Olagliga uppställningsutrymme med skrotbilar i Danderyd motarbetas av Länsstyrelsen. Men ett par bilkyrkogårdar i Sverige finns kvar på grund av den höga avkastningen till kommunens ekonomi. Bygden omkring Kyrkö Mosse och Båtnäs har övergått till hela landets stora besöksmål. Att bevittna på de rostiga fordonsvraken från mitten av förra seklet är att vrida klockan till samma tidpunkt. Eventuellt är det nord amerikanska monster, som får den kompromisslösa fordonsinnehavaren att bli nostalgisk. Och med allt rätt. Produktutformare, som var bildesigner, byggde bilar med endast form som föredöme. Mastiga läckra starka fordon med miss Universum på huven presenterades med storslagenhet. När en återblickande turist har drömmar om dåtiden, tänker han inte på de stora miljöproblemen sådana fordon skulle förorsaka med nutidens klimatperspektiv. Och där illegitima platser med fordon är en hemsk upplevelse för aktivister. Men föreställningar och förhoppningar skadar inte omgivningen. Så den avkopplande gångturen runt de korroderade vraken är som att födas på nytt. Och ortens penningförråd blir större med varje besökare.
Ingen lovlig bilkyrkogård förekommer nuförtiden i Danderyd
Det finns flertalet ihopsamlingsställen för skrotade fordon i landet. Men enbart 2 är ackrediterade av traktens miljöavdelning som permanenta bilkyrkogårdar för resande från Danderyd. Dessa allmänt bekanta platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer många hundra modeller från 20- till 50-talen och besöks av mer än femton tusen människor varje år.
Även fast ett samhällsorgans rådslut om avlägsnande av alla bilar, har ett godkännande, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett belägg på turistnäringens värde för orten och vårdas därför på lämpligaste vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft likadan undsättning till etablering av attraktion. Här startades en bildemontering under mitten av förra seklet. Handel av brukade bildelar höll på till 1980-talet då bilskroten lades ned. De uttjänta fordonen blev kvarlämnade efter speciell omhändertagande av skrotbilar, som var placerade på annans mark. Ungefär tusen skilda modeller från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde skroten, lät allmänheten att knalla runt och se på de äldre klenoderna.

Besökare från Smålandsstenar återkommer till bilkyrkogården
Förbjudna uppställningsutrymme med skrotbilar i Smålandsstenar motarbetas av myndigheterna. Men 2 gravplatser för gamla fordon i Småland och Värmland finns kvar till följd av den väldiga avkastningen till samhällets penningkista.

Lönlöst att söka tillstånd för en bilkyrkogård i Skåre
Inte en själ i Skåre vill söka upp förbjudna och miljögiftiga uppställningsplatser för personbilar. Men det är mångas dröm att bevista en kyrkogård för rostiga bilar. Alla tillbakablickande fordonsägare har drömmar om epoken, då de väldiga och bränsletörstiga odjuren presenterades.
Sorgligt nog har dessa besök medfört färre personbilar. Speciellt har Volvo Pv-444 varit populära för kriminella. Endast fälgar med däck har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Årjäng skall ses som kulturminne eller miljöförödelse har diskuterats av miljökommissionen. Idag kategoriseras en uttjänad bil, som klimatvådligt restprodukt. Men så förlegade skrotbilar har självsanerats och miljöbekymmer har sanerats från marken.
Hot existerar för illegitim gravplats för gamla fordon i Danderyd
Inte någon i Danderyd kommer ändå att kunna betrakta fordon från de mest kända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde grävdes omkring 200 skrotbilar fram ur ett kärr. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för hantering och övervakning, då bilägarna beslöt att jordfästa bilen på detta finurliga vis.
Och Värmland har det förekommit dolda sevärdheter. Östra Sivbergs gruvhål fasades ut och fylldes med vatten hastigt under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal vrak. De äldsta är över 70 år gamla. Numera finner man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i riket. Det är förvånande hur dåligt dessa uppställningsplatser är utvalda. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan tillsyn av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om uppställningsställen. Avsaknaden på handlanden från betrodd myndighet är närmast ödesdiger och sporrar till många oegentligheter. En heder måste dock lämnas till landets två i särklass högättade och legitima bilkyrkogårdar i Båtnäs och Ryd.