BMW K-serien – “the flying brick”

1983 gjorde BMW något som chockade sina egna trognaste kunder: man lade boxern åt sidan och byggde en motorcykel med rak, vätskekyld motor. Resultatet blev K-serien, och dess första modell K100 fick snabbt öknamnet Flying Brick. Det var ett tekniskt uppror mot ett halvsekels tradition – och samtidigt starten på BMW:s mest högteknologiska motorcyklar. Den här sidan är en del av BMW:s teknik, motorer och motorcyklar och följer K-serien från tegelstenen till dagens sexcylindriga lyxturare.

Varför BMW bröt mot boxern

I slutet av 1970-talet satt BMW i en rävsax. Den luftkylda boxermotorn hade tjänat märket sedan den första motorcykeln R32 från 1923, men nu pressades den från två håll. Skärpta utsläppskrav i USA och Europa var lättare att klara med fler cylindrar och mindre slagvolym, samtidigt som de japanska tillverkarna byggde jämnare och snabbare fyrcylindriga hojar som mätte upp bättre i tidens topphastighetsjämförelser. BMW:s argument för att ta ut ett premiumpris höll på att vittra sönder. I stället för att lappa den gamla motorn tog man ett djärvt beslut: att rita en helt ny motorcykel med en helt ny motorarkitektur.

K100 och Flying Brick

Lösningen blev K100, byggd i Spandau i Berlin efter fem års utveckling. Motorn var en 987-kubiks vattenkyld rak fyra, men i stället för att resa cylindrarna uppåt lade BMW ner hela motorn på sidan och monterade den längs med ramen. Det gav låg tyngdpunkt, precis som boxern, och packade kardandriften snyggt med bara en vinkelväxel. Motorblocket såg ut som en tegelsten lagd på sidan, vilket gav modellen dess bestående öknamn: Flying Brick. Tekniskt var den en pionjär på flera sätt – det var BMW:s första vätskekylda motorcykel, första rak-fyra och första med elektronisk bränsleinsprutning. Med 90 hästkrafter nådde den runt 220 kilometer i timmen, och den sportiga varianten K100RS blev seriens storsäljare.

Några år senare, 1988, gjorde BMW dessutom motorcykelhistoria genom att som första tillverkare i världen erbjuda låsningsfria bromsar, ABS, på en produktionsmotorcykel – i just en K-modell. Det slog an tonen för K-serien: mindre själ och muller än boxern, men desto mer teknik och långfärdskomfort.

Puristernas skräck

För de mest trogna BMW-åkarna var K100 inte bara ny – den var skrämmande. Många fruktade att den rakcylindriga hojen skulle innebära slutet för boxer-R-serien, hjärtat i märket. BMW fick snabbt gå ut och lova att K aldrig skulle ersätta de traditionella modellerna, utan komplettera dem. Löftet höll: R-serien har aldrig försvunnit ur prislistan och utgör än idag merparten av BMW:s motorcykelförsäljning. K och R kom att leva sida vid sida som två olika filosofier under samma märke.

Från rak-fyra till K1600-sexan

Snart växte K-serien till en hel familj. K75 kom 1985 med en trecylindrig motor, och den aerodynamiska K1 från 1988 blev med sina 240 kilometer i timmen ett tekniskt skyltfönster. Länge bromsades effekten av en tysk frivillig överenskommelse om högst 100 hästkrafter, ett tak BMW bröt först med K1200 år 1997. Med K1200S 2004 gjorde serien en nystart och gick över till en tvärställd fyra med betydligt mer kraft, mer lik en renodlad sportmaskin. När den sportiga grenen till slut ebbade ut togs den nakna K1300R över av hypernakna S1000-familjen, medan sporttouraren K1300S lades ner utan efterträdare. Kvar av K-serien idag står i stället flaggskeppet K1600 – en ovanligt kompakt rak sexcylindrig motor i stora, påkostade lyxturare som K1600GT och GTL.

Baksidan av tegelstenen

K-serien har alltid varit en förnuftets snarare än hjärtats motorcykel, och det har haft ett pris. Öknamnet Flying Brick var till hälften en gliring – hojen sågs som kantig, tung och mer maskin än känsla, älskad för sin pålitlighet men inte alltid för sitt utseende. Trots all teknik slog de japanska konkurrenterna länge BMW på ren effekt, delvis tack vare just det tyska hästkraftstaket. K:et lyckades heller aldrig väcka samma passion som boxern, och hela sporttourar-segmentet som serien en gång dominerade har i praktiken dött ut. Samtidigt har historien fått en oväntad upprättelse: den kantiga tegelstenen har blivit en av de mest eftertraktade grunderna i dagens café racer-byggen, just för att den är raka motsatsen till den rundade boxern.

En Flying Brick är känd för att gå i hundratusentals mil, men alla fordon når till slut vägs ände. När din uttjänta bil ska bort hämtar vi den i Göteborg och ser till att den skrotas och avregistreras korrekt hos Transportstyrelsen.

Bildkälla: foto av Beemwej (Wikimedia Commons), licensierad under CC BY-SA 3.0.