Den bilägare från Furulund som vill vara med om en tillbakablickande färd i bilhistorien skall hälsa på en gravplats för gamla fordon, som är motsatsen till en lagstridig depåer med rostiga bilar. Här kan man finna hundratals bilmärken av skilda fordonsmärken från mitten av 1900-talet. Jänkare ofantliga som små lastbilar ihopblandas med små europeiska i en mäktig kombination. Det mesta av inredningarna är borta för länge sedan och fordonen ser ut som rost skrot. Men de klassiska utseendena kan man än idag skönja. Att gravplatserna för antika bilar i Småland och Årjäng har blivit bygdens största sevärdhet är inte så konstigt. Dessutom har granskande klimatfalanger, som föreskrivit om borttransport av bilvraken, har tvingats byta förhållningssätt till följd av intäkterna som rullar in till kommunen. Tyvärr har dessa charmiga bilkyrkogårdar fått illegitima efterträdare, som verkar hamstra skrotbilar. Nya tuffa regler bromsar dock legitim inrättande. Att skrota bilen med avlämnande av reg. bevis, skrotintyg med avfärdande från bilregistret samt rensning av naturskadligt avfall fordrar andra författningar. Men de nuvarande 2 legitima fordonsplatserna kommer att roa bilälskarna en lång tid framöver.
Ingen legitim bilkyrkogård förekommer nu för tiden i Furulund
Det finns en del ihopsamlingsställen för uttjänade personbilar i landet. Men blott ett par är ackrediterade av bygdens klimatavdelning som bestående bilkyrkogårdar för trafikanter från Furulund. Dessa berömda områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer många hundra fordonsmodeller från början av 1900-talet och gästas av fler än 15 000 människor årligen. Trots ett departements fastställande om utrensning av alla personbilar, har ett godkännande, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett bevis på besöksnäringens innebörd för stället och värnas följaktligen på yppersta vis av samhället. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått likadan assistans till etablering av sevärdhet. Här skapades en skrot under 1950-talet. Säljande av beg. bildelar pågick till åttio-talet då bilskroten upphörde. Bilvraken blev stående kvar efter viss tvångsförflyttning av bilar, som var uppställda på annans mark. Cirka tusen skilda fordonsmodeller från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, lät vanligt folk att knalla runt och iaktta de äldre sevärdheterna. Tyvärr har dessa vistelser inneburit minskade bilar. Först och främst har Volvo Pv-444 varit populära för plundrare. Endast inredningar har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng ska ses som sevärdhet eller miljöförödelse har argumenterats av klimatkommittén. Nuförtiden kategoriseras ett uttjänt fordon, som miljöskadligt restprodukt. Men så föråldrade skrotbilar har självsanerats och miljöbekymmer har sanerats från marken.
Hot finns för illegitim gravplats för gamla fordon i Furulund
Inte en själ i Furulund kommer likväl att kunna betrakta personbilar från de mest kända förbjudna bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades omkring 200 uttjänta bilar fram ur en myr. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för användning och tillsyn, då bilägarna beslöt att jordfästa fordonet på detta fiffiga sätt. Och Värmland har det förekommit hemliga dragplåster. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och fylldes med vatten omedelbart under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal bilvrak. De äldsta från 50-talet. Numera finner man helt andra olagliga gravplatser för gamla fordon utspridda i riket. Det är förbluffande hur dåligt dessa uppställningsplatser är selekterade. Att se sådana på vattenskyddade ställen utan granskning av Miljövårdsverkets är påfallande. Det handlar solklart om samlingsställen. Bristen på aktioner från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och uppmuntrar till många bedrägerier. En heder måste likväl lämnas till Sveriges två i särklass högättade och olagliga bilkyrkogårdar i Båtnäs och Ryd.