Ingen tillbakablickande fordonsägare från Bro kör igenom Årjäng eller Småland utan att gästa någon av de här bilkyrkogårdar. Här förekommer oräkneliga fordonsvrak från mitten av förra seklet. Förlegade bilar befinner sig huller om buller. Men de ålderstigna skönheternas form går inte att undgå. Man tvingas inte vara bilbeundrare för att beundra karosserna som övergått till väldigt åtgångna med tiden. Dåtidens bilbyggare var inte behov av att grubbla på luftfriktion eller drivmedelsanvändning. Så på ritbrädet producerades fordon med storlek och design som inte någon gång mer kommer fabriceras. Inte ens i drömmen. Och Bilkyrkogården har övergått till samhällets stora besöksmål för turister. De skapar årligen de största inkomstkällorna för nämnda ställen. Så det förvånar ingen, att miljöbyråarna är glada nuförtiden. Men några nyetableringar kan inte förväntas. Naturvårdsverket har via stenhårda bilskrotsbestämmelser har förbjudit efterföljare. Sorgligt nog förekommer det massor av illegitima uppsamlingsställen med äldre fordon. De tycks uppträda oberört, när tillsynsorganet Transportstyrelsen inte opponerar sig på oegentligheterna.
Inte en enda laglig kyrkogård för rostiga bilar finns nu för tiden i Bro
Det existerar flertalet ihopsamlingsområden för uttjänta fordonsvrak i Sverige. Men endast två är auktoriserade av traktens miljöavdelning som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för turister från Bro. Dessa kända ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer många hundra bilmodeller från 20- till 50-talen och gästas av mer än femton tusen personer årligen. Även fast ett samhällsorgans rådslut om avlägsnande av alla uttjänta bilar, har ett godkännande, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett bevis på turistnäringens innebörd för platsen och värnas för den skull på lämpligaste förfaringssätt av samhället. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte innehaft likadan undsättning till inrättande av kulturminnen. Här startades en bildemontering under 1950-talet. Försäljning av beg. delar pågick till 1980-talet då bilskroten upplöstes. Fordonsvraken blev orörda efter särskild tvångsförflyttning av bilar, som var placerade på annans mark. Typ tusen olika fordonsmodeller från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, medgav gemene man att ströva runt och betrakta de gamla klenoderna. Tyvärr har dessa vistelser inneburit färre personbilar. Särskilt har Vw bubblor varit attraktiva för tjuvar. Enbart dörrmattor har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Värmland skall ses som kulturminne eller miljökatastrof har avhandlas av klimatkommittén. Nu för tiden klassificeras bilvrak, som miljöskadligt avfall. Men så föråldrade fordonsvrak har självrensats och miljöbekymmer har sanerats från marken.
Hot förekommer för lagstridig bilkyrkogård i Bro
Inte en själ i Bro kommer likväl att kunna betrakta personbilar från de mest välkända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende stället upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades cirka 200 uttjänta bilar fram ur en sumpmark. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för användning och tillsyn, då bilinnehavarna bestämde sig att begrava fordonet på detta smarta vis. Och Värmland har haft osynliga turistattraktioner. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal vrak. De äldsta från 50-talet. Numera finner man helt andra illegala gravplatser för gamla fordon utspridda i riket. Det är förbluffande hur förkastligt dessa uppställningsställen är utvalda. Att betrakta sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om samlingsställen. Avsaknaden på handlanden från ansvarig polis är närmast katastrofal och inspirerar till många bedrägerier. En heder måste likväl lämnas till landets 2 i särklass förnämsta och lagenliga bilkyrkogårdar i Värmland och Ryd.