Lotus Eleven var bilen som på allvar satte Colin Chapmans unga sportbilsmärke på kartan. Den hör till de äldsta och viktigaste namnen i Lotus modellprogram, byggdes mellan 1956 och 1958 och vägde fullt utrustad bara omkring 450 kilo. Idag räknas den ofta som den mest framgångsrika tävlingsbilen Lotus någonsin byggt – och grunden för allt som följde.
Ett förtydligande direkt: den här sidan handlar om originalet Lotus Eleven (1956–1958), inte om de moderna banbilarna Lotus 2-Eleven (2007) eller Lotus 3-Eleven (2015). Namnen liknar varandra, men bilarna har ingenting gemensamt utöver Lotus-emblemet och den kompromisslösa jakten på låg vikt.
Varför “Eleven” och inte “Mark XI”?
Bilen efterträdde Lotus Mark IX och skulle enligt Colin Chapmans egen numrering ha hetat Mark XI. Vid det laget hade det unga Lotus redan hunnit skaffa sig ett gott rykte i klubbracing. Men pressen fastnade snabbt för hur “Eleven” rullade av tungan, och eftersom elvan (11) lätt kunde förväxlas med en tvåa valde Chapman att helt slopa “Mark”-ledet. Sedan dess är det bara “Eleven” som gäller. De sista bilarna från 1957–1958 kallas ibland informellt “Lotus 13”, eftersom de tillverkades mellan modellerna 12 och 14 – men beteckningen 13 användes aldrig officiellt, sannolikt av vidskepelse.
Frank Costins aerodynamik och rörramschassit
Karossen ritades av aerodynamikern Frank Costin, som kom från flygindustrin och De Havilland. Resultatet blev en osedvanligt låg och strömlinjeformad form – bara drygt 80 centimeter hög vid vindrutan. Under den släta aluminiumhuden satt ett rörramschassi (space frame) där panelerna delvis var lastbärande, ett sätt att pressa vikten på bilen till ett minimum. Det var Chapmans lättviktsdoktrin i praktiken – filosofin som brukar sammanfattas som “simplify, then add lightness”. Toppmodellen fick dessutom De Dion-bakaxel och Girling skivbromsar. Samme Frank Costin ritade kort därefter den strömlinjeformade karossen till den slutna vägbilen Lotus Elite.
Tre versioner – Le Mans, Sport och Club
Eleven erbjöds i tre utföranden. Toppversionen Le Mans hade Coventry Climax-motor – oftast den 1098 cc stora FWA-fyran, ibland en 1500 cc FWB – tillsammans med De Dion-bakaxel och skivbromsar. De enklare gatversionerna Sport och Club nöjde sig med stel bakaxel och trumbromsar och kunde beställas med allt från en enkel Ford-sidventilare på 1172 cc upp till Climax-motorn. Gemensamt för alla var den extremt låga vikten, som gjorde även blygsamma hästkrafter till stark prestanda.
Tävlingsframgångarna som satte Lotus på kartan
Redan debutåret 1956 tog Eleven runt 150 segrar och avslutade med klasseger i 1100-klassen på Le Mans samt en sjundeplats totalt, bara ett tjugotal varv bakom en betydligt större Jaguar D-type. Året därpå upprepades framgången när en superlätt 750 cc-Eleven vann det prestigefyllda Index of Performance på Le Mans. Hösten 1956 tog Chapman dessutom en specialbyggd Eleven med bubbelformad kupé till Monza, där Stirling Moss och Mac Fraser satte flera hastighetsrekord med varv i omkring 143 mph. Framgångarna cementerade ryktet om Team Lotus som en tävlingskraft att räkna med och banade väg för märkets intåg i formel 1 1958. Bland förarna som körde Eleven fanns namn som Graham Hill och Innes Ireland.
Lotus Eleven i Sverige
Eleven var en renodlad tävlingsbil och byggdes i endast omkring 270 exemplar totalt. Äkta original är därför sällsynta och lever idag mest i samlar- och historikracingkretsar, där välbevarade Le Mans-exemplar betingar mycket höga summor. Det de flesta svenskar faktiskt stöter på är snarare Westfield XI – en välkänd replika som började byggas 1982 och lånar Elevens klassiska form. Skulle du sitta på en riktig Lotus, oavsett modell och skick, är den värd att hantera med omsorg.
Har du en gammal Lotus som tjänat ut? Vi hämtar den i Göteborg och ser till att den skrotas och avregistreras korrekt.
Ring 031-94 37 60 Boka hämtningBild: foto av contri (Wikimedia Commons), licensierat under CC BY-SA 2.0.