När Mercedes-Benz återvände till formel 1 säsongen 1954 gjorde märket det med en bil som skrev historia på bara fjorton månader: W196. I händerna på argentinaren Juan Manuel Fangio vann den nio av tolv lopp och båda de världsmästerskap den tävlade om – ett av de mest lysande kapitlen i Mercedes-Benz historia på tävlingsbanorna. Den var samtidigt en teknisk uppvisning och den bil som förde arvet från 1930-talets silverpilar vidare in i den moderna formel 1-eran.
Återkomsten till Grand Prix
Till 1954 infördes en ny formel som tillät sugmotorer på upp till 2,5 liter, och Mercedes byggde en helt ny bil kring den. Utvecklingen tog tid, så stallet missade säsongens tre första lopp och gjorde debut först i franska Grand Prix i Reims den 4 juli 1954. Där tog Fangio och Karl Kling en dubbelseger, medan Hans Herrmann satte snabbaste varv. Stallet leddes av den legendariske Alfred Neubauer, och redan från start stod det klart att de tyska bilarna var för mycket för de italienska och brittiska konkurrenterna.
Teknik före sin tid
Motorn var en 2,5-liters rak åtta, lagd nästan på sidan för att sänka tyngdpunkten, och den bar på två tekniska nyheter. Den ena var desmodromiska ventiler, som styrdes mekaniskt både öppna och stängda och därför tillät varvtal långt över 8 000 varv. Den andra var mekanisk direktinsprutning, utvecklad ur flygmotorn DB 601 och samma slags teknik som gjorde 300 SL Gullwing till en av de första serietillverkade bilarna med bränsleinsprutning. Effekten låg på omkring 257 hästkrafter 1954 och steg till närmare 290 hästkrafter 1955, med en toppfart över 300 km/h. Ansvarig för utvecklingen var chefsingenjören Rudolf Uhlenhaut, som själv kunde köra bilen i tävlingsfart.
Ovanligt för tiden var att W196 fanns i två karosser. På snabba banor användes den strömlinjeformade ”Type Monza” med täckta hjul, medan en konventionell öppen version togs fram för trängre banor som Nürburgring. Strömlinjebilen vann tre lopp, alla med Fangio bakom ratten – och det är än i dag de enda formel 1-segrar som körts hem av en bil med täckta hjul.
Fangio, Maserati och titeln 1954
Fangio hade inlett 1954 med två segrar i en Maserati 250F, i Buenos Aires och på Spa, innan Mercedes bil var klar. När han väl bytte stall dominerade han: seger på Nürburgring och därefter i Schweiz och Italien säkrade hans andra VM-titel. Poängen han tog enbart med W196 hade räckt till mästerskapet. Det var starten på en av motorsportens mest berömda samarbeten mellan en förare och en bil.
1955: nästan oövervinnerlig
Inför 1955 fick Fangio sällskap av den unge britten Stirling Moss, och paret blev nästan omöjligt att slå. Bortsett från ett tekniskt bakslag i Monaco vann W196 varje lopp den ställde upp i. Höjdpunkten kom i brittiska Grand Prix på Aintree, där Mercedes tog en total 1-2-3-4-seger och Moss gick i mål två tiondelar före Fangio – hans första Grand Prix-vinst. Fangio blev världsmästare igen, med Moss som god tvåa.
Uttåget och arvet
Ur W196 härleddes också sportvagnen 300 SLR (W196 S), som var helt överlägsen i 1955 års sportvagns-VM. Men efter olyckan i Le Mans 1955 valde Mercedes att lämna all motorsport, och märket återvände inte till toppen förrän cirka trettio år senare. Kvar stod en bil som vunnit allt den kunde – och som förde vidare traditionen från de förkrigstida silverpilarna. Många av W196:ns tekniska idéer, från desmodromiken till den noggranna loppförberedelsen, pekade dessutom rakt fram mot hur modern formel 1 skulle komma att bedrivas.
Bildkälla: foto av Lothar Spurzem (Wikimedia Commons), licensierad under CC BY-SA 2.0 DE.
Har du en gammal Mercedes som tjänat ut? Vi hämtar den i Göteborg och ser till att den skrotas och avregistreras korrekt.
Ring 031-94 37 60 Boka hämtning