Ingen nostalgisk bilägare från Brastad färdas genom Båtnäs eller Småland utan att hälsa på en av de här kyrkogårdar för rostiga bilar. Här existerar otaliga bilvrak från mitten av förra seklet. Ålderstigna skrotbilar ligger utan ordning. Men de förlegade skönheternas form går inte att undgå. Man måste inte vara bilentusiaster för att uppskatta skrothögarna som blivit rostiga med tiden. Dåtidens fordonsdesigner var inte behov av att grubbla på luftresistans eller drivmedelskonsumtion. Så på ritbrädet producerades personbilar med dimension och form som aldrig mer kommer framställas. Inte ens i drömmen. Och Bilkyrkogården har övergått till kommunernas turistmagneter. De frambringar årligen de främsta inkomsterna för ovannämnda orter. Så det förvånar ingen, att miljö-byråarna är glada numera. Men några nya gravplatser för bilar kan inte emotses. Miljövårdsverket har igenom tuffa skrotningsregler har förbjudit avkomlingar. Dessvärre förekommer det en del illegitima insamlingsställen med äldre fordon. De verkar agera obesvärat, när inspektörer från Naturvårdsverket inte opponerar sig på lagbrotten.
Ingen lagenlig gravplats för gamla fordon förekommer nu för tiden i Brastad
Det existerar flera samlingsställen för uttjänta bilvrak i Sverige. Men endast två är behöriga av områdets klimatkansli som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Brastad. Dessa berömda områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar många hundra märken från 20- till 50-talen och gästas av mer än femton tusen människor varje år. Fastän ett samhällsorgans beslut om tömmande av alla skrotbilar, har ett bygglov, som varar till 2050. Det är verkligen ett bevis på besöksnäringens mening för platsen och värnas således på bästa vis av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft likadan stöd till upprättande av attraktion. Här skapades en skrot under mitten av förra seklet. Handel av brukade delar fortgick till 80-talet då skrotföretaget lades ned. Skrotbilarna blev kvarlämnade efter särskild omhändertagande av fordonsvraken, som var uppställda på annans mark. Omkring tusen skilda modeller från 30-50-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, medgav allmänheten att promenera omkring och iaktta de äldre klenoderna. Olyckligtvis har dessa besök medfört färre bilar. Först och främst har Vw bubblor varit tilltalande för plundrare. Bara stolar har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Årjäng ska betraktas som kulturminne eller klimatkatastrof har debatterats av miljönämnden. Nu för tiden rangordnas fordonsvrak, som klimatfarligt restprodukt. Men så förlegade vrak har självrensats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.
Risk existerar för illegal bilkyrkogård i Brastad
Ingen i Brastad kommer likväl att kunna se objekt från de mest kända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest kända platsen hittades på Gotland. I Tingstäde skyfflades cirka 200 uttjänta bilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och övervakning, då fordonsinnehavarna bestämde sig att dölja fordonet på detta listiga vis. Och Värmland har det förekommit hemliga dragplåster. Östra Sivbergs brott lades ned och vattenfylldes snabbt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal vrak. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden finner man helt andra illegala kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i riket. Det är häpnadsväckande hur dåligt dessa ihopsamlingsplatser är valda. Att observera sådana på vattenskyddade områden utan kontroll av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om uppställningsplatser. Försakelsen på handlanden från ansvarig polis är närmast ödesdiger och sporrar till många fuffens. En heder måste dock lämnas till landets två i särklass belevade och olagliga bilkyrkogårdar i Värmland och Kyrkö Mosse.