När man tittar på en lagstridig uppsamlingsplats med fordonsvrak från Oxie är det är inte märkligt, att ett besök på en bilkyrkogård medför en nostalgitripp som man inte ofta känner. De rostangripna karosserna från jänkare erinrar om en tid som många inte upplevt, men nog fantiserar om. Men tiden för liknande kaxiga fordon är till ända. Villkoren för miljö och fordonsekonomin har totalt förändrats, också på den nord amerikanska handeln. Tunga men väldigt stilenliga ekipage är i det förflutna. Och det är dessa hågkomsterna eller förhoppningar som väcks hos en ivrig besökare. Att hitta korroderade kvarlevor efter en elementär modell förtar inte förnimmelsen om ett verk som inte någon gång kommer i retur. Tillföljd av de flesta årliga gästerna har 2 bilkyrkogårdar i Småland och Årjäng lyckats få bestående tillstånd för verksamheten. Samhällets samlade intäkter från dessa får även en nitisk klimatsjäl att fundera. Men på nåt ställe har skriken varit högljudda. Att söka tillstånd för en etablering är däremot meningslöst. förbjudna ihopsamlingsställen, som klimatenligt kan jämställas med gravplatser för gamla fordon med bilar, är ett ökande dilemma, som verkar vara svårt att motarbeta.
Bilvrak i Vara kan inte lämnas till en bilkyrkogård
Inte någon i Vara vill bekanta sig med illegitima och naturskadliga samlingsområden för bilar. Men det är mångas fantasi att hälsa på en kyrkogård för rostiga bilar. Alla nostalgiska fordonsinnehavare fantiserar om tidsskedet, då de väldiga och bensintörstiga vidundren infördes.
Miljövårdsverket tillstyrker ingen bilkyrkogård i Vaggeryd
Att se en övergiven bil i det gröna är en avsky. Men raggare från Vaggeryd attraheras i alla fall till en kyrkogård för rostiga bilar som flugor till en sockerbit. I landet existerar ett par legitimt upprättade skrotar, som förändrats till osannolika fordonsvrak-utställningar.
Inte en enda lagenlig bilkyrkogård finns idag i Oxie
Det finns många uppställningsställen för avdankade vrak i Sverige. Men enbart 2 är godkända av områdets klimatkansli som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Oxie. Dessa berömda områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns flera dussintals fordonsmärken från 20- till 50-talen och besöks av mer än femton tusen individer årligen. Trots ett departements rådslut om tömmande av alla uttjänta bilar, har ett tillstånd, som fortlöper till 2050. Det är verkligen ett belägg på besöksverksamhetens betydelse för orten och skyddas följaktligen på yppersta sätt av samhället. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft likadan stöd till etablering av attraktion. Här skapades en bilskrot under mitten av förra seklet. Försäljning av begagnade delar höll på till åttio-talet då skroten avvecklades. Vraken blev kvarlämnade efter speciell tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var uppställda på annans egendom. Typ tusen olika bilmodeller från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, lät vanligt folk att promenera omkring och se de förlegade sevärdheterna. Dessvärre har dessa vistelser resulterat i färre objekt. Särskilt har Vw bubblor varit frestande för tjuvar. Endast stolar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs skall betraktas som turistattraktion eller miljökatastrof har debatterats av miljökommissionen. Nu för tiden kategoriseras en uttjänad bil, som miljögiftigt restprodukt. Men så förlegade vrak har självrensats och klimatbesvär har sanerats från marken.
Risk förekommer för lagstridig kyrkogård för rostiga bilar i Oxie
Inte någon i Oxie kommer ändå att kunna se bilar från de mest välkända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade platsen upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes omkring 200 personbilar fram ur ett kärr. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för handhavande och kontroll, då fordonsinnehavarna tog beslutet att jordfästa fordonet på detta fiffiga sätt. Och Värmland har haft dolda sevärdheter. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal vrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag finner man helt andra förbjudna kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i Sverige. Det är överraskande hur förkastligt dessa samlingsställen är valda. Att betrakta sådana på vattenskyddade ställen utan tillsyn av Naturvårdsverkets är påfallande. Det handlar obestridligt om transitställen. Försakelsen på ingripanden från betrodd myndighet är närmast katastrofal och sporrar till många oegentligheter. En ära måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och legala gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Ryd.