När man kollar upp en olaglig uppställningsutrymme med uttjänta bilar från Garphyttan är det är inte underligt, att en påhälsning hos en gravplats för gamla fordon innebär en tillbakablickande av sällan känt slag. De korroderade stålskletten från jänkare erinrar om en epok som många inte fått ta del av, men möjligtvis drömmer om. Men tidsperioden för dylika fräcka bilar är slut. Villkoren för klimat och fordonsåtgång har totalt ändrats, till och med på den amerikanska marknaden. Mastiga men väldigt eleganta ekipage är i det förflutna. Det är dessa minnen eller förhoppningar som upplivas hos en ivrig gäst. Att påträffa väldigt åtgångna vrakdelar efter en elementär form fråntar inte uppfattningen om en formgivning som aldrig kommer i retur. I och med de flesta årliga gästerna har 2 bilkyrkogårdar i Kyrkö Mosse och Värmland lyckats få varaktigt tillåtelse för verksamheten. Ortens samlade intäkter från dessa får dessutom en rabiat miljösjäl att fundera. Men på något ställe har diskussionen varit höga. Att få behörighet för en nyetablering är däremot lönlöst. illegitima ihopsamlingsställen, som naturenligt kan liknas med bilkyrkogårdar med uttjänta bilar, är ett tilltagande problem, som tycks vara tufft att motverka.
Ingen lovlig kyrkogård för rostiga bilar existerar i dag i Garphyttan
Det finns otaliga samlingsplatser för avdankade fordonsvrak i landet. Men blott 2 är auktoriserade av ortens klimatkontor som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för turister från Garphyttan. Dessa berömda områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer många hundra bilmodeller från 20- till 50-talen och besöks av mer än 15 000 människor årsvis. Trots ett departements rådslut om tömmande av alla personbilar, har ett bygglov, som fortlöper trettio år till. Det är verkligen ett kvitto på besöksnäringens värde för orten och skyddas således på ultimata förfaringssätt av samhället. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte fått likadan assistans till inrättande av kulturminnen. Här grundades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Försäljning av beg. reservdelar höll på till 1980-talet då bilskroten lades ned. Fordonsvraken blev orörda efter viss omhändertagande av skrotbilarna, som var parkerade på annans egendom. Typ tusen annorlunda bilmodeller från mitten av 1900-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde skroten, tillät gemene man att vandra runt och observera de äldre sevärdheterna. Sorgligt nog har dessa besök resulterat i minskade objekt. Speciellt har Volvo Pv-444 varit åtråvärda för plundrare. Enbart dörrar och huv har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng ska betraktas som sevärdhet eller klimatkatastrof har diskuterats av klimatdelegationen. Idag kategoriseras bilvrak, som miljöfarligt avfall. Men så förlegade skrotbilar har självrensats och miljöbekymmer har sanerats från marken.
Fara existerar för olaglig gravplats för gamla fordon i Garphyttan
Inte en själ i Garphyttan kommer dock att kunna beskåda fordon från de mest kända förbjudna bilkyrkogårdarna. Den mest kända stället påträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 personbilar fram ur ett kärr. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för skötsel och tillsyn, då ägarna bestämde sig att begrava fordonet på detta smarta sätt. Och Värmland har det förekommit osynliga dragplåster. Östra Sivbergs gruva lades ned och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal vrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden hittar man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i Sverige. Det är förvånande hur bedrövligt dessa uppställningsställen är valda. Att observera sådana på vattenskyddade områden utan tillsyn av Länsstyrelsens är egendomligt. Det handlar glasklart om transitplatser. Försakelsen på åtgärder från ansvarig myndighet är närmast kass och uppmuntrar till många oegentligheter. En heder måste dock lämnas till Sveriges två i särklass högättade och lagliga bilkyrkogårdar i Båtnäs och Kyrkö Mosse.