Historien om Volkswagen berättas nästan alltid som en tysk framgångssaga. Men företaget hade sannolikt inte funnits i dag om det inte varit för en brittisk arméofficer. I den här delen av Volkswagens historia berättar vi om Ivan Hirst, majoren som skickades till Wolfsburg för att skrota den sönderbombade fabriken och i stället räddade både den och bilen som skulle bli en av de mest sålda genom tiderna. Det är en historia som knappt berättats på svenska.
En major i ruinerna
Ivan Hirst föddes 1916 i Yorkshire i en familj av industriidkare och utbildade sig till optikingenjör innan kriget. Under kriget tjänstgjorde han i Royal Electrical and Mechanical Engineers och ledde bland annat en stridsvagnsverkstad i Belgien. I augusti 1945 anlände han, knappt trettio år gammal, till Wolfsburg som brittisk Senior Resident Officer. Fabriken låg i den brittiska ockupationszonen, men amerikansk trupp hade ockuperat den redan i april och använt den för att laga fordon. Både amerikaner och sovjeter hade tittat på anläggningen utan att se något värde i den.
Det Hirst mötte var föga inbjudande: en sönderbombad fabrik med trasiga avlopp och en stad i ruiner. Den ursprungliga planen var enkel. Anläggningen skulle monteras ned och skeppas ut som krigsskadestånd. Tyskland skulle inte tillåtas ha någon industri av betydelse. Men bland spillrorna hittade Hirst en förkrigsprototyp av den lilla folkbilen och började ana att fabriken kunde göra nytta i stället för att skrotas.
Ordern som räddade fabriken
Lösningen kom ur ett praktiskt behov. Den brittiska militärregeringen behövde fordon, och Hirst kunde med stöd av sin överordnade, överste Michael McEvoy, ordna en beställning på 20 000 bilar av Typ 1 för ockupationsstyrkans räkning. Det var den ordern som räddade fabriken från nedmontering. De första civila bilarna rullade ut i slutet av 1945, och produktionen steg snart till omkring tusen bilar i månaden. I oktober 1946 var den tiotusende bilen färdig. Om sin egen roll var Hirst road och anspråkslös: ingen hade egentligen gett honom några tydliga instruktioner, han hade bara blivit tillsagd att åka dit och få något gjort.
Bilen som ingen ville ha
Det märkliga är att nästan ingen annan trodde på bilen. En brittisk kommission under ledning av Lord William Rootes inspekterade fabriken och dömde ut projektet i hårda ordalag: bilen uppfyllde inte de grundläggande kraven på en riktig bil, den var ful och bullrig, och att tillverka den kommersiellt skulle vara helt olönsamt. Rootes spådde att hela satsningen skulle vara död inom två år.
Amerikanerna var lika skeptiska. I mars 1948 erbjöd britterna hela Volkswagenfabriken till Ford, gratis, för att bli av med den. Henry Ford II reste till Köln för att diskutera saken, men hans styrelseordförande Ernest Breech avrådde bestämt och menade att det man erbjöds inte var värt ett dugg. Ford tackade nej, precis som Rootes gjort året innan. Bilen som ingen av bilvärldens tungviktare ville ha skulle inom två decennier passera Ford T-Forden som världens mest tillverkade bil.
Nordhoff och överlämningen
Hirst insåg tidigt att fabriken behövde tysk ledning för att stå på egna ben. Den 1 januari 1948 tillsattes Heinrich Nordhoff, en tidigare Opel- och General Motors-chef, som chef för fabriken. När den tyska valutareformen kom senare samma år tog försäljningen fart på allvar. I 1949 lämnade britterna över förvaltningen av Volkswagen till den nybildade västtyska staten och delstaten Niedersachsen, ett ägarupplägg som elva år senare skulle skrivas in i lag. Vid det laget hade fabriken byggt över 50 000 bilar och förvandlats från skrothög till fungerande bilföretag.
Mannen som glömdes bort
Ivan Hirst lämnade Wolfsburg 1949, gick senare till OECD i Paris och drog sig tillbaka 1975. Han dog i mars 2000, åttiofyra år gammal. Trots att han i praktiken höll Wolfsburg vid liv i de mest kritiska efterkrigsåren förblev han länge okänd för allmänheten. Själv var han anspråkslös om sin insats. När Volkswagen ville tacka honom med en bil tackade han nej och nöjde sig med en modell i miniatyr, medan kollegerna på fabriken lät uppkalla gatan dit efter honom. Först på senare år har företaget lyft fram hans betydelse.
Hans historia fångar något som återkommer gång på gång i Volkswagens förflutna: företaget har räddats av det man inte planerat. Folkbilen som Nazitysklands propaganda lovat men aldrig levererat blev efter kriget en världssuccé, och det tack vare en brittisk officer som ingen egentligen bett om hjälp. Utan Hirst hade Bubblan förmodligen slutat som skrot redan 1945 i stället för att bli en av bilhistoriens mest älskade modeller.
De bilar Hirst en gång räddade produktionen av är i dag klassiker, men varje bil når till slut vägs ände. När din gamla Volkswagen är uttjänt hämtar vi på Bilskrot Göteborg den i hela Göteborgsområdet och ser till att den återvinns och avregistreras korrekt hos Transportstyrelsen.
Bildkälla: Ivan Hirst med en Volkswagen. Allmän egendom (public domain), via Wikimedia Commons.
Har du en gammal Volkswagen som tjänat ut? Vi hämtar den i Göteborg och ser till att den skrotas och avregistreras korrekt.
Ring 031-94 37 60 Boka hämtning