Att se en dumpade fordon i det gröna är en olust. Men fordonsentusiaster från Borlänge frestas likväl till en bilkyrkogård som flugor till en sockerbit. I landet förekommer två lagligt grundade skrotar, som förvandlats till osannolika skrotbils-demonstrationer. Tusentals bilar med skilda fordonsmodeller från 40- till 60-talet förekommer spridda för begrundan bland träd och buskar. Det är fler än fordonsentusiaster som högaktar storlekar och formar av de amerikanska giganterna. Vackra bulliga drag och ofantliga hästkrafter var dåtidens grundprinciper för en duktig vara. Resultaten hedras fortfarande av tiotusentals gäster varje år. Bilkyrkogårdarna har övergått till samhällets stora inkomstkälla och skapar de främsta besökspengarna. Dessa förtjänster har även lugnat naturkämparna begäran på hämtning och nedläggning av aktiviteterna. Men en etablering eller utvidgning av en sådan anläggning är helt spärrad via Trafikverkets fordran att kassera en uttömd bil för återbruk.
Ingen lovlig bilkyrkogård finns i dag i Borlänge
Det existerar flera samlingsplatser för ratade bilvrak i landet. Men enbart två är legitimerade av platsens klimatbyrå som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Borlänge. Dessa berömda områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer flera dussintals märken från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 personer årsvis. Fastän ett departements fastställande om utgallring av alla personbilar, har ett medgivande, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett kvitto på turistverksamhetens roll för platsen och värnas följaktligen på lämpligaste vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft likadan undsättning till inrättande av kulturminnen. Här skapades en bilskrot under mitten av förra seklet. Säljande av beg. reservdelar pågick till åttio-talet då skrotföretaget avvecklades. De uttjänta fordonen blev stående kvar efter viss tvångsförflyttning av skrotbilar, som var parkerade på annans mark. Cirka tusen olika fordonsmärken från 30-50-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, medgav privat personer att promenera omkring och iaktta de äldre klenoderna. Tyvärr har dessa besök medfört minskade bilar. Speciellt har Volkswagen-bussar varit begärliga för skövlare. Endast dörrar och huv har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Årjäng ska ses som sevärdhet eller miljöförödelse har argumenterats av miljökommittén. Nuförtiden klassas skrotbil, som klimatgiftigt restprodukt. Men så äldre skrotbilar har självrensats och klimatbekymmer har sanerats från marken.
Fara finns för olaglig gravplats för gamla fordon i Borlänge
Inte en själ i Borlänge kommer likväl att kunna beskåda objekt från de mest kända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde grävdes ungefär 200 personbilar fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för användning och övervakning, då fordonsinnehavarna tog beslutet att begrava fordonet på detta listiga vis. Och Värmland har haft dolda besöksmål. Östra Sivbergs gruva avvecklades och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal skrotbilar. De äldsta är över 70 år gamla. Idag finner man helt andra förbjudna gravplatser för gamla fordon spridda i Sverige. Det är förbluffande hur bedrövligt dessa uppställningsområden är selekterade. Att betrakta sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar uppenbart om transitplatser. Försakelsen på handlanden från ansvarig myndighet är närmast kass och inspirerar till många fuffens. En ära måste ändå lämnas till landets två i särklass förnämsta och lagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Kyrkö Mosse.