Illegitima insamlingsutrymme med skrotbilar i Bromma motarbetas av Transportstyrelsen. Men ett par kyrkogårdar för rostiga bilar i Sverige lever vidare som ett resultat av den höga inkomsten till kommunens penningkista. Bygden runtom Ryd och Värmland har förvandlas till hela landets väldiga attraktion.
Att betrakta på de väldigt åtgångna uttjänta fordonen från mitten av 1900 talet är att vrida klockan till samma tidpunkt. Troligen är det nord amerikanska rackare, som får den fanatiska fordonsägaren att bli nostalgisk. Och det har vi förståelse för. Formgivare, som var bilkonstruktörer, skapade fordon med enbart form som förebild. Tunga storslagna bränsleslukande personbilar med miss Universum på huven lanserades med storslagenhet.
När en nostalgisk turist fantiserar sig bakåt i tiden, minns han inte på de stora miljödilemmat sådana bilar skulle förorsaka med dagens miljöperspektiv. Och där illegitima platser med skrotbilar är mardrömmar för aktivister. Men funderingar och förhoppningar fördärvar inte omgivningen. Så den avslappnande promenaden omkring de rostangripna uttjänta fordonen är en lisa för själen. Och samhällets kassa stiger med varje besökare.
Ingen tillåten bilkyrkogård existerar nu för tiden i Bromma
Det existerar otaliga ihopsamlingsområden för uttjänade bilvrak i Sverige. Men enbart två är auktoriserade av områdets klimatbyrå som permanenta gravplatser för gamla fordon för resande från Bromma. Dessa kända platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns flera dussintals fordonsmodeller från 20- till 50-talen och gästas av fler än 15 000 personer årligen. Fastän ett departements beslut om utrensning av alla personbilar, har ett medgivande, som fortlöper till 2050.
Det är verkligen ett kvitto på besöksverksamhetens mening för stället och vårdas därför på bästa förfaringssätt av samhället. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft samma assistans till inrättande av attraktion. Här grundades en bilskrotnings-företag under 1950-talet. Försäljning av begagnade bilreservdelar pågick till 1980-talet då verksamheten avvecklades. De uttjänta fordonen blev stående kvar efter speciell tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var parkerade på annans egendom. Ungefär tusen olika fordonsmärken från mitten av 1900-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, tillät privat personer att gå omkring och se på de föråldrade rariteterna.
Dessvärre har dessa påhälsningar inneburit färre personbilar. Särskilt har Volvo Pv-444 varit åtråvärda för tjuvar. Bara inredningar har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Årjäng ska ses som turistattraktion eller klimatförstörelse har diskuterats av miljönämnden. Nuförtiden klassas skrotbil, som miljöfarligt restprodukt. Men så äldre fordonsvrak har självrensats och klimatproblem har befriats från skog och mark.
Risk förekommer för illegitim kyrkogård för rostiga bilar i Bromma
Ingen i Bromma kommer likväl att kunna observera personbilar från de mest kända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen anträffades på Gotland. I Tingstäde grävdes cirka 200 uttjänta bilar fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för handhavande och tillsyn, då bilägarna tog beslutet att jordfästa bilen på detta fiffiga sätt.
Lönlöst att söka tillstånd för en bilkyrkogård i Skåre
Inte en själ i Skåre vill söka upp förbjudna och miljögiftiga uppställningsplatser för personbilar. Men det är mångas dröm att bevista en kyrkogård för rostiga bilar. Alla tillbakablickande fordonsägare har drömmar om epoken, då de väldiga och bränsletörstiga odjuren presenterades.
Naturvårdsverket sätter stopp för bilkyrkogård i Skiftinge
Uppställningsområden i Skiftinge för uttjänta bilar är strikt olagliga. Men inte de 2 nuförtiden auktoriserade och populära skrot-kyrkogårdarna i Småland och Värmland. Några nya kommer likväl aldrig att uppstå igen. Miljövårdsverkets återvinningsförordning att kassera personbilen med återanvändning grusar alla sådana tankar.
Värmland har haft hemliga attraktioner. Östra Sivbergs gruva lades ned och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal bilvrak. De äldsta från 50-talet. Idag finner man helt andra olagliga gravplatser för gamla fordon spridda i landet. Det är förbluffande hur dåligt dessa ihopsamlingsställen är valda. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Länsstyrelsens är egendomligt. Det handlar glasklart om transitställen. Bristen på åtgärder från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och inspirerar till många oegentligheter. En ära måste emellertid lämnas till landets två i särklass belevade och olagliga gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Ryd.