Kyrkogårdar för rostiga bilar har övergått till jättelika sevärdheter för alla fordonsentusiaster från Habo, som bidrar till en stor del av bygdens turistintäkter. Flera skrotar har försökt att bilda nåt motsvarande igenom att magasinera gamla fordon. Allmänt Kända märken skulle kunna få hit raggare från hela Sverige, men Transportstyrelsens bilskrotningsförordning sätter stopp för sådana handlingar. Och det finns ”kyrkogårdar för rostiga bilar” med övriga syften än visning av avdankade fordon för vanliga människor. Majoriteten är illegala uppställningsplatser, som är uppenbara att se. Ansvarig naturförvaltning är blinda eller skyller på andra som ansvariga, varför de här miljöriskfyllda områden fungerar under lagens radar. Men det finns enstaka seriösa bilskrotar som fått Naturvårdsverkets förtroende att sköta sina antika skrotar i skogen fortsättningsvis.
Ingen tillåten bilkyrkogård förekommer idag i Habo
Det existerar flertalet uppställningsställen för uttjänade bilar i Sverige. Men enbart två är godkända av regionens miljöbyrå som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för turister från Habo. Dessa uppskattade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar flera dussintals fordonsmärken från början av 1900-talet och besöks av mer än femton tusen människor årligen. Trots ett departements fastställande om tömmande av alla bilar, har ett godkännande, som fortgår till 2050. Det är verkligen ett bevis på turistverksamhetens mening för platsen och skyddas följaktligen på bästa sätt av samhället. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft samma hjälp till inrättande av kulturminnen. Här startades en bilskrotnings-företag under mitten av förra seklet. Försäljning av begagnade bilkomponenter ägde rum till 1980-talet då verksamheten upplöstes. Fordonsvraken blev kvarlämnade efter speciell omhändertagande av bilvraken, som var uppställda på annans egendom. Ungefär tusen olika modeller från mitten av 1900-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde företaget, medgav privat personer att promenera omkring och observera de gamla klenoderna. Sorgligt nog har dessa påhälsningar resulterat i färre objekt. Särskilt har Saab V-4 varit lockande för plundrare. Enbart fälgar med däck har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Årjäng ska betraktas som sevärdhet eller klimatförödelse har diskuterats av klimatkommissionen. Numera klassas en uttjänad bil, som klimatgiftigt avfall. Men så gamla skrotbilar har självsanerats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.
Fara finns för lagstridig bilkyrkogård i Habo
Inte en själ i Habo kommer ändå att kunna se fordon från de mest välkända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest kända platsen hittades på Gotland. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 skrotbilar fram ur ett kärr. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och kontroll, då fordonsägarna tog beslutet att dölja bilen på detta fiffiga vis. Och Värmland har det förekommit hemliga dragplåster. Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal bilvrak. De äldsta från 50-talet. Numera finner man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon utspridda i landet. Och det är förvånande hur bedrövligt dessa uppställningsställen är selekterade. Att beskåda sådana på vattenskyddade områden utan övervakning av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om uppställningsställen. Avsaknaden på åtgärder från ansvarig polis är närmast kass och uppmuntrar till många fuffens. En ära måste emellertid lämnas till landets två i särklass belevade och legala bilkyrkogårdar i Värmland och Ryd.