Inte någon i Frillesås vill söka upp illegitima och naturgiftiga ihopsamlingsområden för uttjänta bilar. Men det är någras fantasi att besöka en kyrkogård för rostiga bilar. Alla återblickande bilinnehavare drömmer om tidsskedet, då de mulliga och bränsletörstiga vidundren infördes. På den skandinaviska kommersen var amerikanska bilmodeller dominant. Det är resterna från dessa märken, som dra till sig gäster till rikets 2 behöriga kyrkogårdar för veteran fordon. Att få observera ett föråldrat lysande muskelknippe rullande i verkliga livet är få förunnat. Men på en en gravplats för gamla fordon finns ett helt koppel av riktiga original från makalösa produkter. En tur mellan dessa dyrbarheter, med klockan vriden tillbaka ett sjuttiotals år och är inget man glömmer i första taget. Det är inte väsentligt att reflektera på aktuella klimatbekymmer med nutidens gamla uttjänta bilar. Enbart glädjas av de runda formgivningarna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.
Ingen legitim kyrkogård för rostiga bilar förekommer nuförtiden i Frillesås
Det existerar massa ihopsamlingsställen för uttjänta personbilar i Sverige. Men enbart 2 är auktoriserade av regionens klimatkontor som varaktiga bilkyrkogårdar för turister från Frillesås. Dessa kända platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns flera dussintals märken från 20- till 50-talen och gästas av fler än femton tusen personer årligen. Även fast ett departements rådslut om avlägsnande av alla bilar, har ett tillstånd, som fortgår till 2050. Det är verkligen ett belägg på besöksverksamhetens roll för stället och omhuldas således på lämpligaste vis av samhället. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått samma undsättning till inrättande av sevärdhet. Här grundades en bildemontering under 1950-talet. Säljande av beg. bildelar ägde rum till 1980-talet då bilskroten avvecklades. Skrotbilarna blev stående kvar efter särskild omhändertagande av skrotbilarna, som var parkerade på annans mark. Omkring tusen olika modeller från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, medgav vanligt folk att ströva omkring och iaktta de föråldrade rariteterna. Olyckligtvis har dessa vistelser inneburit minskade bilar. Framför allt har Saab V-4 varit lockande för plundrare. Endast inredningar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs ska betraktas som turistattraktion eller miljöförstörelse har debatterats av klimatutskottet. Numera klassas en utjänad bil, som miljögiftigt avfall. Men så äldre bilvrak har självsanerats och miljöbesvär har befriats från skog och mark.
Risk existerar för lagstridig kyrkogård med rostiga bilar i Frillesås
Inte någon i Frillesås kommer likväl att kunna se bilar från de mest välkända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest kända platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 personbilar fram ur en sankmark. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för handhavande och övervakning, då fordonsägarna beslöt att jordfästa fordonet på detta fiffiga vis. Och Värmland har det förekommit dolda besöksmål. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och fylldes med vatten hastigt under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal vrak. De äldsta är över 70 år gamla. Nuförtiden finner man helt andra illegala gravplatser för gamla fordon fördelade i Sverige. Det är förvånande hur förkastligt dessa samlingsställen är utvalda. Att se sådana på vattenskyddade ställen utan tillsyn av Miljövårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om transitplatser. Avsaknaden på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och inspirerar till många oegentligheter. En heder måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och legala bilkyrkogårdar i Årjäng och Kyrkö Mosse.