Ingen nostalgisk fordonsinnehavare från Hagfors färdas genom Årjäng eller Småland utan att besöka en av de här bilkyrkogårdar. Här finns otaliga fordonsvrak från 40-talet och framåt. Föråldrade bilvrak befinner sig om vartannat. Men de äldre ljuvligheternas form går inte att sumpa. Man måste inte vara bilentusiaster för att beundra skrothögarna som övergått till väldigt åtgångna med tiden. Dåtidens bilkonstruktörer var inte behov av att fundera på luftresistans eller bränsleanvändning. Så på ritbrädet formades personbilar med storlek och gestaltning som aldrig mer kommer framställas. Inte ens i fantasin. Och Kyrkogården för rostiga bilar har förvandlas till ortens turistmagneter. De genererar årligen de främsta inkomsterna för ovannämnda samhällen. Så det förvånar ingen, att klimatbyråarna är glada nuförtiden. Men några nyetableringar kan inte emotses. Miljövårdsverket har genom tuffa bilskrotsstadgar har lagt locket på för ivriga efterkommande. Olyckligtvis förekommer det en del olagliga uppsamlingsområden med ålderstigna personbilar. De tycks agera oberört, när myndighets personer från Miljöförvaltningen inte opponerar sig på lagbrotten.
Inte en enda tillåten gravplats för gamla fordon förekommer nuförtiden i Hagfors
Det existerar många samlingsställen för avdankade vrak i Sverige. Men enbart 2 är auktoriserade av traktens miljökansli som bestående gravplatser för gamla fordon för turister från Hagfors. Dessa allmänt bekanta områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar flera dussintals fordonsmärken från början av 1900-talet och besöks av mer än 15 000 individer varje år. Även fast ett kommunalt fastställande om elimination av alla uttjänta bilar, har ett medgivande, som varar trettio år till. Det är verkligen ett belägg på besöksverksamhetens roll för stället och vårdas således på lämpligaste sätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått samma stöd till upprättande av attraktion. Här grundades en bilskrotnings-företag under mitten av förra seklet. Försäljning av begagnade reservdelar höll på till åttio-talet då bilskroten upphörde. De uttjänta fordonen blev kvarlämnade efter viss tvångsförflyttning av bilar, som var placerade på annans mark. Omkring tusen annorlunda bilmodeller från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, lät gemene man att ströva runt och betrakta de gamla sevärdheterna. Beklagligtvis har dessa vistelser resulterat i färre fordon. Speciellt har Volkswagen-bussar varit attraktiva för kriminella. Enbart inredningar har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Värmland skall ses som turistattraktion eller klimatförödelse har avhandlas av klimatkommittén. Numera klassificeras skrotbil, som miljövådligt restprodukt. Men så förlegade vrak har självsanerats och klimatbekymmer har sanerats från marken.
Risk förekommer för illegal kyrkogård för rostiga bilar i Hagfors
Ingen i Hagfors kommer ändå att kunna se objekt från de mest kända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest kända stället upptäcktes på Gotland. I Tingstäde schaktades omkring 200 uttjänta bilar fram ur en sankmark. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för skötsel och tillsyn, då ägarna bestämde sig att dölja bilen på detta smarta vis. Och Värmland har haft hemliga dragplåster. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal skrotbilar. De äldsta från 50-talet. Nuförtiden finner man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar utspridda i riket. Det är häpnadsväckande hur bedrövligt dessa samlingsplatser är selekterade. Att beskåda sådana på vattenskyddade områden utan kontroll av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om uppställningsområden. Försakelsen på aktioner från ansvarig polis är närmast kass och inspirerar till många bedrägerier. En ära måste dock lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Ryd.