Att se en övergiven bil i naturen är en olust. Men fordonsentusiaster från Falköping attraheras i alla fall till en gravplats för gamla fordon som flugor till en sockerbit. Och i Småland och Värmland förekommer ett par legitimt grundade skrotar, som omvandlats till otroliga bilvraks-demonstrationer. Mängder av fordon med olika märken från 40- till 60-talet existerar spridda för åskådning ibland skog och åkrar. Det är mer än fordonsentusiaster som beundrar storlekar och formgivningar av raggaråken. Storslagna bullformade linjer och ofantliga hästkrafter var den tidens direktiv för en kompetent skapelse. Resultaten hedras fortfarande av många besökare årligen. Skrot kyrkogårdarna har förvandlas till samhällets mjölkko och skapar de bästa besöksinkomsterna. Dessa pengar har dessutom lugnat miljökämparna fordran på borttransport och upphörande av aktiviteterna. Men en nystart eller expansion av en sådan inrättning är helt spärrad via Länsstyrelsens ultimatum att göra sig av med en uttjänad skrotbil för regenerering.
Ingen tillåten kyrkogård för rostiga bilar förekommer nu för tiden i Falköping
Det förekommer massa samlingsområden för skrotade fordonsvrak i Sverige. Men enbart 2 är godkända av traktens miljökansli som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för turister från Falköping. Dessa allmänt bekanta områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar flera dussintals bilmodeller från början av 1900-talet och gästas av fler än femton tusen människor årligen. Fastän ett myndighets fastställande om utrensning av alla skrotbilar, har ett medgivande, som varar trettio år till. Det är verkligen ett kvitto på turistnäringens mening för orten och vårdas för den skull på yppersta förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått likadan stöd till etablering av kulturminnen. Här startades en skrot under mitten av förra seklet. Handel av begagnade bilreservdelar höll på till 1980-talet då verksamheten avvecklades. Fordonsvraken blev orörda efter viss tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var parkerade på annans mark. Ungefär tusen annorlunda märken från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, lät gemene man att vandra runt och observera de ålderstigna rariteterna. Tragiskt nog har dessa besök inneburit färre bilar. Framför allt har Volkswagen-bussar varit åtråvärda för kriminella. Bara inredningar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland ska betraktas som turistattraktion eller klimatförstörelse har argumenterats av miljöutskottet. Nu för tiden klassificeras skrotbil, som miljöfarligt avfall. Men så ålderstigna bilvrak har självrensats och klimatbekymmer har sanerats från marken.
Fara förekommer för illegitim bilkyrkogård i Falköping
Ingen i Falköping kommer emellertid att kunna se personbilar från de mest kända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade platsen anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes omkring 200 skrotbilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och kontroll, då fordonsägarna beslöt att begrava fordonet på detta sluga vis. Och Värmland har haft hemliga turistattraktioner. Östra Sivbergs brott fasades ut och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal vrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag hittar man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i landet. Och det är förvånande hur illa dessa samlingsställen är selekterade. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan övervakning av Miljövårdsverkets är påfallande. Det handlar glasklart om uppställningsställen. Avsaknaden på handlanden från betrodd myndighet är närmast kass och inspirerar till många fuffens. En heder måste likväl lämnas till landets två i särklass förnämsta och lagliga bilkyrkogårdar i Båtnäs och Kyrkö Mosse.