Under andra halvan av 1930-talet dominerade Mercedes-Benz Grand Prix-racingen så fullständigt att bilarna blev en legend i sig: Silverpilarna, på tyska Silberpfeile. Det är samtidigt det mest lysande och det mest laddade kapitlet i Mercedes-Benz tävlingshistoria – en era av extrem teknik och nästan total överlägsenhet, men också en era färgad av sin tid. Mellan 1934 och 1939 byggde märket några av de kraftfullaste tävlingsbilar världen sett, med förare som Rudolf Caracciola, Manfred von Brauchitsch och Hermann Lang.
Comebacken och 750-kilosformeln
Mercedes-Benz hade lagt tävlandet på hyllan under depressionsåren, men en ny regel lockade tillbaka märket. Inför säsongen 1934 införde bilsportens styrande organ en formel som främst begränsade bilens vikt till 750 kilo – men glömde att begränsa cylindervolymen. Det öppnade för allt större och starkare motorer. Den första bilen, W25, hade en kompressormatad rak åtta som växte från runt 3,4 liter och drygt 300 hästkrafter till 4,7 liter och närmare 490 hästkrafter. Stallet leddes av den legendariske Alfred Neubauer, som drev sitt team med en närmast militärisk precision, och efter en trög debut på Avusbanan tog von Brauchitsch första segern på Nürburgring. Caracciola vann Europamästerskapet 1935.
Comebacken skedde i en politiskt laddad tid, och det hör till en hederlig historieskrivning att nämna det. Den dåvarande tyska ledningen såg framgångar i motorsporten som propaganda för tysk teknik, och vid bilsalongen i Berlin 1933 utlovades en statlig subvention på 500 000 riksmark till en tillverkare som hade en tävlingsbil klar till 1934. Regimen backade både Mercedes-Benz och den nya konkurrenten Auto Union, och de statliga medlen bidrog till att de tyska stallen kunde satsa långt mer än privata team.
Silverlegenden – och myten
Den mest berättade historien om namnet lyder så här: inför Eifelrennen på Nürburgring 1934 vägde den vitlackerade W25 ett kilo för mycket, varpå man över natten skrapade bort färgen och avslöjade den blanka aluminiumkarossen under – och därmed föddes ”silverpilen”. Berättelsen är dramatisk, men bör tas med en nypa salt. Den dök upp först i Neubauers memoarer 1958, saknar samtida källor, och samma bok innehåller flera uppgifter som senare visat sig förskönade. Dessutom hade von Brauchitsch redan 1932 kört en silverfärgad strömlinjebil som kallades silverpil i radio, och 1934 års Eifelrennen kördes i en klass där vikten inte var avgörande. Sannolikt är den avskrapade lacken en efterhandskonstruktion – blank, olackerad aluminium användes redan för att spara vikt.
W125 – Grand Prix-erans kraftfullaste bil
Höjdpunkten kom 1937 med W125, ritad under ledning av den unge ingenjören Rudolf Uhlenhaut. Dess 5,66-liters kompressormatade raka åtta lämnade omkring 595 hästkrafter i tävlingstrim och upp till 646 hästkrafter i provbänk – en effektnivå som i Grand Prix inte överträffades förrän turboeran i början av 1980-talet. Det var kulmen på Mercedes långa arbete med kompressorteknik. Caracciola tog Europamästerskapet, och bilen nådde racefarter en bra bit över 300 km/h. En strömlinjeversion, W125 Rekordwagen, körde dessutom 432,7 km/h på Autobahn mellan Frankfurt och Darmstadt i januari 1938 – den högsta hastighet som officiellt uppmätts på allmän väg på nästan 80 år.
W154, W165 och rivaliteten med Auto Union
Till 1938 kom en ny formel som begränsade kompressormotorer till tre liter, och Mercedes svarade med W154 och dess tolvcylindriga motor på runt 470 hästkrafter. Caracciola vann mästerskapet 1938 och Hermann Lang blev tongivande 1939. När italienarna inför loppet i Tripoli 1939 plötsligt ändrade reglerna till att bara tillåta 1,5-litersbilar byggde Mercedes på bara några månader den lilla W165 – och vann ändå dubbelt. Genom hela eran var den stora motståndaren Auto Unions silverpilar, med Bernd Rosemeyer som mästare 1936; duellen mellan de två tyska stallen definierade decenniets Grand Prix-racing.
Slutet – och arvet
Andra världskriget satte punkt för de ursprungliga Silverpilarna 1939. Men namnet överlevde: när Mercedes återvände till Grand Prix femton år senare gick arvet i arv till W196 och Juan Manuel Fangios VM-titlar, och sedan dess har ”silverpil” följt märket genom både sportvagns- och formel 1-eran. De tekniska landvinningarna från 1930-talet – kompressormatning, styv ram, genomtänkt aerodynamik – lade grunden för mycket av det som följde.
Bildkälla: foto av John Chapman (Pyrope) (Wikimedia Commons), licensierad under CC BY-SA 3.0.
Har du en gammal Mercedes som tjänat ut? Vi hämtar den i Göteborg och ser till att den skrotas och avregistreras korrekt.
Ring 031-94 37 60 Boka hämtning