Uppställningsområden i Skiftinge för uttjänta bilar är strikt olagliga. Men inte de 2 nuförtiden auktoriserade och populära skrot-kyrkogårdarna i Småland och Värmland. Några nya kommer likväl aldrig att uppstå igen. Miljövårdsverkets återvinningsförordning att kassera personbilen med återanvändning grusar alla sådana tankar. De befintliga har omsider fått klimatdepartementens välsignelse att håva in pengar till kommunerna. Tiotusentals av lyriska fordonsinnehavare åker till de ensliga ställerna varje år. Med sådant utslag veknar även den mest högljudda klimateldsjälen. Och det är tur för flertalet entusiaster. Tjuvar och vandaler sjunker ändå mängden. Det är först och främst amerikanerna som tilldrar det främsta engagemanget. De bullformade formerna från dessa fordon är utan liknelse. På den tiden skapades bilarna av konstruktörer, som inte tvingades fundera på vikter eller bensinekonomi. Det är enbart en fantasi att förvänta sig en ny Chevrolet Corvette Convertible eller någon annan kopia av dessa 50-tals formgivna monster skall återuppbyggas.
Inte en enda legal kyrkogård för rostiga bilar förekommer idag i Skiftinge
Det existerar några uppställningsplatser för avdankade fordonsvrak i Sverige. Men blott 2 är behöriga av traktens klimatbyrå som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Skiftinge. Dessa uppskattade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar många hundra fordonsmodeller från början av 1900-talet och gästas av mer än femton tusen individer årligen. Fastän ett departements fastställande om elimination av alla skrotbilar, har ett medgivande, som varar till 2050. Det är verkligen ett bevis på turistnäringens innebörd för platsen och vårdas således på yppersta sätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft likadan undsättning till etablering av kulturminnen. Här grundades en bilskrotnings-företag under mitten av förra seklet. Handel av beg. delar pågick till 1980-talet då skroten lades ned. Vraken blev kvarlämnade efter särskild omhändertagande av skrotbilar, som var placerade på annans egendom. Ungefär tusen olika modeller från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, medgav gemene man att gå omkring och observera de föråldrade sevärdheterna. Dessvärre har dessa påhälsningar resulterat i färre objekt. Särskilt har Volkswagen-bussar varit populära för tjuvar. Endast dörrmattor har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Båtnäs skall betraktas som kulturminne eller miljöförstörelse har debatterats av miljödelegationen. Idag kategoriseras bilvrak, som miljöfarligt avfall. Men så förlegade skrotbilar har självsanerats och klimatbekymmer har sanerats från marken.
Olika uppfattningar råder vid byte av bromsoks hållare i Honda-Concerto från Ugglum
Byte av en begagnad bromsokshållare i Honda-Concerto från Ugglum är en riktning i förlängningen av fordonets livslängd. Idag är köplusten av förmånliga fordon mycket mer än utbudet. Nyproducerade fordon står kvar osålda samtidigt som kön av köpare efter begagnade växer.
Besökare från Örnsköldsvik återkommer till bilkyrkogården
När man tittar på en lagstridig uppställningsområde med färdiganvända fordon från Örnsköldsvik är det är inte underligt, att ett besök hos en kyrkogård för rostiga bilar medför en nostalgitripp som man inte ofta känner.
Risk finns för förbjuden gravplats för gamla fordon i Skiftinge
Ingen i Skiftinge kommer likväl att kunna beskåda objekt från de mest kända förbjudna bilkyrkogårdarna. Den mest kända platsen anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes omkring 200 skrotbilar fram ur en sankmark. Marken hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för användning och övervakning, då bilinnehavarna bestämde sig att jordfästa bilen på detta listiga vis. Och Värmland har det förekommit dolda besöksmål. Östra Sivbergs gruva fasades ut och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta är över 70 år gamla. Nuförtiden finner man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i landet. Det är förvånande hur dåligt dessa samlingsplatser är valda. Att beskåda sådana på vattenskyddade ställen utan tillsyn av Naturvårdsverkets är påfallande. Det handlar obestridligt om uppställningsställen. Avsaknaden på handlanden från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och inspirerar till många oegentligheter. En heder måste dock lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Ryd.