Mercedes-Benz C111 minns de flesta som den orange kilen med måsvingedörrar – en rullande forskningsstudio från slutet av 1960-talet. Men bilens andra liv var som rekordjägare, och det kapitlet är en av de tydligaste bågarna i Mercedes-Benz motorsporthistoria. Mellan 1976 och 1979 satte C111 fartrekord efter fartrekord på den italienska höghastighetsbanan i Nardò – inte med rotationsmotor, utan med turbodiesel och till sist en bensindriven V8-turbo.
Från Wankel-experiment till rekordjägare
Grunden var själva C111-plattformen: en mittmotorbil med glasfiberkaross som Daimler-Benz byggde för att prova ny teknik. Den ursprungliga konceptbilen med sin Wankelmotor är en egen historia – när den här sidan talar om rekord handlar det uteslutande om diesel- och bensinmotorer, aldrig om rotationsmotorn. Efter oljekrisen 1973 lade Mercedes Wankelspåret åt sidan och riktade in C111 mot dieselteknik. En av de redan byggda bilarna (chassi 31) kläddes om till rekordbil och fick beteckningen C111-II D.
1976: dieseln som sprang – 16 rekord i Nardò
Motorn var en 3,0-liters femcylindrig OM 617-turbodiesel med laddluftkylare. I seriebilarna 240 D 3.0 och 300 D gav samma block runt 80 hästkrafter; i rekordtrim, med Garrett-turbo och intercooler, pressades den till 190 hästkrafter. Mellan den 12 och 15 juni 1976 körde fyra förare i skift ett sextiotal timmar runt Nardòbanan, i en snittfart på omkring 252 km/h. När passet var över hade C111-II D satt 16 rekord – 13 rena dieselrekord och tre absoluta världsrekord som gällde oavsett motortyp, bland annat över sträckorna 10 000 kilometer och 10 000 miles.
1978: nio världsrekord med en nästan seriemässig diesel
Framgången utvecklades vidare i C111-III, en helt omarbetad bil som för första gången lackerades i silver i stället för orange. Karossen fick en av tidens lägsta luftmotståndssiffror (omkring 0,18), hjulen kläddes in och en hög fena delade motorluckan. Samma OM 617-diesel skruvades upp till 230 hästkrafter. Den 29–30 april 1978 satte bilen under ett tolvtimmarspass nio absoluta världsrekord plus elva klassrekord, med en snittfart runt 316 km/h – och det vid en förbrukning på ungefär 16 liter per 100 kilometer i över 300 km/h. Att en nästan seriemässig diesel slog alla motorklasser gav enorm reklam åt tekniken, och arbetet banade väg för Mercedes genombrott med turbodiesel i personbilar – 300 SD, som brukar räknas som världens första serietillverkade turbodieselpersonbil, kom samma år.
1979: 403 km/h med V8-turbo
För 1979 lämnade Mercedes dieselklassen. Målet var ett inofficiellt bankrekord på 355,854 km/h som en Can-Am-bil på tusen hästkrafter satt 1975. C111-IV fick en serie-V8 på 4,5 liter, uppborrad till 4,8 liter och försedd med natriumkylda ventiler och två KKK-turbo – omkring 500 hästkrafter. Den 5 maj 1979 körde chefsingenjören Hans Liebold ett flygande varv i Nardò på 403,978 km/h, ett nytt rekord för sluten bana. Mercedes hade därmed slagit rekordet med ungefär hälften så många hästkrafter som bilen man jagade.
Rekordarvet – från Blitzen-Benz till Nardò
Rekordjakt var ingenting nytt för märket. Redan rekordbilen Blitzen-Benz hade före första världskriget tidvis varit den snabbaste farkosten på jorden, och C111 förde traditionen vidare in i en tid då aerodynamik och laddtryck betydde mer än ren slagvolym. Idag står rekordbilarna kvar som ett kvitto på Mercedes tekniska bredd: samma märke som byggde tunga diesellastbilar och komfortabla limousiner kunde också ta en experimentbil förbi 400 km/h.
Bildkälla: foto av MrWalkr (Wikimedia Commons), licensierad under CC BY-SA 4.0.
Har du en gammal Mercedes som tjänat ut? Vi hämtar den i Göteborg och ser till att den skrotas och avregistreras korrekt.
Ring 031-94 37 60 Boka hämtning