Miljövårdsverket tillstyrker ingen bilkyrkogård i Onsala

Att se en övergiven bil i miljön är en olust. Men bilfantaster från Onsala lockas likväl till en gravplats för gamla fordon som flugor till en sockerbit. Och i Sverige existerar ett par lagenligt grundade skrothandlare, som förvandlats till rena rama fordonsvrak-visningar. Mängder av fordon med olika fordonsmodeller från mitten av 1900-talet finns spridda för åskådning ibland skog och åkrar. Det är mer än fordonsentusiaster som beundrar muskelpaketen och designer av de amerikanska giganterna. Vackra bulliga drag och enorma motorer var dåtidens direktiv för en kompetent vara. Skörden dyrkas än idag av 10 000-tals turister årligen. Bilkyrkogårdarna har blivit hemkommunernas mjölkko och frambringar de bästa besöksintäkterna. Dessa pengar har dessutom hindrat naturaktivisternas anspråk på bärgning och avveckling av verksamheterna. Men en nystart eller utvidgning av en sådan inrättning är helt förhindrad genom Naturvårdsverkets fordran att kassera en uttömd skrotbil för återbruk.

Inte en enda lovlig kyrkogård för rostiga bilar existerar nuförtiden i Onsala

Det existerar många ihopsamlingsområden för avdankade vrak i landet. Men blott två är godkända av regionens miljökansli som permanenta gravplatser för gamla fordon för turister från Onsala. Dessa kända platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns många hundra fordonsmärken från 20- till 50-talen och besöks av fler än 15 000 människor årligen. Fastän ett samhällsorgans fastställande om avlägsnande av alla fordon, har ett godkännande, som varar till 2050. Det om inget är ett kvitto på besöksnäringens roll för stället och omhuldas för den skull på bästa förfaringssätt av kommunen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte fått samma stöd till upprättande av attraktion. Här skapades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Handel av begagnade bilkomponenter fortgick till 1980-talet då skroten avvecklades. Bilvraken blev stående kvar efter särskild tvångsförflyttning av bilvraken, som var uppställda på annans egendom. Ungefär tusen olika fordonsmodeller från mitten av 1900-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, tillät vanligt folk att vandra runt och se på de förlegade rariteterna. Beklagligtvis har dessa påhälsningar inneburit minskade bilar. Särskilt har Volvo Pv-444 varit begärliga för tjuvar. Enbart stolar har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs skall betraktas som kulturminne eller klimatförstörelse har diskuterats av klimatkommittén. Idag klassas en utjänad bil, som klimatgiftigt avfall. Men så föråldrade bilvrak har självsanerats och miljöbekymmer har befriats från skog och mark.

Fara förekommer för förbjuden bilkyrkogård i Onsala

Inte någon i Onsala kommer emellertid att kunna observera fordon från de mest kända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen påträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades cirka 200 personbilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för skötsel och övervakning, då fordonsinnehavarna tog beslutet att begrava bilen på detta sluga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit hemliga turistattraktioner. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal skrotbilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Numera finner man helt andra illegala kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i riket. Och det är förvånande hur bedrövligt dessa samlingsplatser är valda. Att se sådana på vattenbevarade ställen utan granskning av Länsstyrelsens är påfallande. Det handlar solklart om samlingsställen. Avsaknaden på åtgärder från ansvarig polis är närmast katastrofal och inspirerar till många fuffens. En ära måste dock lämnas till landets två i särklass förnämsta och legitima gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Småland.