Ingen i Fiskebäckskil vill söka upp förbjudna och miljögiftiga samlingsplatser för fordon. Men det är mångas dröm att bevista en kyrkogård för rostiga bilar. Alla trånande ägare drömmer om epoken, då de mulliga och bensintörstiga vidundren presenterades. På den svenska marknaden var nord amerikanska modeller tongivande. Det är vrakdelarna från dessa modeller, som dra till sig besökare till Sveriges 2 godkända kyrkogårdar för veteran fordon. Att få betrakta ett gammalt blankpolerad muskelknippe körande i vardagen är få förunnat. Men på en en kyrkogård för rostiga bilar förekommer en hel drös av riktiga original från fantastiska kreationer. En rundvandring mellan dessa dyrbarheter, med klockan vriden tillbaka ett sjuttiotals år och är en rening för själen. Det är inte erforderligt att grubbla på aktuella klimatbryderier med nutidens äldre fordon. Enbart glädjas av de runda gestaltningarna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.
Inte en enda tillåten kyrkogård för rostiga bilar existerar nu för tiden i Fiskebäckskil
Det förekommer flertalet samlingsområden för uttjänade fordon i Sverige. Men endast 2 är godkända av ortens klimatkansli som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Fiskebäckskil. Dessa omtalade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar flera dussintals modeller från början av 1900-talet och besöks av mer än 15 000 personer årsvis. Även fast ett samhällsorgans fastställande om utgallring av alla bilar, har ett medgivande, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett belägg på besöksnäringens betydelse för stället och vårdas således på yppersta vis av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte fått likadan undsättning till inrättande av attraktion. Här startades en skrotningsfirma under 1950-talet. Försäljning av beg. bilreservdelar fortgick till 1980-talet då verksamheten lades ned. Bilvraken blev stående kvar efter särskild omhändertagande av skrotbilar, som var placerade på annans mark. Ungefär tusen olika fordonsmärken från 30-50-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, lät allmänheten att gå omkring och beskåda de äldre klenoderna. Dessvärre har dessa besök resulterat i minskade fordon. Särskilt har Volkswagen-bussar varit tilltalande för plundrare. Enbart dörrar och huv har kvarlämnats. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Värmland ska ses som sevärdhet eller miljöförstörelse har avhandlas av miljöutskottet. Nuförtiden rangordnas fordonsvrak, som miljöskadligt avfall. Men så ålderstigna vrak har självrensats och miljöbesvär har befriats från skog och mark.
Fara förekommer för illegal gravplats för gamla fordon i Fiskebäckskil
Inte en själ i Fiskebäckskil kommer emellertid att kunna se personbilar från de mest välkända illegitima skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända platsen upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades cirka 200 bilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för handhavande och kontroll, då ägarna beslöt att dölja fordonet på detta sluga sätt. Och Värmland har haft dolda lockelse. Östra Sivbergs gruva fasades ut och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal skrotbilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nu för tiden hittar man helt andra illegala bilkyrkogårdar spridda i landet. Det är förbluffande hur dåligt dessa samlingsområden är valda. Att betrakta sådana på vattenskyddade ställen utan kontroll av Länsstyrelsens är egendomligt. Det handlar glasklart om uppställningsställen. Försakelsen på handlanden från ansvarig polis är närmast ödesdiger och inspirerar till många oegentligheter. En ära måste ändå lämnas till landets 2 i särklass högättade och lagliga gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Kyrkö Mosse.