Bredvid de större och dyrare modellerna är Lancia Appia lätt att förbise. Den här sidan ingår i vår historik om Lancia och lyfter fram den lilla, gediget byggda efterkrigsbilen som många entusiaster i dag ser som ett av märkets mest underskattade kap.
En mindre Lancia med Aurelias gener
Appia presenterades i april 1953 på bilsalongen i Turin som ersättare för förkrigskonstruktionen Ardea. I formspråket var den i praktiken en nedskalad Aurelia, men med enklare och billigare lösningar under skalet. Liksom storasystern fick den sitt namn efter en romersk väg, Via Appia.
Tanken var att ge en kräsen italiensk medelklass en mindre bil som ändå höll Lancias höga kvalitetsnivå. Priset blev därefter: Appia var betydligt dyrare än en jämnstor Fiat 1100, utan att erbjuda mer effekt.
Den smalaste V4:an
Under huven satt en motor som var typisk Lancia: en smal V4 på knappt 1,1 liter, precis under den italienska skattegränsen. Med bara drygt tio graders vinkel mellan cylinderbankarna var det den smalaste V4 som byggts, och den hade ovanligt nog två kamaxlar nere i motorblocket i stället för överliggande.
Motorn var byggd i en blandning av lättmetall och gjutjärn och utvecklades under Vittorio Janos ledning. Effekten började på blygsamma 38 hästkrafter och växte till runt 48 hästkrafter i de senare versionerna.
Slutet på en lång tradition
Appia var sista anhalten i en lång teknisk linje. Den var den sista Lancia med den klassiska sliding pillar-framvagnen, en lösning som gick hela vägen tillbaka till Lancia Lambda från 1922. Liksom flera tidigare Lancior hade den dessutom pelarlösa dörrar, där bakdörrarna var bakåtgångjärnade så att hela sidan öppnade sig.
I jämförelse med Aurelia var tekniken förenklad: stel bakaxel och en växellåda ihopbyggd med motorn i stället för den dyra transaxle-lösningen. Resultatet blev en bil som var lättare att äga och underhålla.
Tre serier på tio år
Appia byggdes i tre serier under sina tio år. Den första (1953–1956) hade delvis kaross i aluminium och vägde bara drygt 800 kilo. Den andra serien (1956–1959) fick längre hjulbas, en modernare bakdel och mer effekt, medan den tredje (1959–1963) fick en ny front inspirerad av Flaminia.
Den sista serien blev den klart mest sålda, och totalt byggdes omkring hundratusen Appia. Tillsammans med ett antal lätta transportbilar på samma chassi gjorde det Appia till en av Lancias mer storsäljande modeller.
Kvalitet, karossbyggare och eftermäle
Appia fick snabbt rykte om sig att vara ovanligt välbyggd och tålig. Den italienska tidningen Quattroruote körde en andraserie-Appia i 160 000 kilometer utan större problem, ett bevis på den kvalitet som Lancia byggde in även i sina mindre bilar.
Som vanligt blev de nakna chassina underlag för karossbyggarna: Pinin Farina gjorde en coupé, Vignale en cabriolet och Zagato en lättviktig GT i aluminium. När Appia till slut lades ner 1963 ersattes den av den modernare framhjulsdrivna Lancia Fulvia.
När din Lancia tjänat ut – skrotning i Göteborg
När en gammal Lancia till slut har tjänat ut tar vi i Göteborg hand om hela processen åt dig. Vi hämtar bilen, ser till att den skrotas på en auktoriserad anläggning och att den avregistreras hos Transportstyrelsen, så att du slipper både besväret och det fortsatta ansvaret för fordonet.
Bildkälla: foto av Mr.choppers via Wikimedia Commons, licensierat under CC BY-SA 3.0.
Har du en bil som tjänat ut? Vi hämtar den i Göteborg och ser till att den skrotas och avregistreras korrekt.
Ring 031-94 37 60 Boka hämtning