DeLorean-skandalen – Lotus mörkaste kapitel

Bilen med måsvingedörrar och rostfri plåt är känd över hela världen tack vare en film. Att den konstruerades av Lotus är mindre känt, och att uppdraget slutade i en av brittisk industrihistorias mest omtalade bedrägerihärvor är knappt känt alls. Den här sidan handlar om affären och rättsprocessen; märkets övriga historia finns på Lotus historia.

Uppdraget 1978

Den amerikanske industrimannen John DeLorean lämnade General Motors i mitten av 1970-talet för att bygga en egen sportbil. Karossen ritades av Giorgetto Giugiaro, men den tekniska utvecklingen gick trögt: prototyperna fungerade inte, konstruktionen byggde på oprövade material och tidsplanen höll inte. Hösten 1978 vände sig DeLorean till Colin Chapman för att få bilen färdig. Mer om personen bakom projektet finns på sidan om John DeLorean.

Uppdraget var enormt för ett litet företag. Mer än hälften av Lotus personal kom att arbeta med projektet, närmare tvåhundra personer, samtidigt som märket drev både biltillverkning och ett Formel 1-stall.

Vad Lotus faktiskt byggde

Lotus lösning var att inte uppfinna något nytt. Man kastade större delen av den ursprungliga konstruktionen och satte in det man redan kunde: ett ryggradschassi i stål med en glasfiberstruktur ovanpå, tillverkad med Lotus egen patenterade metod för vakuumassisterad hartsinjicering. Företaget fick royalty för varje bil som byggdes med den.

Resultatet låg mycket nära en annan bil i sortimentet. Chassistrukturen var i det närmaste identisk med den i Lotus Esprit, och hjulupphängningen — dubbla länkarmar fram, multilänk bak — nästan densamma. Under den rostfria plåten och Giugiaros kantiga former satt alltså i praktiken en Lotus. Den ena avvikelsen var att motorn hängde bakom bakaxeln, en lösning Chapman aldrig hade valt för en egen bil.

Arbetet gick ovanligt fort. I december 1979, drygt ett år efter start, började Lotus lämna över projektet för produktionsförberedelser. Rent ingenjörsmässigt levererade företaget vad det åtagit sig.

Dunmurry och de brittiska statsmedlen

Fabriken lades i Dunmurry utanför Belfast. Valet var politiskt: Nordirland befann sig mitt i konflikten och regeringen ville ha industrijobb i ett område med hög arbetslöshet. Staten sköt till mycket stora belopp i lån, bidrag och garantier. Exakt hur mycket är svårt att ange — källorna anger allt från drygt femtio till över hundra miljoner pund beroende på vad som räknas in och vid vilken tidpunkt.

Den första serietillverkade bilen rullade av bandet i januari 1981. Den var dyrare, tyngre och långsammare än vad som utlovats, den amerikanska sportbilsmarknaden vek samtidigt, och försäljningen nådde aldrig i närheten av planen. Under de knappa två år som produktionen pågick byggdes omkring niotusen bilar.

GPD Services

Betalningen för Lotus arbete gick inte direkt till Lotus. Den kanaliserades via General Product Development Services Inc, ett bolag registrerat i Panama med verksamhet i Genève. När brittiska myndigheter senare granskade DeLorean Motor Cars räkenskaper visade det sig att pengarna som betalats till GPD för teknisk utveckling aldrig nått fram till företaget i Norfolk.

Hur stora summor det handlade om anges olika i olika källor, från omkring elva miljoner pund till motsvarande drygt tjugo. Delvis beror spridningen på att flera olika mål och tidsperioder blandas ihop i efterhandsskildringar. Att en betydande summa lämnade bolaget och inte kom fram dit den skulle är däremot inte omtvistat.

Kollapsen

I början av 1982 sattes DeLorean Motor Cars under förvaltning. Regeringen vägrade skjuta till mer pengar. I oktober samma år greps John DeLorean i USA, misstänkt för narkotikabrott i ett upplägg som enligt åtalet skulle finansiera räddningen av företaget. Gripandet fick fabriken att stängas för gott och bolaget att avvecklas.

Chapmans död

Colin Chapman förhördes av brittiska myndigheter under utredningens gång. Den 16 december 1982 avled han i en hjärtattack i sitt hem i Norfolk, 54 år gammal.

