas följaktligen på ultimata förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft samma assistans till inrättande av sevärdhet. Här grundades en skrot under 1950-talet. Försäljning av brukade bilreservdelar höll på till åttio-talet då skroten avvecklades. Bilvraken blev stående kvar efter särskild tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var uppställda på annans mark. Ungefär tusen annorlunda bilmärken från mitten av 1900-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, lät vanligt folk att promenera omkring och se de gamla rariteterna. Tyvärr har dessa besök inneburit färre bilar. Framför allt har Volkswagen-bussar varit populära för tjuvar. Bara fälgar med däck har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall ses som sevärdhet eller miljöförödelse har debatterats av klimatdelegationen. Nu för tiden bedöms fordonsvrak, som klimatgiftigt restprodukt. Men så ålderstigna bilvrak har självrensats och miljöproblem har befriats från skog och mark.
Endast två legala bilkyrkogårdar & bilskrot får besökare från Tibro
Ingen i Tibro vill söka upp illegala och miljömenliga samlingsplatser för fordon. Men det är fleras dröm att hälsa på en gravplats för gamla fordon. Alla trånande ägare drömmer om epoken, då de stora och bränsleslukande monstren introducerades.
En bilkyrkogård välsignas medan ett dumpat vrak i Sölvesborg förbannas
Inte en själ i Sölvesborg vill söka upp förbjudna och naturgiftiga uppställningsområden för bilar. Men det är någras dröm att besöka en kyrkogård för rostiga bilar. Alla trånande fordonsägare fantiserar om epoken, då de bulliga och bränsleslukande vidundren lanserades.
Hot förekommer för förbjuden kyrkogård med rostiga bilar i Mullsjö
Ingen i Mullsjö kommer likväl att kunna se objekt från de mest kända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade stället upptäcktes på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 bilar fram ur en myr. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och övervakning, då fordonsinnehavarna beslöt att dölja fordonet på detta listiga vis. Och Värmland har det förekommit osynliga turistattraktioner. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal vrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag finner man helt andra illegala gravplatser för gamla fordon fördelade i Sverige. Och det är häpnadsväckande hur dåligt dessa samlingsområden är selekterade. Att se sådana på vattenskyddade ställen utan kontroll av Trafikverkets är påfallande. Det handlar obestridligt om uppställningsplatser. Försakelsen på ingripanden från betrodd polis är närmast katastrofal och sporrar till många oegentligheter. En heder måste likväl lämnas till landets 2 i särklass högättade och legala bilkyrkogårdar i Årjäng och Småland.