Gamla skrotbilsuppställningar i Borås som liknat bilkyrkogårdar är inte längre legala. Några nya med behörighet att visa gamla klenoder kommer aldrig att öppnas. Transportstyrelsen bromsar genom skrotningsförordningen alla sådana idéer. Bilar som tjänat ut är klassade som klimatohälsosamt avfall och behöver kasseras och destrueras av en legitimerad bildemontering. Men de enstaka som existerar har emellertid omvandlas till gigantiska turistattraktioner. Majoriteten av regionens turistnäring byggs på och runt dessa ställen. De rostiga stålskeletten från 50-talet upplivar flera påminnelser hos en nostalgisk bilägare. Bilmodeller varieras i en skön kombination. Förlegade utgångna fordonsmodeller kan också skymtas bland trädstammarna. Så inget annat kan liknas med atmosfären, från gamla goda tider, än dessa platser.
Ingen legitim kyrkogård för rostiga bilar förekommer i dag i Borås
Det förekommer flertalet samlingsplatser för uttjänade fordonsvrak i Sverige. Men endast två är ackrediterade av områdets miljöbyrå som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för trafikanter från Borås. Dessa omtalade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns många hundra bilmärken från 20- till 50-talen och besöks av mer än femton tusen människor årsvis. Även fast ett myndighets fastställande om utrensning av alla uttjänta bilar, har ett medgivande, som fortgår till 2050. Det är verkligen ett kvitto på turistverksamhetens värde för orten och skyddas således på bästa förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte fått likadan assistans till upprättande av kulturminnen. Här grundades en bilskrot under 1950-talet. Handel av beg. delar fortgick till 1980-talet då verksamheten upplöstes. Fordonsvraken blev stående kvar efter viss omhändertagande av skrotbilarna, som var uppställda på annans egendom. Cirka tusen olika bilmodeller från 30-50-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde skroten, tillät vanligt folk att vandra runt och se på de äldre sevärdheterna. Tyvärr har dessa påhälsningar inneburit färre personbilar. Framför allt har Volvo Pv-444 varit populära för plundrare. Endast dörrar och huv har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Årjäng ska betraktas som kulturminne eller miljöförödelse har diskuterats av klimatnämnden. Numera klassificeras ett uttjänt fordon, som klimatgiftigt avfall. Men så gamla skrotbilar har självsanerats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.
Hot förekommer för förbjuden gravplats för gamla fordon i Borås
Inte någon i Borås kommer dock att kunna se bilar från de mest välkända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 uttjänta bilar fram ur en sankmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för användning och övervakning, då bilägarna beslöt att begrava fordonet på detta smarta sätt. Och Värmland har det förekommit hemliga sevärdheter. Östra Sivbergs brott lades ned och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal bilvrak. De äldsta från 50-talet. Nuförtiden finner man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon spridda i Sverige. Det är överraskande hur bedrövligt dessa uppställningsplatser är utvalda. Att betrakta sådana på vattenskyddade ställen utan tillsyn av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar solklart om uppställningsplatser. Bristen på handlanden från ansvarig polis är närmast katastrofal och uppmuntrar till många oegentligheter. En ära måste ändå lämnas till Sveriges två i särklass förnämsta och olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Kyrkö Mosse.