Det som följer måste sägas rakt ut, eftersom det ofta framställs fel. Chapman blev aldrig åtalad, aldrig ställd inför rätta och aldrig dömd för något i samband med DeLorean-affären. Han avled innan åtal hann väckas. Vad han visste, vad han beslutade och hur han skulle ha försvarat sig prövades därför aldrig.

Att han avled just då har gett upphov till obelagda påståenden om att dödsfallet inte gick rätt till. Det finns ingenting som stöder dem.

DeLoreans två rättegångar

John DeLorean ställdes inför rätta två gånger i USA och frikändes båda gångerna.

I narkotikamålet 1984 friades han sedan försvaret visat att myndigheterna provocerat fram brottet. I bedrägerimålet i Detroit 1986 gällde saken investerarmedel som passerat GPD. Hans advokat medgav att DeLorean tagit emot pengar därifrån men hävdade att det rörde sig om ett lagligt personligt lån från Chapman. Eftersom Chapman var död kunde åklagaren varken bekräfta eller motbevisa den förklaringen, och DeLorean frikändes.

Brittiska myndigheter godtog inte utgången och fortsatte utreda. Åtal väcktes senare även i Storbritannien, men DeLorean motsatte sig framgångsrikt utlämning och ställdes aldrig inför rätta där.

Domen mot Fred Bushell

Den ende som dömdes var Fred Bushell, Lotus finanschef och senare vd, och Chapmans närmaste man i affärsfrågor. Han greps i juni 1989 och erkände sig skyldig. I juni 1992 fann domstolen i Belfast att han varit huvudman i ett upplägg för att bedra DeLorean-bolaget på över fem miljoner pund, till största delen brittiska statsmedel. Han dömdes till fängelse — uppgifterna om strafftidens längd varierar mellan tre och fem år, delvis beroende på att en del av tiden hängde samman med en obetald bot — samt till att betala ett betydande belopp.

Vid domen uttalade den ansvarige domaren att om Chapman och DeLorean varit tillgängliga för rättegång hade var och en fått minst tio år, och han beskrev saken som ett omfattande och upprörande bedrägeri. Uttalandet citeras ofta som om det vore en dom mot Chapman. Det är det inte. Det är ett domarutlåtande vid domen mot en annan person, och det har aldrig prövats mot Chapman eller mot något försvar från hans sida.

Bushell avled 2006. Han lämnade aldrig någon redogörelse för vart pengarna tog vägen.

Den andra sidan av saken

Berättelsen brukar sluta med de tre männen. Den bilden är ofullständig.

1996 offentliggjordes tidigare hemligstämplade brittiska regeringsprotokoll som visade att ministrar varit medvetna om riskerna med projektet och gått vidare ändå, eftersom man ville ha arbetstillfällen till Nordirland. Beslutet att satsa mycket stora belopp på en oprövad biltillverkare med tunn finansiering fattades alltså med öppna ögon. Året därpå gick DeLorean-bolagets revisionsfirma med på att betala skadestånd till den brittiska staten, samtidigt som den förnekade ansvar.

Affären var med andra ord inte bara ett bedrägeri utan också ett politiskt och revisionsmässigt misslyckande. Att det ena inte ursäktar det andra är uppenbart, men en rättvis bild kräver båda delarna.

Vad det betydde för Lotus

Kortsiktigt förlorade Lotus sin största kund och sin grundare inom loppet av ett år. Bushell tog över som ordförande och lyckades avvärja en akut likviditetskris i början av 1983 innan han lämnade posten. Företaget överlevde, men bytte ägare flera gånger under det följande decenniet, och fabriken i Hethel gick in i en lång period av osäkerhet.

Långsiktigt blev affären en fläck på ett eftermäle som annars nästan uteslutande handlade om teknisk briljans. Den hör till bilden av Chapman, tillsammans med monocoquen, markeffekten och sju konstruktörstitlar — inte i stället för dem.

Bilarna, däremot, fick ett eget liv. När Tillbaka till framtiden hade premiär 1985 var fabriken stängd sedan tre år, men filmen gjorde DMC-12 till en av filmhistoriens mest kända bilar. En stor andel av de omkring niotusen exemplaren finns kvar och sköts av entusiaster världen över — vilket i sammanhanget är en av få saker i historien som gick bättre än väntat.

Bild: foto av Jeremy, Sydney (Wikimedia Commons), licensierat under CC BY 2.0.