Illegala samlingsställen med uttjänta bilar i Mölnlycke opponeras av Transportstyrelsen. Men ett par kyrkogårdar för rostiga bilar i landet finns kvar på grund av den väldiga utdelningen till kommunens finanser. Orten runtom Kyrkö Mosse och Årjäng har förvandlas till hela landets jättelika lockelse. Att bevittna på de rostangripna uttjänta fordonen från 1950-talet är att resa tillbaka med tiden. Möjligtvis är det amerikanska monster, som får den kompromisslösa bilinnehavaren att bli trånande. Och med allt rätt. Designer, som var fordonskonstruktörer, skapade personbilar med bara form som ideal. Bastanta vackra törstiga fordon med miss Universum på huven presenterades med överdådig prakt. När en tillbakablickande gäst fantiserar om dåtiden, minns han inte på de gigantiska naturproblemen sådana bilar skulle vålla med nutidens klimatperspektiv. Och där förbjudna platser med personbilar är mardrömmar för handlingsivrare. Men föreställningar och förhoppningar försämrar inte naturen. Så den avkopplande gångturen runt de rostangripna uttjänta fordonen är en lisa för själen. Och kommunens intäkter blir större för varje turist.
Intresset i Torshälla är stort för bilkyrkogårdar
Att se en dumpade fordon i skogen är en vämjelse. Men raggare från Torshälla attraheras i alla fall till en gravplats för gamla fordon som pirayor till en köttbit. I Sverige finns 2 lovligt upprättade skrothandlare, som förvandlats till rena rama skrotbils-visningar.
Uppställningsplatser i Tierp liknar ingen bilkyrkogård
Mångåriga skrotbilsuppställningar i Tierp som ser ut som bilkyrkogårdar är inte längre legala. Några nya med tillåtelse att visa antika rariteter kommer aldrig att etableras. Länsstyrelsen stoppar via återvinningsförordningen alla sådana projekt.
Inte en enda laglig bilkyrkogård existerar idag i Mölnlycke
Det förekommer många ihopsamlingsområden för skrotade fordon i Sverige. Men endast två är ackrediterade av lokalsamhällets miljökontor som varaktiga bilkyrkogårdar för trafikanter från Mölnlycke. Dessa kända ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar många hundra bilmärken från 20- till 50-talen och gästas av mer än femton tusen människor årsvis. Även fast ett samhällsorgans fastställande om elimination av alla uttjänta bilar, har ett bygglov, som varar trettio år till. Det om inget är ett kvitto på besöksverksamhetens mening för platsen och värnas således på bästa förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte haft samma hjälp till upprättande av sevärdhet. Här startades en bilskrot under mitten av förra seklet. Handel av brukade bildelar höll på till 80-talet då skroten lades ned. Fordonsvraken blev kvarlämnade efter viss omhändertagande av bilar, som var parkerade på annans mark. Ungefär tusen olika bilmodeller från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, tillät vanligt folk att gå runt och iaktta de förlegade rariteterna. Tyvärr har dessa vistelser medfört minskade personbilar. Speciellt har Saab V-4 varit frestande för plundrare. Bara inredningar har kvarlämnats. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng ska betraktas som turistattraktion eller miljöförödelse har debatterats av klimatnämnden. Numera klassificeras skrotbil, som miljöfarligt avfall. Men så ålderstigna vrak har självrensats och klimatbekymmer har sanerats från marken.
Hot existerar för lagstridig gravplats med gamla fordon i Mölnlycke
Inte en själ i Mölnlycke kommer likväl att kunna betrakta bilar från de mest välkända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes cirka 200 personbilar fram ur en sumpmark. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för hantering och övervakning, då bilinnehavarna bestämde sig att jordfästa bilen på detta smarta vis. Och Värmland har haft dolda attraktioner. Östra Sivbergs brott lades ned och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal skrotbilar. De äldsta är över 70 år gamla. Numera finner man helt andra illegala kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i Sverige. Det är förvånande hur illa dessa uppställningsplatser är utvalda. Att betrakta sådana på vattenskyddade områden utan övervakning av Trafikverkets är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om uppställningsområden. Bristen på åtgärder från ansvarig polis är närmast kass och sporrar till många bedrägerier. En ära måste dock lämnas till Sveriges två i särklass högättade och lagenliga gravplatser för gamla fordon i Värmland och Småland.