När man ser en förbjuden uppsamlingsområde med skrotbilar från Nykvarn är det är inte konstigt, att en påhälsning på en bilkyrkogård medför en återblickande som man inte ofta känner. De korroderade stålskeletten från jänkare erinrar om en epok som de flesta inte varit med om, men antagligen fantiserar om. Men tidsperioden för sådana fräcka bilar är förbi. Villkoren för miljö och fordonsförbrukning har helt förändrats, till och med på den nord amerikanska handeln. Tunga men väldigt stilenliga åkdon är en förgången tidsperiod. Och det är dessa hågkomsterna eller förhoppningar som triggas hos en ivrig gäst. Att lokalisera rostangripna vrakdelar efter en enkel typexempel förstör inte uppfattningen om ett verk som aldrig kommer åter. På grund av de många årliga gästerna har två gravplatser för gamla fordon i Kyrkö Mosse och Årjäng lyckats få bestående behörighet för verksamheten. Kommunens förenade intäkter från dessa får dessutom en nitisk klimatkämpe att tänka om. Men på nåt ställe har diskussionen varit högljudda. Att söka auktorisation för en upprättande är å andra sidan förgäves. illegala samlingsområde, som miljömässigt kan jämställas med kyrkogårdar för rostiga bilar med personbilar, är ett tilltagande dilemma, som verkar vara tufft att motverka.
Ingen tillåten bilkyrkogård existerar nuförtiden i Nykvarn
Det finns några samlingsställen för skrotade vrak i landet. Men endast ett par är certifierade av lokalsamhällets klimatbyrå som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för turister från Nykvarn. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer flera dussintals märken från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen människor årligen. Trots ett samhällsorgans beslut om avlägsnande av alla personbilar, har ett tillstånd, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett belägg på turistnäringens betydelse för orten och värnas för den skull på yppersta vis av samhället. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått samma assistans till etablering av sevärdhet. Här grundades en bildemontering under mitten av förra seklet. Handel av brukade bildelar fortgick till 80-talet då verksamheten upplöstes. Fordonsvraken blev kvarlämnade efter viss tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var parkerade på annans mark. Cirka tusen skilda modeller från mitten av 1900-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde skroten, lät allmänheten att promenera omkring och beskåda de äldre rariteterna. Dessvärre har dessa besök resulterat i minskade bilar. Särskilt har Volkswagen-bussar varit populära för tjuvar. Enbart fälgar med däck har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Värmland skall ses som kulturminne eller miljökatastrof har avhandlas av miljökommittén. Idag bedöms ett uttjänt fordon, som miljöskadligt restprodukt. Men så förlegade fordonsvrak har självsanerats och miljöbesvär har sanerats från marken.
Tumba får inte etablera en bilkyrkogård
Illegala uppställningsområde med personbilar i Tumba opponeras av Miljöpartiet. Men 2 bilkyrkogårdar i Sverige lever vidare på grund av den höga inkomsten till ortens ekonomi. Bygden kring Ryd och Båstnäs har övergått till hela Sveriges enorma lockelse.
Fler än raggare i Trosa finner harmoni på en bilkyrkogård
När man kollar upp en lagstridig uppsamlingsplats med fordonsvrak från Trosa är det är inte märkligt, att en påhälsning på en kyrkogård för rostiga bilar ger en återblickande som man inte ofta känner.
Hot finns för illegitim bilkyrkogård i Nykvarn
Ingen i Nykvarn kommer ändå att kunna beskåda bilar från de mest välkända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället hittades på Gotland. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 fordon fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för hantering och övervakning, då bilägarna beslöt att begrava bilen på detta smarta förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit dolda besöksmål. Östra Sivbergs gruva fasades ut och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Idag hittar man helt andra illegala kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i Sverige. Det är häpnadsväckande hur illa dessa ihopsamlingsområden är valda. Att observera sådana på vattenskyddade områden utan granskning av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar uppenbart om samlingsområden. Bristen på handlanden från betrodd myndighet är närmast ödesdiger och sporrar till många bedrägerier. En heder måste emellertid lämnas till Sveriges två i särklass belevade och legala bilkyrkogårdar i Årjäng och Ryd.